Stäng fönster KLIPPAN GRÅMANSTORP 25:42 - husnr 2, GRÅMANSTORPS KYRKA
Byggnad - Beskrivning
| Gråmanstorps kyrka (akt.), GRÅMANSTORPS KYRKA (akt.) | |
| 2016-06 |
| Historik |
|---|
|
Gråmanstorps kyrka uppfördes som Mariakyrka runt 1160, sannolikt genom att den kristna missionerande kyrkan övertog en hednisk kultplats. Fynd man gjort under kyrkan tyder på att platsen använts som begravningsplats i alla fall under ca 3000 år. Troligen restes kyrkan med hjälp av cisterciensermunkarna vid Herrevad, som anses ha medverkat vid många kyrkobyggen i närområdet. Vidare lär kyrkobygget ha stått under påverkan av domkyrkobygget i Lund, vars duktiga stenmästare spreds i trakten efter avslutat värv 1145 för att arbeta vidare med landsbygdskyrkor. Direkt inflytande till Lund kan spåras t.ex. i långhusportalernas reliefförsedda tympanonfält, liksom i dopfunten, vars stendetaljer är så lika att man med tämligen stor säkerhet kan fastslå ett släktskap mellan de båda kyrkorna. Enligt en sägen ska några munkar ha ridit från Herrevad till Lund och imponerats av stenarbetena i kryptan där, bl.a. av de figurer som enligt sagan sägs föreställa Jätten Finn och hans familj. Den till namnet okända stenmästaren i Gråmanstorp uppdrogs att skapa något lika vackert, och försåg dop-funten med olika reliefer. En av dessa kallas ”Jätten Finns lillebror”. Kyrkan byggdes på typiskt romanskt vis med rektangulärt långhus och smalare, lägre kor, avslutat av en absid. De kraftiga murarna gjordes av tuktad gråsten i jämna, höga skift och genombröts av dubbelställda portaler och små fönster. Omfattningar och hörnkedjor gjordes av sandsten. Murverkets regelbundna uppbyggnad och bearbetade utformning stärker teorin, att kyrkan uppförts någon gång under det sena 1100-talet. Till kyrkan fogades ett torn av långhusets bredd. Efter en tid valvslogs kyrkorummet, sannolikt under 1400-talet då många kyrkor försågs med liknande valv. Samtidigt tillkom ett vapenhus i söder, och möjligen även långhusets strävpelare. Reformationen medförde att kyrkorummet fick nya inventarier, t.ex. altaruppsats och predikstol. Flera av dessa skänktes av ätten Gyllenstierna på Bjärsgård, som likt många andra adelsfamiljer på de skånska godsen kände sig förbundna med sin hemmakyrka. De tog även initiativ till en gravkammare för familjen under kyrkgolvet. Den nämns 1725 i ett brev från Margareta Sophia Gyllenstierna, men lär ha byggts åtskilliga år tidigare. Enligt en inventering finns kistor från minst sena 1600-talet i gravkammaren. Tornet byggdes om år 1777, sannolikt genom att dess övre del raserades och basen påbyggdes med ett nytt, tuktat gråstensmurverk med oregelbunden skiftgång. Från början lär det ha funnits en vägg mellan tornet och långhuset, som alltså rivits vid något okänt tillfälle. Tornet avslutades med en karnisformad huv i barockstil. 1802 gjordes en större omdisponering av kyrkan. Vapenhuset revs, fönstren flyttades, förstorades och kompletterades, och de kvarvarande spåren efter medeltida öppningar, däribland de båda portalerna, igenmurades och förputsades. Huvudingången flyttades till ett vapenhus i väster, byggt som stötta för tornets svaga murverk. Nya reparationer gjordes vid flera tillfällen under århundradet, bl.a. byttes blytaken mot spån 1841. 1865 byggdes orgelläktaren i samband med att kyrkans första orgel installerades. En ny restaurering gjordes 1902 under ledning av arkitekt Carl Möller, som genom sin anställning på Överintendentsämbetet bl.a. arbetade med kyrkor och restaureringar. Omdispositionen av kyrkorummet var omfattande, framför allt vad gällde koret: Dess valv revs och ommurades, golvet sänktes och byttes och absiden gjordes till sakristia, som skildes av från övriga koret genom en murad vägg med två dörrar. I absidmuren togs en ny ingång upp mot öster, vilket gjorde att det ursprungliga, romanska fönstret försvann, och från sakristian en ny nedgång till ätten Gyllenstiernas upprustade gravkammare. Inte heller inredningen undslapp förändringar; längs korväggarna byggdes en bröstningspanel med inbyggda korstolar med förebild i Lunds domkyrka, bänkarna och altarringen förnyades, dopfunten flyttades ned i långhuset och dopfunten togs från vapenhuset till korets norra del. Till sist byggdes kortrappan om och fick en barriär av svartmålat smide mot långhuset. Utvändigt reparerades både yttertak och murverk. Huvudingången breddades och kormuren fick stöd av en strävpelare. 1925 byttes taken över vapenhus, kor och absid, som sedan 1911 varit täckta av järnplåt, till koppartäckning. Tornets plåttak behölls till 1950, då det täcktes av koppar av domkyrkoarkitekt Eiler Graebe. Samtidigt togs fasadputsen ned, väggarna blästrades, fogarna urkratsades och murarna putsades. Nord- och sydportalerna, och de romanska fönsteröppningar man påträffade, frilades och senmedeltida omfattningar markerades med nedsänkningar i putsen. 1952 gick arbetena vidare med invändig omkalkning och ommålning av snickerier. 1956 lades vapenhusets golv om med kalkstensplattor. 1970-71 byttes långhusets plåttak mot kopparplåt. Interiört ordnade Graebes efter-trädare, Torsten Leon Nilsson, med skrudrum, förråd och en ny läktartrappa på ömse sidor om mittgången. För åtgärderna krävdes att några bänkrader togs bort, och att den ursprungliga trappan till läktaren revs. Vapenhusets ytterdörr byttes liksom dörren mot kyrkorummet. I tornet byggdes en brandvägg av leca mot långhusvinden. 2014 putslagades och omkalkades fasaderna, samtidigt som takets koppartäckning förnyades. Smidesfönster och tornluckor målades och nya fotrännor monterades. |
