Stäng fönster KÄVLINGE LACKALÄNGA 42:1 - husnr 1, LACKALÄNGA KYRKA
Byggnad - Värdering
| Lackalänga kyrka (akt.), LACKALÄNGA KYRKA (akt.) | |
| 6/26/15 |
| Motivering |
|---|
|
Kulturhistorisk karaktärisering för Lackalänga kyrkoanläggning Lackalänga by utgör en välbevarad och ålderdomlig kulturmiljö, med bebyggelsen alltjämt samlad kring bygatan och vägnätet med anor från 1700-talet. I centrum av byn finns kyrkan, kyrkogården, prästgården och ännu brukade skolhus från tre generationer. Byn ligger avskuret och väl synlig på en höjd, med obebyggda stråk mot Kullen och Furulund, vilket gör det lätt att uttolka bylandskapets utveckling. Den gamla kyrkogården är utformad enligt de stilideal som växte fram från mitten av 1800-talet, med strikt kvartersindelning, grusade gångar och buxbomskantade gravplatser. Miljön präglas av en förhållandevis rik vegetation med magnoliaträd, pyramidalmar längs gångarna och en omgärdande, enhetlig trädkrans av lind från 1800-talet. Smidesgrindarna i gjutjärn är viktiga för karaktären, medan de moderna belysningsarmaturerna är främmande inslag i den ålderdomliga miljön. Förra sekelskiftets ideal gör sig påmint även i det östra kvarteret på Kapellkyrkogården. Övriga kvarter präglas av raka gravrader, avdelade av höga rygghäckar. Det är värdefullt för upplevelsen, att deras växtlighet underordnar sig rygghäckarnas höjd. De asfalterade gångarna och de många prydnadsbuskarna bryter mot den ursprungliga strama gestaltningen. Minneslunden har en elegant utformning och ett rikt växtmaterial. Kyrkans äldsta delar, d.v.s. långhusets östra del, koret och absiden, har medeltida anor. Långhusets och korets murverk är inte murat i förband på vinden, vilket teoretiskt innebär att de kan vara murade under två byggskeden. Det välbearbetade medeltida murverket är uppfört i närmst kvaderhuggen sandsten, ett påkostat uttryck som är relativt sällsynt i det skånskromanska kyrkobeståndet. Utifrån märks inga spår av romanska detaljer, men i kyrkorummet märks bl.a triumfbågens välbevarade sandstenskolonner och vederlagsgesimser. Av idéhistoriskt och religiöst värde är vetskapen om det romanska korskrank, som en gång funnits i triumfbågen. Spår efter sådana har upptäckts i runt 10-talet kyrkor på skånska landsbygden. I Lackalänga tror man att skranket haft två dörrar, något som antas vara mycket ovanligt i en landsortskyrka. Kyrkans västförlängning härstammar från Brunius renovering från 1851. Spåren av hans ombyggnad märks främst i järnfönstren med sitt varierade masverk. Blommorna som finns i blyspröjsarnas skärningspunkter visar på omsorg i gestaltningen. Från samma tillfälle kommer trappan, som bevarats i vapenhuset som symbol efter Brunius alltför trånga torn, som man tvingades att riva då klockorna inte fick plats att svänga. Nils Anderssons ersättande torn från 1888, som uppvisar stor likhet det han ritade för Svalövs kyrka, skiljer ut sig från resten av kyrkan med en skickligare utförd puts och en kraftig, oputsad sockel. På äldre foton märks, att tornet från början var helt oputsat, vilket belyser det sena 1800-talets debatt, där den öppet redovisade fasaden sågs som mer äkta än den putsade. Den tidstypiskt imposanta spiran har kvar sitt skiffertak. Nuvarande skiffer lades 2011 samtidigt som torntakets koppardetaljer byttes mot rheinzink av underhållsskäl. Detta är synd ur kulturhistorisk synvinkel, men har samtidigt inte nämnvärt påverkat det visuella uttrycket. Långhus- och kortaken är målade i en mycket ljus kulör, vilket knappt ger någon kontrast till det vitputsade murverket. Långhuset är relativt osmyckat med vitputsade valv från två perioder, vilket sätter de rika kalkmålningarna i koret och absiden i fokus. Korvalvets gotiska motiv, utförda av Lilla Harriegruppen, är till stor del fragmentiserade. Denna verkstad var en av många grupper som var verksamma vid sekelskiftet 1500, då Skånes kalkmåleri nådde sin kvantitativa höjdpunkt. De romanska absidmålningarna är däremot välbevarade om än något blekta och besitter mycket höga kulturvärden. Majestas Domini- motivet är typiskt för romanskt kalkmåleri, liksom det stränga kompositionsschemat och indelningen av motiven med horisontala figurfriser. Mer ovanliga drag är bården med hjulornament som även finns i Bjäresjö kyrka, liksom att lärjungarna framställts sittandes. En liknande bild med apostlarna på en bänk finns i Sireköpinge. I andra delar liknar målningarna de i Övraby, vad gäller t.ex. den relativt enkla figurbehandlingen och biskopsmössorna. Absidmålningarna är i hög grad dolda bakom altaruppsatsen, som står indragen i koret under tribunbågen, och ett antal väggmonterade radiatorer. Då absiden saknar fönster får målningarna inte något naturligt ljus, utan belyses bara av några äldre spotlights. Kalkmålningarna är viktiga för Lackalänga kyrkas identitet, eftersom pastoratets emblem utgår från absidvalvets motiv. Kyrkans interiör präglas i viss grad av Eiler Graebes renovering från 1951. Från denna tid härstammar t.ex. bänkinredningen och tegelgolvet. På senare tid har församlingen temporärt gjort vissa förändringar av bänkarna, för att kunna anpassa kyrkorummet till dagens förrättningar. Kvarterens brädgolv finns kvar även där bänkarna tagits bort. Bland kyrkans inventarier märks den romanska dopfunten och altaruppsatsen, som med sin rika ornamentik är ett fint exempel på uppsatser influerade av den kände bildhuggaren Daniel Thommissen. Additionsaltaret är, liksom den stramare predikstolen med bildfält innanför pilastrar, typiska renässansarbeten från sekelskiftet 1500-1600. Sedan 1952 bär de på nytt sina originalfärger. Predikstolen visar, även om den är ombyggd, ett släktskap med flera sådana i närområdet, t.ex. de i Dalköpinge och Annelöv. |
