Stäng fönster SVALÖV KONGA 19:1 - husnr 1, KONGA KYRKA
Byggnad - Värdering
| Konga kyrka (akt.), KONGA KYRKA (akt.) | |
| 6/26/15 |
| Motivering |
|---|
|
Kulturhistorisk karaktärisering för Konga kyrkoanläggning Konga kyrka ligger i ett naturskönt område, på en höjd i gränsen mellan det brutna odlingslandskapet i söder och natur- och kulturområdet Konga Lund i norr. Kyrkan och kyrkogården har använts sedan 1100- eller 1200-talet, då de uppfördes för Allhelgonaklostret i Lund. Omgivningarna kring kyrkan har bevarat en småskalig och oförstörd karaktär, där jordbruket fortfarande dominerar, även om gårdarna glesats ut under senare år. Den gamla skolan och prästgården, numer privatägda, finns kvar som minnen från tiden kring förra sekelskiftet, då byn var både större och folkrikare. Den äldre delen av kyrkogården omges av en naturstensmur, som har lång kontinuitet. En rumsskapande axel går från kyrkan mot f.d. prästgårdens förplats, genom kyrkogårdens huvudentré, som alltid förefaller ha legat i söder. Karaktären är ålderdomlig med ganska osymmetriska rader av spridda gravvårdar, som utplacerats utan färdig plan. En traditionell hierarki finns genom att de mest påkostade vårdarna, till största delen från tiden kring sekelskiftet 1800-1900, är samlade i det historiskt mest ansedda sydöstra hörnet. Den högre vegetationen är begränsad med en utglesad trädkrans som viktigaste gröna inslag. Både urn- och minneslundar har en tillbakadragen utformning som smälter in i helhetsmiljön. Den nyare delen av kyrkogården har en klassicerande, sammanhållen karaktär med rätlinjiga gångar, grusgravar omgärdade av buxbom och låga, breda och likartat utformade gravvårdar. Den lägre terrassen är ännu grässatt och, med undantag för huvudstråket, obruten av gångar. Av kyrkans ursprungliga delar finns kvar den östra delen av långhuset och det lägre, smalare koret med absid. Dispositionen är typiskt romansk men med koret ovanligt förskjutet mot söder i förhållande till långhuset. I det välbyggda romanska murverket finns bevarat spår av de ursprungliga fönsteröppningarna och portalerna, däribland den helt intakta, idag kalkvittade sydportalen. Av högt värde är också de medeltida öppningarna i vindsgavlarna mellan långhus, kor och absid, liksom dess kvaderristade putspartier, som kan vara från samma tid. Medeltida byggmaterial förekommer även i långhusets taklag i form av sekundäranvänt ekvirke från en äldre takstolskonstruktion. Västförlängningen, som utfördes mellan 1500-talet och 1794, och det för Skåne typiskt låga tornet från detta år, har ett enklare och tunnare murverk. En fördjupad murverksundersökning skulle eventuellt kunna ge bättre svar på kyrkans utbyggnadskronologi, liksom varför koret inte ligger vinkelrätt i förhållande till långhuset. Exteriören präglas av de enhetligt spritputsade murarna, det röda plåttaket och de tegelomfattade fönstren, som ger associationer till hur Brunius lät omforma många skånska kyrkor vid 1800-talets mitt. Det finns inga belägg att han varit inkopplad i renoveringen 1855, men långhusfönstrens utformning med två rundbågar åtskilda av murade mittposter har likheter med den han använde i Torrlösas och Stävies kyrkor. Interiören präglas av de gotiska långhusvalven, vars gestaltning med fyrsidiga ribbor är typisk för 1400-talets senare del. Korvalvet har ribbor med följdskift och något annorlunda kapitäl, vilket bör ger dem en äldre datering, och har likt absidens hjälmvalv varit smyckat med kalkmålningar. Av korvalvets bilder återstår numer endast fragment, och absidens motiv är försvunna efter omfattande ombyggnader av absidvalvet. Däremot finns bevarade målningar i långhusets två medeltida travéer, som på ett typiskt sätt illustrerar det senmedeltida kalkmåleriet under 1400- 1500-talet. Vid denna tid ökade antalet uppdrag i Skåne successivt för att nå sin kvantitativa höjdpunkt kring sekelskiftet. I Konga finns bevarat dels geometriska motiv från 1450-75, dels figurmåleri från 1500-1525, utförda av Kongamästaren. Hans bildsviter, som även finns i Simris kyrka, uppvisar ett släktskap med Vittskövlemästarens-, men även likheter med bl.a. Lilla Harriegruppens konst. På tidtypiskt vis har hans figurmåleri en berättande ton med kraftfulla, naivistiska och rikt dekorerade bibelmotiv. Inredningen karakteriseras av flera olika tidsskikt. Bland de äldsta inventarierna finns från romansk tid en dopfunt, ett rökelsekar och ett luminarium. Dopfunten förs till Genarpsgruppen, som gjort många arbeten i närområdet, bl.a. i Källs Nöbbelöv, Felestad och Säby. Ca 300 rökelsekar av brons finns bevarade i Sverige från denna tid, flertalet dock i museisamlingar, medan förekomsten av ett luminarium är betydligt mer sällsynt. Dess nuvarande placering ovanpå ljusbäraren skapar ett olyckligt stilbrott och låter inte luminariet framträda. Från 1600- resp. 1700-talet kommer altaruppsatsen och predikstolen, som har kvar tidsdragen men är förändrade till viss del. Både altartavlan och predikstolens evangelistbilder är enkla tillägg från 1900-talets början. Mer intakt är den dekorativa läktarbröstningen med apostlamotiv, troligen från sent 1600- tal, som sedan 1936 åter är monterad som räcke till orgelläktaren. En liknande barriär från 1693 finns i närbelägna Kågeröd kyrka. Från 1910 är kalkstensgolvet, altaret och de brunlaserade (men ursprungligen blå) bänkarna, som alla är typiska för Wåhlin och hans inredningar. Han drevs av en önskan att återställa de skånska kyrkorna till en medeltida, harmonisk stil, och lät därför komplettera västförlängningen med ett valv av samma typ som långhusets. Wåhlin står även bakom det tidstypiska och karaktärsskapande tredingtaket i sakristian, som är skickligt utfört med utsirade dekorer. |
