Stäng fönster Tranås kn, ADELÖVS KYRKOGÅRD KYRKOMILJÖ, Jönköping
Miljö - Beskrivning
| Beskrivning |
|---|
|
Kyrka och kyrkomiljö Adelövs socken ligger i den norra änden av Jönköpings län, i västra delen av Tranås kommun. Socknen sträcker sig söderut från skogsbygden Holaveden i norr och begränsas i öster och söder av sjöarna Vänstern och Noen. Landskapet är tämligen kuperat med inslag av såväl löv som barrskog. Adelöv omnämns första gången 1261 som ”Athelef”. Innehåller troligen mansnamnet ”Adhi” och efterleden ”-löv” som tolkas arvegods. Genom socknens mitt skär vägen mellan Gränna och Tranås. Där vägarna mellan Adelöv och Lommaryd möts ligger sedan fornt en marknadsplats, välkänd åtminstone sedan 1700-talet. Söder därom finns en ansenlig koncentration av stora järnåldersgravfält, vilket pekar på ett förhistoriskt centrum i bygden. Vid sjön Noen finns det gamla säteriet Näs som tillhört bl.a. släkten Hummelhielm och Per Brahe d.y. vars ruinerade lustslott Brahehälla kvarstår. Ett annat säteri var Södraholm. Kyrkbyn ligger samlad längs med en nord-sydlig vägsträckning genom en uppodlad slätt, en f.d. sjöbotten. Redan på 1700-talet var åkerbruket fördelaktigt här. Runt omkring finns bergsryggar med barrskog. Kyrka och kyrkogård ligger vid vägens östra sida med åker i norr och öster samt kyrkskolan i söder. Skolan är en timrad byggnad från 1905 i 1 ½ plan med smutsgul stående/liggande panel, korspostfönster, balkong och sadeltak med cementpannor. Adelövs kyrka är uppförd 1833 efter ritningar av arkitekt Fredrik Blom vid Överintendentsämbetet. Den restes strax norr om den senmedeltida timmerkyrka som sedermera revs. Nuvarande kyrka är ett till exteriören ett gott exempel på empirens kyrkoideal med sina strama fasader, rundbågar och lanterninkrönt torn. Ovanligt är att tornet är placerat i öster med sakristia i bottenvåningen. Västfasaden är utformad som en tempelgavel. Ursprungligen var mittporten i söder huvudingång. Kyrkan bär smutsgul spritputs med slätputsade samt vitkalkade omfattningar och tornkropp. Kraftiga ankarjärn från sent 1800-tal är ett karaktärsskapande drag. I den tunnvälvda, ljusa och spatiösa interiören har den tidstypiska altarpredikstolen bevarats, vilket annars sällan är fallet. En rikedom av äldre inventarier från medeltid och barock förtar dock interiörens ursprungliga enkelhet. Fyra begravningsvapen minner om olika adelssläkter i socknen. |
