Stäng fönster ÅSTORP BROBY 18:1 - husnr 1, VÄSTRA BROBY KYRKA
Byggnad - Värdering
| Västra Broby kyrka (akt.), VÄSTRA BROBY KYRKA (akt.) | |
| 11/21/16 |
| Motivering |
|---|
|
Kulturhistorisk karaktärisering Västra Broby är en förhållandevis välbevarad kyrkby, med bebyggelsen koncentrerad kring bygatan och vägnätet med anor från åtminstone 1700-talet. Byn ligger på en svag höjdplatå vid Kölebäcken i det annars plana och öppna jordbrukslandskapet. Området mellan Västra Broby och riksintresset Nyvång har ännu inte exploaterats, utan samhällena ligger ännu åtskilda. Från kyrkogården har man fin utsikt över landskapet och bäcken bort mot Nyvångs karakteristiska slagghög. I öster genomskärs vyn av den bullrande E4:an, som utgör en påtaglig fysisk barriär i området. Kyrkogården består av fyra delar, som tillkommit från medeltiden och fram tills 1980- talet. Mellan områdena finns gränser av olika slag, vilket gör det relativt enkelt att förstå kyrkogårdens utveckling. Kvarteren binds samman av ett nät med grusgångar, som bildar tydliga, rumsliga axlar genom kyrkogården. Dess äldsta del har en ganska ålderdomlig karaktär med gravstenarna ställda i öst- västlig riktning. Kvarteren är blandade med mest äldre och för sin tid typiska-, men även yngre vårdar. Runt hälften av gravplatserna har kvar den traditionella utformningen med grusade ytor och buxbomsinfattning. Runt vissa av familjegravarna finns dekorativa gjutjärnsstaket. Utvidgningen från 1922 har en klassicistisk plan med fyra grusade kvarter runt en mittplats. Denna saknar det välbehövliga blickfång, som det påtänkta kapellet hade utgjort. Med åren har växtmaterialet tyvärr tunnats ut, men trädkransen och de kvarvarande häckarna kring kvarter och gravplatser bidrar ännu till en lummig och strukturerad miljö. Genom titlarna på vårdarna kan man följa socknens utveckling från jordbruks- till industri- och hantverkssamhälle. Utvidgningarna från 1950- resp 1980-tal är båda tidstypiska; den ena lugn och lågmäld med raka linjer, den andra friare med blandat rätlinjiga och organiska former. Västra Broby kyrka från 1882 hade en medeltida föregångare. Det finns inga belägg för att något medeltida material återanvänts till den nya kyrkans murverk, men det kan inte heller uteslutas. Nybyggnaden är en av många liknande byggmästarritade kyrkor, som växte fram vid sidan om arkitekternas mer prestigefulla arbeten under 1800-talets andra hälft. Den ingår i en grupp med samtida, nygotiska kyrkor i Nordvästra Skånes industribygd, tillsammans med bl.a. de i Höja (1882) och Björnekulla (1889). Den produktive byggmästaren J. Hallberg tog fram ritningar till alla tre, men medan man i Björnekulla efter en lång process valde bort hans förslag till förmån för en mindre och arkitektritad kyrka, byggdes kyrkorna i Västra Broby och Höja tämligen snabbt efter Hallbergs intentioner. De fick båda en nygotisk exteriör med spetsbågiga masverksfönster och strävpelare. Andra drag skiljer sig; i Västra Broby fick kyrkan latinsk korsplan, avslutad i öster med en smalare korsarm som används som kor, i Höja gjordes kyrkorummet rektangulärt med ett fullbrett, tresidigt avslutat kor. Tornet som rests runt 40 år tidigare skonades. För att stärka det gotiska anslaget byttes dess nyklassicistiska lanternin mot en spira, och ljudluckorna byggdes om med spetsbågiga profiler. Fasaderna putsades, medan man i den mer experimentella kyrkan i Höja valde naket tegel (idag putsat av tekniska skäl). Synliga murverk kom att dominera helt på 1880- och 1890-talen. En förändring i Västra Brobys exteriör är takbytet 2005 till enhetlig zinkplåt, kanske en återgång till det ursprungliga takmaterialet. Fönstren har kvar sina ytterbågar i gjutjärn, men de har kompletterats med innanfönster. Kyrkorummet har fått sin karaktär genom olika renoveringar på 1900-talet, såsom Theodor Wåhlins 1921 och Hans Ponnerts 1990, då bl.a. dagens enhetliga, jämnröda stengolv och starkt reducerade färgsättning tillkom, vilket gör att kyrkorummet framstår som väl sammanhållet men något stelt. Från den ursprungliga interiören kommer de spetsbågiga valven, schackrutiga golven och läktarna, även om de gotiska näsorna på barriärerna tagits bort vid Wåhlins renovering. Då avskildes sakristian och utrymmena under korsarmarnas läktare från långhuset med täta murar, en något klumpig gestaltning som begränsar ljusinflödet till kyrkorummet. Vidare rev han korskranket och altarkorset, tog bort järnsofforna och satte in nya bänkar, åtgärder som reducerade kyrkans gotiska karaktär ytterligare. Predikstolen i enkel, gotisk stil skonades, som så ofta i Wåhlins inredningar, medan altaranordningen förnyades helt. Han ritade ofta nya altare och altarringar, men sällan hela altaranordningar. Altaruppsatsen fick en nyantik stil samtidigt som orgelfasaden byggdes om, så att draget med kannelerade konsoler som bär tympanon elegant upprepades i båda inventarierna. Altartavlan av Almar Bech är typisk för sin tid med en storformig komposition, det gyllene altarkorset av Ralph Bergholtz mer ovanligt med en Kristusbild i mosaik. Den har likheter med kyrkans romanska processionskrucifix, som förvaras på Historiska museet i Lund. Den medeltida dopfunten, lillklockan och timglaset på predikstolen är de enda föremål som överförts från den gamla kyrkan. Med utgångspunkt i funtens reliefer brukar dopfunten hänföras till Mörarpsmästaren, även om han vanligen ansetts hugga fyrsidiga funtar. Timglasen, som användes för att mäta tiden på predikningarna, är typiska för 1700- talets kyrkorum och finns bevarade i många kyrkor runt om Skåne. |
