Stäng fönster Stockholm kn, HÖGDALEN, Stockholm
Miljö - Beskrivning
| Beskrivning |
|---|
|
Högdalen Högdalen och Bandhagen var ursprungligen tänkta att bilda en storförort, som en sydlig pendang till ABC-staden Vällingby i nordvästra Stockholm. År 1950 beslutades dock att två självständiga stadsdelar skulle byggas. Den norra, Bandhagen , exploaterades först vilket skedde i förhållandevis blygsam skala i enlighet med 1940-talets stadsbyggnadsideal. När den södra delen bebyggdes några år senare ökade exploateringsgraden betydligt och stadsdelen planerades som en mindre variant av ABC-stad. Markinköp och exploatering Nuvarande Högdalen var i äldre tider namnlös och obebyggd utmark som tillhörde godset Örby. Tidigt på 1900-talet hade privata tomtbolag förvärvat marken och låtit stycka den till villatomter. Någon försäljning kom dock inte till stånd och på 1940-talet tog HSB och dess chef arkitekt Sven Wallander istället initiativet till en exploatering med förortsbebyggelse. HSB köpte stora delar av marken och tog fram en dispositionsplan för bostäder och förortscentrum men sedan Stockholms stad krävt att man skulle vara med och bekosta den nya tunnelbanan till området erbjöds staden istället att köpa marken. Staden lyckades genom HSB komma över hela markområdet men ingick en överenskommelse med HSB om att till HSB reservera 20 procent av de tomträtter som man ämnade upplåta, respektive 10 procent till AB Familjebostäder som ägdes av HSB och staden tillsammans. Eftersom namnet Bandhagen reserverats för den norra delen av den tidigare planerade storförorten måste ett nytt stadsdelsnamn tas fram. Sven Wallander föreslog då namnet på en närliggande järnvägsstation vid Nynäsbanan, Högdalen, vilken i sin tur fått sitt namn efter ett torp som tidigare legat vid foten av berget bakom stationen. Stadsplaner För bostadsområdet öster om tunnelbanan fastställdes stadsplaner 1951-52 som med något undantag anslöt till den första dispositionsplanen för Bandhagen och Högdalen, framtagen av HSB genom stadsplanearkitekten Fred Forbat på 1940-talet. Planerna föreskriver ett område omringat av matargator från vilka säckgator leder in bland bebyggelsen. Tre våningar höga smalhus är grupperade i storgårdskvarter eller brutna längor utmed gatorna och den centrala delen upptas av ett parkområde. I en av planbeskrivningarna markeras att skillnaden i karaktär mellan "kärv orörd natur", "plan kultiverad friyta för lek och sport" och "bostadsbebyggelse med stadsmässiga gårdsrums- och gaturumsbildningar" är avsedda att framhävas. Ett par högre punkthus placerades norr om parken och i övrigt avsattes ytor för garagebyggnader och närbutiker samt barnstuga. Den allra östligaste delen av bostadsområdet var ursprungligen avsedd för enfamiljshus men reserverades senare för flerfamiljshus "för att stärka befolkningsunderlaget kring det planerade centret i Högdalen". Planen för västra Högdalen omarbetades av stadsplanedirektör Sven Markelius, biträdd av Jan-Henrik Hedlund, som försåg de tidigare planerade smalhusfastigheterna med var sitt höghus, ibland två, samt var sin garagebyggnad. Planen fastställdes 1953 och omfattar förutom bostadsområdet även centrum och tunnelbanestationen. Utformningen av själva centrumanläggningen skulle komma att revideras ett flertal gånger innan en slutgiltig version fastställdes 1958. Byggherre var enligt överenskommelse med Köpmannaförbundet AB Familjebostäder. Utrymmen för butiker, kontor, idrottshall och skola samt ett 13 våningar högt bostadskollektiv har i denna plan inordnats norr och söder om en affärsgata, Högdalsgången, som utgår från Högdalsplan i väster och fortsätter till östra sidan på viadukt över tunnelbanan. Utbyggnad Stadsplanedirektören Sven Markelius sade sig eftersträva en "balans mellan stadsmässig täthet och öppenhet" i Högdalen. För att kompensera den modesta exploateringsnivån i Bandhagen och därmed tillmötesgå handelns organisationer, som förespråkat den tidigare planerade storförorten, dimensionerades Högdalens centrum till ett storcentrum för att kunna betjäna även angränsande stadsdelar. Bostadsbebyggelsen uppfördes 1953-56 och under tiden drogs även tunnelbanan fram till Högdalen. Högdalens centrum stod klart 1959 med undantag av kyrkan och Högdalens sjukhus som färdigställdes först på 1960-talet, samt simhallen som invigdes 1971. Marken uppläts till övervägande del med tomträtt och bebyggdes av AB Familjebostäder och HSB samt av enskilda byggherrar. Olika arkitekter har utformat bebyggelsen av vilka HSB:s riksförbunds arkitektkontor med Sven Wallander i spetsen står för det största beståndet. Åren 1957-1960 uppfördes radhus längst i väster genom småstugebyråns försorg samt ett område med kedjehus. Ansvaret för uppförandet av centrumanläggningen anförtroddes åt AB Familjebostäder. Gemensamma drag hos den lägre bostadsbebyggelsen är de flacka sadeltaken, den omsorgsfulla placeringen av balkonger på fasaderna samt de traditionella fasadmaterialen. Husen i respektive enklav gavs en likartad utformning med undantag av höghusen som i regel uppfördes med fasader av terrasitputs. Bebyggelsen i centrum skiljer sig från bostadsbebyggelsen genom sin modernistiska arkitektur och diverse nymodiga fasadmaterial, såsom eloxerad aluminium, härdat glas, korrugerad aluminiumplåt och klinkers. Under senare tid har en begränsad förtätning skett i bostadsområdena och många av husen har genomgått moderniseringar. Tilläggsisolering, fönsterbyten, nya fasadmaterial samt förstoring och komplettering av balkonger har förändrat arkitekturen i stor omfattning. Centrumet byggdes om 1994-95, då delar av Högdalsgången täcktes över. Än idag bildar dock höghusen en speciell skyline, som tillsammans med de av schaktmassor uppbyggda topparna och kraftvärmeverkets 140 meter höga skorsten är synlig på långt håll från många platser i staden. Texten är baserad på boken Stockholm utanför tullarna - Nittiosju stadsdelar i ytterstaden, Stockholms stadsmuseiförvaltning och Stockholmia förlag 2003. Författare till avsnittet är Olle Nylind. |
