Stäng fönster BORGHOLM RÄPPLINGE 16:6 - husnr 1, RÄPPLINGE KYRKA
Byggnad - Beskrivning
| RÄPPLINGE KYRKA (akt.) | |
| Interiörbeskrivning |
|---|
|
Interiörerna i Ölands nyklassicistiska kyrkor har i allmänhet såsom i Räpplinge kyrka tunnvälvt trätak, många gånger är de dock flackare än de framställdes på Överintendentämbetets ritningar där de ofta var i det närmaste halvcirkelformade. Den i exteriören beskrivna utformningen av den östra gaveln med två stora fönster brett isär bildar utgångspunkt även för den interiöra utformningen. Den östra korväggens utformning kombinerar det rakt avslutade korets möjlighet att understryka kyrkorummets salskaraktär och fungera som skärm, idealisk för stora altaruppsatser, målningar och samgestaltningar mellan fönster och altardekorationer, med absid-korets ljusinsläpp. I Räpplinge kyrka har denna möjlighet utnyttjats genom den stora altaruppsatsen och bemålningen av korfönstren. Det vanligaste golvtäckningsmaterialet i de nyklassicistiska kyrkorna på Öland var kalksten. Och golvet i Räpplinge kyrka är inget undantag. Bänkkvarteren har dock i senare tid försetts med trägolv. I kyrkorna som byggdes under 1700- och 1800-talet då församlingarna växte och det gällde att utnyttja utrymmet maximalt var ofta bänkinredningen ordnad i fyra slutna kvarter byggda ända ut till väggarna. Av samma anledning var korbänkar ett typiskt inslag i dessa kyrkor. Bänkfronterna var ofta försedda med en enkel snidad eller målad dekor i spegelfälten, i den tidiga fasen ofta med blommotiv och i den senare mer klassicerande motiv. Då stora delar av murarna i Räpplinge kyrka härstammar från den medeltida kyrkan har dessa i viss mån fått styra utformningen av den nya kyrkan. Detta faktum har bl.a. medfört att kyrkan saknar en på den södra sidan centralt placerad entré (som är den vanliga placeringen under nyklassicismen) och istället har två entréer i söder, en vid koret och en under läktaren. För bänkinredningens del har detta medfört att kyrkan har två stora och sammanhållna bänkkvarter istället för fyra. Ursprungligen var bänkinredningen dock, som brukligt i nyklassicismens kyrkor, byggd ända ut till långväggarna samtidigt som den sträckte sig längre fram i koret än idag. Kyrkan är även försedd med inte mindre än tre kvarter korbänkar. Även detta kommer sig av placeringen av den södra entrén till koret som delar upp korets södra bänkkvarter i två. Den altarprydnad som var mest allmän i det nyklassicistiska kyrkorummet i Småland var ett altarkors, vanligen med skulpterad törnekrona och svepduk. På Öland, där inredningarna i allmänhet tillkom senare, är få altarkors kända och altartavlan är istället den vanliga altarprydnaden. Få öländska kyrkor hade dock råd att i ett sammanhang skaffa all inredning varför altarprydnad och annan inredning från den äldre kyrkan många gånger flyttades över till den nya. Denna inredning, ofta från 1600- och 1700-talen, sökte man med enkla medel som målad dekor och tillägg eller ändringar av skulptur anpassa till det nya kyrkorummet. I mitten av 1800-talet kom dock många av de äldre altaruppsatserna och predikstolarna att bytas ut, men delar av de äldre arbetena inarbetades då gärna i de nya. För Räpplinge kyrkas del kan sägas att ett av kyrkans särdrag är att den fortfarande har kvar både altaruppsats och predikstol från 1700-talet, där centralmotivet, en snidad framställning av korsresningen, är från 1600-talet.). Färgsättningen av kyrkorummen var under hela den nyklassicistiska byggnadsperio-den mycket enhetlig. Pärlgrått med accenter i guld var den absolut vanligaste färgsättningen, ett gustavianskt ideal som användes flitigt i kyrkorna. Detta trots att Över-intendentämbetet sällan kommenterade färgsättning i sina ritningar varför orsaken till den påfallande enhetliga färgsättningen får sökas på annat håll. Exempel finns på att biskoparna vid sina visitationer rekommenderade en viss färgsättning men till stor del får nog tidens smak ses som den viktigaste faktorn. När det gäller färgsättning var under nyklassicismens första fas olika mättade nyanser av blått, gärna som marmorerade partier, vanliga. Inslag av blått är särskilt vanligt på Öland och kombinationen ljusblått och vitt i inredningen omnämns i flera fall både under 1700- och i början av 1800-talet, då valven gärna gjordes svagt blå. Framåt 1850-talet var grått - vitt – guld, fortfarande vanligt men man började vid renoveringarna försöka ge det nyklassicistiska kyrkorummet en varmare och mer ombonad atmosfär. Detta uppnåddes bl.a. genom marmorering av inredningen i dova färger och ekådring av bänkinredningen. De ofta enfärgade väggytorna försågs gärna med dekormönstring eller kvadermålning. Till sekelskiftets renoveringar hörde inte sällan installation av den första generationens värmesystem i kyrkorna, ofta i form av ett par mycket stora kaminer vilka under 1900-talet successivt kom att bytas mot modernare system med vatten- och elburen värme. Kring år 1920 började man vända sig mot sekelskiftets ideal och föredrog åter en stramare diskretare dekor i ljusa dämpade färger. Förutom detta innebar denna tids renoveringar ofta även rent tekniska och praktiska åtgärder som byte av värmesystem och ordnande av vindfång vid entréer. Bänkarna gjordes gärna bekvämare och koren utvidgades, vilket i sin tur medförde att delar av bänkinredningen togs bort. Både den diskreta färgsättningen och de tekniska och praktiska åtgärderna som nämnts ovan genomfördes i Räpplinge kyrka vid renoveringen 1929. Bl.a. utrustades fönstren med innerbågar och korfönstren fick glasmålningar. Sakristian fick helt ny inredning, läktarbröstet försågs med oljemålningar, dörren i tornets östra vägg togs bort och dess valvbåge lämnades öppen mot kyrkorummet. Förutom dessa åtgärder grävdes en källare under långhuset där eldningsanordning för luftburen centralvärme installerades. Koret utvidgades dock inte (då det redan skett i samband med att bänkinredningen byttes ut 1905) och den nygotiska bänkinredningen behölls. Denna bevarade bänkinredning är idag ett av kyrkans särdrag. Från 1960-talet var det vanligt att ommöbleringarna i kyrkorummen fortsatte fr.a. genom ökning av korpartierna för att få plats med kör och kororgel. En annan typ av ommöblering som blev vanlig från 1960-talet var läktarunderbyggnader för toaletter, kapprum andaktsrum etc. Detta medförde i sin tur att antalet bänkar minskade ytterligare. På Öland har dock de underbyggnader som utförts i stor utsträckning gjorts grundare än de gjorts på andra ställen. För Räpplinge kyrkas del saknas de ovan beskrivna förändringarna av kyrkorummet. Den renovering som genomfördes 1958-59 bestod främst i äldre spår togs fram i kyrkan. Värmeledningar skulle läggas ned under kyrkans golv varför golvet längs kyrkans murar togs upp och en utgrävning av kyrkan genomfördes vid de upptagna golvpartierna. Denna utgrävning ledde till flera upptäckter och åtgärder. T.ex. frilades en medeltida valvnisch med fönster och intakt, medeltida puts. En medeltida trappa hittades i tornets södra mur, frilades och försågs med dörr och i långhusets södra mur togs en medeltida portal fram. I de senare renoveringarna har inte heller några större ingrepp gjorts i kyrkans interiör. 1966 putsades kyrkan om utvändigt och i samband med detta gjordes en murverksdokumentation. 1976 byggdes delar av inredningen i sakristian om och vid renoveringen som genomfördes på 1980-talet skedde främst ommålning och konservering. De uteblivna läktarunderbyggnaderna i kombination med att koret inte har utvidgats sedan dagens bänkinredning tillkom har medfört att antalet bänkar minskat i en jämförelsevis liten utsträckning och att långhusets bägge kvarter ännu sträcker sig in under läktaren. Det vi vet om hur interiören såg ut efter ombyggnaden 1802 är att långhusets golv bestod av kalksten och antagligen hade samma nivå överallt, även i koret. Utform-ning och placering av fönster och dörrar var i stort den samma som idag. Också taket var det samma som dagens, ett tunnvälvt brädtak. Läktaren var även den i stort den samma fast utan målningar i bröstningen och fram till 1856 även utan orgel. Läkta-rens golv bestod av ett sluttande plan då gradängerna tillkom först 1905. Från kyrko-rummet till läktaren ledde troligtvis den stege som år 1905 byttes mot en trappa. Den slutna bänkinredningen som löpte ända ut till långväggarna var sannolikt den samma som, även den, byttes ut 1905 och som återfinns på en bild i sakristian. Både predik-stol och altaruppsats hade följt med från den gamla kyrkan och var desamma som idag med undantag för att ljudtaket gjorts större för att passa korgen. Altarringen var sannolikt nybyggd och även den är fortfarande densamma. De båda, idag försvunna, höga herrskapsbänkarna i koret som återfinns på en bild tagen före renoveringen 1905 kan vara ursprungliga. Om så är fallet var de sannolikt placerade som på bilden, en mot korets norra och en mot dess södra vägg. Sannolikt hängde kyrkans tre äldsta ljuskronor (idag placerade på var sida om orgeln och i vapenhuset) i kyrkans mittgång vilket var den vanliga placeringen i äldre tider. I vapenhuset fanns en trätrappa som ledde till tornets första våning och dörröppningen mot långhuset var smalare än idag och försedd med dörr. Även dörröppningen i tornets västra mur var smalare men redan då försedd med ett överljus liknande dagens. Den ovan beskrivna utformningen har under åren förändrats och flera tidsskikt åter-finns idag i kyrkans interiör. Särdrag för Räpplinge kyrka kan sägas vara att den fort-farande har kvar både altaruppsats och predikstol från 1700-talet (där centralmotivet är från 1600-talet), inredningsdetaljer som ofta byttes ut under 1800-talet. Om altar-tavlans centralmotiv bör även sägas att det med sin snidade framställning i relief är ovanlig på Öland där det vanliga centralmotivet är målade kopior av kända målningar som korsnedtagningen av Rubens och uppståndelsen, motiv som flitigt kopierats i altaruppsatser även i Småland och Östergötland. Också det faktum att kyrkan bevarar den öppna bänkinredningen från tidigt 1900-tal är ett särdrag. Sakristian bör nämnas då den har en samgestaltad inredning ritad av G. Pauli och tillkommen vid renoveringen år 1929. Den består både av lös inredning i form av ett bord, en stol och fast inredning bestående av en väggfast bänk och höga förvarings-skåp, allt utfört i lackad ek. I samband med detta tillkom även golvet bestående av lackad ek lagd i smala tiljor. Den väggfasta bänken i väster togs bort i samband med att skåp och toalett installerades i dess ställe, sannolikt i samband med att schaktning för avlopp gjordes 1976. Vid renoveringen 1966 kortades den västra bänken av för att ge plats åt en dörröppning i öster. Trots denna decimering av Paulis inredning är det fortfarande den som sätter sin prägel på och ger sakristian ett sammanhållet uttryck. Läktaren är ombyggd i omgångar. Gradängerna tillkom 1905 då också bänkarna byggdes om. Efter detta har delar av bänkinredningen tagits bort. Bevarad är dock den första orgels fasad och ett öppningsbart skrank med enfyllnadsdörrar och stäng-anordning i trä till för att skilja området framför orgeln från gradängerna bredvid. Skranket tillkom sannolikt i samband med installationen av den första orgeln. Det är ovanligt att denna typ av skrank finns bevarade och det är därför en viktig del av läktarens inredning. Sammanfattningsvis kan sägas att kyrkorummet i Räpplinge representerar flera olika tidsskikt vilka tillsammans bidrar till kyrkans kulturhistoriska värde. Som exempel kan bl.a. nämnas de medeltida murarna. Dessa är ett tidsskikt i sig men har även påver-kat placering, utformning och storlek på entréer och fönster och har därmed satt sin prägel på den nyklassicistiska utformningen. Ett annat tidsskikt är 1600- och 1700-talet vilka bl.a. representeras av altaruppsats och predikstol i rokoko och barock. Ytterligare en stilriktning som återfinns i kyrkan och som också är den som starkast sätter sin prägel på kyrkorummet är det tidiga 1800-talets nyklassicism. Denna manifesterar sig i det tunnvälvda taket, den stora läktaren, de rundbågiga fönstren, orgelfasaden och altarringen. Ytterligare stilelement är det tidiga 1900-talets bänk-inredning i nygotik liksom inredningen i sakristian, korfönstrens bemålning och läktar-bröstets utsmyckning från sent 1920-tal. Den i slutet av 1950-talet, framtagna medel-tida nischen med ursprunglig puts representerar både medeltiden och det under andra halvan av 1900-talet tilltagande intresset för äldre tiders spår. Även det sena 1900-talet bidrar till utformningen av kyrkorummet fr.a. i form av 1980-talets färgsättning. Dessa olika tiders uttryck har tillåtits sätta sin prägel på kyrkorummet utan att det upplevs som rörigt eller oharmoniskt och denna samexistens ger kyrkan en stor del av sitt kulturhistoriska värde. Inventarier Trots härjningarna på ön under de från medeltiden fram till 1700-talets början åter-kommande krigen återstår en hel del gamla inventarier och inredningsdetaljer som fortfarande utgör viktiga inslag i interiörerna. Medeltida träskulpturer återfinns fram-förallt på mellersta och norra Öland och över hela ön finns kalkstensdopfuntar, så väl från medeltiden (de flesta från Gotland) som från 1600-talet. Några predikstolar är också bevarade, den äldsta från 1596. Kyrkan i Räpplinge har förutom altarskivan i sten, vilken flyttats från golvet framför sakristian till den medeltida nischen i nordväst, och ett litet krucifix ovanför dörren i sakristian, inga medeltida inventarier. Kyrkans äldsta inventarier är förutom de nyss nämnda ett epitafium från 1500-talet och dopfunten från år 1642. Vid renoveringen 1929 restaurerades flera av kyrkans äldre föremål och återinsattes i kyrkorummet som trots detta är förhållandevis sparsamt försett med prydnadsföremål. Kyrkan är dock, det sparsamt dekorerade kyrkorummet till trots, ganska välförsedd med textilier och lösa inventarier, vilket sannolikt hänger samman med att den i församlingen hyser både Borgholms slottsruin och Sollidens slott. |
