Stäng fönster LUND DALBY 90:1 - husnr 1, DALBY KYRKA
Byggnad - Beskrivning
| Dalby kyrka (akt.), DALBY KYRKA (akt.) | |
| 2015-11 |
| Historik |
|---|
|
Dalby kyrka har en komplex byggnadshistoria och trots att åtskilliga och omfattande forskningsinsatser genomförts återstår mycket att utreda. Huvuddragen i byggnadsutvecklingen har emellertid kunnat fastställas med relativt stor säkerhet. Dalby kyrka brukar dateras till 1060 och uppfördes som biskopskyrka av den danske kungen Svend Estridsen som en följd av hans kyrkoorganisatoriska reform, vilken innebar att riket delades i nio stift. Dalby var då domkyrka åt den tyska biskopen Egino. Kyrkan uppfördes sannolikt som en basilika med ett smalare rakslutat kor i öster och västavslutning. Långhuset bestod av ett högt mittskepp med arkader och klerestorium (fönstervåningen i mittskeppets högvägg) och lägre sidoskepp med portaler åt söder och norr. Rester av blytak har återfunnits vid utgrävningar på kyrkogården vilket tyder på att kyrkans tak ursprungligen var täckta med blyplåt. Kyrkorummet var antingen öppet upp till takstolarna eller hade ett plant trätak. Möjligen föregicks den nuvarande stenkyrkan av en stavkyrka i trä. Några spår av en sådan kyrka har emellertid inte kunnat beläggas. 1066 flyttade biskop Egino till Lund för att ta vid när den engelske biskopen Henrik avlidit. Dalby kyrka förlorade därmed sin ställning som biskopskyrka och blev istället klosterkyrka till det kloster som växte fram i anslutning till kyrkan. Omkring 1080 avled Sven Estridsens son, kung Harald Hen, och begravdes i Dalby. Mellan åren 1080 och 1086 var kung Knut den helige beskyddare av Dalby kloster. Knut den helige lär bland annat ha skänkt en väldig rund bronskrona med formen av en stadsmur med torn och portar till kyrkan. Troligen var det även han som skänkte den så kallade Dalbyboken, ett evangelium präntat på pergament med målade bilder av de fyra evangelisterna. Boken är troligen är Danmarks äldsta bevarade handskrift och förvaras idag i Köpenhamn. Under 1100-talet fortsatte arbetena på kyrkan och omkring 1130 revs delar av västra gaveln och ett nytt västverk byggdes som flankerades av två trapptorn. Långhuset kortades då med en arkadbåge åt väster. Västverket omfattade minst två våningar med valvslagen förhall i bottenvåningen som tidigare fungerat som krypta. Anledningen till att västverket byggdes om så pass tidigt kan ha berott på övergången från biskopskyrka till klosterkyrka. Spår i murverket tyder på att det kan ha funnits en svalgång som ledde från kungsgården väster om kyrkan direkt till våningen ovanför förhallen, vilken kan ha fungerat som kunglig loge. Runt år 1200 uppfördes en lektoriemur mellan långhuset och koret, för att dela av klostrets del i öster från församlingskyrkan i väster. Troligen började klostret norr om kyrkan byggas i samband med detta. Ett kor med absid uppfördes åt öster, sannolikt för att skapa mer plats åt agustinerorden. Vid seklets mitt valvslogs kyrkans östra delar, mitt- och sidoskepp samt kor. Tegelpilastrar murades vid varannan av arkadpelarna för att bära upp valven. Vid samma tidpunkt byggdes även västverket om och ett kraftigt kvadratiskt torn uppfördes över förhallen och västverket. Det tidigare smala tornet hade då rivits eller möjligen rasat. Två murpelare byggdes i förhallen för att bära upp tornkonstruktionen. På pelarnas hörnkedjor finns stenhuggarmärke i form av en korstriangel, vilka är desamma som förkommer i Lunds domkyrka. Medeltidsarkeologen Erik Cinthio har daterat korstriangeln till omkring 1250. En murverksundersökning som utfördes 1977 tyder på att tornets västra mur senare rasade och skadade delar av västverket. En innervägg fick då ny funktion som yttermur och de södra och norra murarna försågs med gavlar. Tornet fick därmed sin nuvarande utformning. Vapenhuset daterades vid en murverksundersökning 1987 till slutet av 1200-talet eller början av 1300-talet och är uppfört på grundmurarna till västverkets tidigare sydtorn. Dagens vapenhus har en våning och vind. Spår av tidigare våningsplan och fönster tyder på att vapenhuset sannolikt var åtminstone en våning högre då det byggdes. 1388 var elden lös i Dalby och både kyrkan, klostret och byn skadades. I mitten av 1400-talet skadades kyrkan ytterligare vid den svenske kungen Karl Knutssons härjningar i Skåne. Året efter reformationen i Danmark, det vill säga 1537, drogs klostret in till kronan. Underhållet av den stora kyrkan föll då helt på församlingen. Efter detta lär kyrkan ha utsatts för flertalet härjningar och ödeläggelse. 1645 brändes Dalby i Horns krig. Det är möjligt att det norra sidoskeppet och de två klosterlängorna revs i samband med detta. Karl XI befallde 1686 att absiden i Dalby skulle rivas och att materialet skulle transporteras till Malmö där den tyska kyrkan höll på att uppföras. Troligen revs då även koret. Vid sin skånska resa 1749 skrev Carl von Linné om Dalby kyrka: ”Altaret i Kyrkan med de derjämte stående pelare woro af marmor. Funten war stor och präktig af cote quartzola uthuggen på gammalt sätt”. Vidare fanns munkstolar, stora gamla träbilder och andra ”Påfwiska reliquier”. Kyrkan fick sitt nuvarande utseende 1758, efter reparationsarbeten föranledda av att östra gaveln hade rasat två år tidigare. Koret försågs med ny altaruppsats och kyrkorummet fick troligen även delvis ny bänkinredning. Sakristian inreddes på sin nuvarande plats i den östra delen av det södra sidoskeppet. Tornets blytak togs ner och såldes till Uppåkra för att finansiera arbetena. 1817 försågs kyrkan med nya större fönster och två strävpelare uppfördes vid den norra sidan. I sin beskrivning över kyrkan från 1828 skriver Johan Åkerman bland annat att hela inredningen nyligen målats med ”perlfärg”, det vill säga ljust grå oljefärg och enkel marmorering. Trappan till orgelläktaren löpte längs muren vid sidan om den stora gången, samtliga tak var täckta med understruket tegel på öppen läkt. 1841 besiktigade domkyrkoarkitekten Carl Georg Brunius kyrkan. Den norra muren lutade oroväckande. För att hindra kyrkan från att rasa lät han ersätta de två tidigare strävpelarna med den strävpelare som står där idag. Brunius lät även ta upp en igenmurad ingång åt väster och ett fönster åt norr i förhallen. Han såg även till att gravkoret, eller ”den usla inbyggnaden” som han själv kallade det, revs ut ”så att den märkvärdiga kryptan någorlunda återfått sitt ursprungliga skick”. 1891 utfördes en arkeologisk undersökning av professor Oscar Montelius som även upprättade en arbetsbeskrivning över kyrkans restaurering. De äldre träfönstren ersattes med nya av gjutjärn och fönsteröppningarnas smygar och valv murades om så att de blev jämna. Sakristians dörr flyttades till den östra väggen för att möjliggöra ett nytt fönster åt söder. Fem dragbjälkar med ankarjärn som installerats 1776 tvärs genom kyrkorummet för att hålla samman kyrkobyggnadens yttermurar byttes ut mot dragstag i järn. Golven i mitt- och sidoskepp undergöts med betong och belades därefter med victoriaplattor i olika kulörer. I början på 1900-talet upprättades i två omgångar förslag till ny inredning i kyrkan av arkitekt Henrik Sjöström. Förslagen återkallades dock av församlingen 1919 som istället erhöll om restaureringsprogram från Kungl. Byggnadsstyrelsen, vilket ledde till att Sigurd Curman, dåvarande chef för Byggnadsstyrelsens kulturhistoriska byrå, besökte kyrkan. Ett omfattande undersökningsarbete inleddes därefter i syfte att fastställa kyrkans historia och ursprungliga utseende. Vid arbetet medverkade bland annat arkitekt Sten Anjou och professor Otto Rydbeck. Curman och Rydbeck fick 1922 uppdraget att upprätta ett program för kyrkan, vilket de i sin tur lämnade vidare till Anjou, vars undersökningar blev de mest omfattande som utförts av Dalby kyrkas historia. 1936 restaurerades kyrkan invändigt. Bland annat togs kalkmålningarna från 1200-talet i långhusvalven fram och konserverades av konservator Hans Erlandsson i Lund. De äldsta murverken frilades från puts. Efter mycket diskussion valde man att lämna den södra arkadmuren och delar av den norra muren oputsade. 1940–41 restaurerades förhallen av professor Otto Rydbeck, arkitekt Erik Lundberg och stenhuggare Eric Johansson. Samtliga putsytor och fogar av cement knackades ner då dessa förorsakat fuktskador. Fogarna ersattes med kalk och valven slammades med grågul kalk. Golven belades med sandsten och ett nytt altare av sandsten återskapades vid den östra väggen. 1947 hade två stora hål i kyrkans tak uppstått efter en storm. Två år senare upprättade domkyrkoarkitekten Eiler Græbe ett förslag takomläggning med pappad brädning. 1990 utfördes en kopia av den medeltida korstol som finns deponerad på Lunds historiska museum. 2012 restaurerades kyrkan exteriört sedan delar av västverkets pulpettak blåst av. Taket över västverket lades om med tegel och övriga tak och taklag sågs över. |
