Stäng fönster LUND KLOSTERKYRKAN 5 - husnr 1, SANKT PETERS KLOSTERS KYRKA
Byggnad - Beskrivning
| Sankt Peters klosters kyrka (akt.), SANKT PETERS KLOSTERS KYRKA (akt.) | |
| 2015-09 |
| Historik |
|---|
|
Det tidigaste belägget för S:t Peters klosters existens är ett dokument från 1164 som bär klostrets sigill. Själva grundandet lär ha skett ett par decennier tidigare på initiativ av ärkebiskop Eskil, som gjort sig känd för eftervärlden som grundare av ett flertal kloster i både Danmark och Sverige vid denna tidpunkt. Vissa källor hävdar att klostret ursprungligen benämndes S:ta Maria kloster, medan andra menar att det officiella namnet var Monasterium sanctae Mariac et sancti Petri Lundis, det vill säga S:ta Maria och S:t Peters kloster i Lund. Då det var Lunds enda nunnekloster har det i folkmun även kallats enbart Nunneklostret, och den tillhörande socknen för Nunne sogn. Andra använda namn har varit Alla systrars kloster eller Vår Frus kloster. Man vet inte med säkerhet vilken orden klostret ursprungligen tillhört, men den vanligen förekommande teorin gör gällande att klostret från början tillhört benediktinerna och varit underställt Allhelgonaklostret i Lund. Vid 1300-talets mitt tillhörde det enligt vissa källor Premonstratensorden medan det i slutet av 1400-talet med säkerhet var ett benediktinerkloster. I den fyrlängade klosteranläggningen med korsgång utgjordes ursprungligen den södra delen av en romansk stenkyrka med långhus, kor och halvrund absid. Någon gång under 1300-talet, forskningen är oense om när, revs den romanska kyrkan och istället uppfördes en gotisk tegelkyrka, till stora delar ståendes på den tidigare kyrkans grundmurar. Ett sandstensblock från den romanska kyrkan som finns inmurad i den nuvarande kyrkans vapenhus har orneringar liknande de på en sten i Lunds domkyrkas nordöstra kapell. Detta skulle enligt bland andra professor Otto Rydbeck kunna tyda på att den romanska klosterkyrkan byggts av stenmästaren Regnerus som var Domkyrkans andra arkitekt. Anledningen till att den första kyrkan revs är okänd. Platsbrist har historiskt sett varit en vanlig förklaring, men då den nuvarande kyrkan inte är nämnvärt större än den ursprungliga, även om den är anlagd i ytterkant på den romanska grunden och därmed är något bredare, förefaller inte detta vara svaret på frågan. Möjligen uppfördes den nya kyrkan med strävpelare i söder och valvslaget långhus redan från början, men det finns också tecken på att detta kan vara tillägg från ett senare skede under 1300- eller 1400-talet, exempelvis det faktum att murarnas fogar är lika fint strukna ovan valven som i det nuvarande kyrkorummet. Även spår i norrsidans takfris efter strävpelare som endast skulle ha murats i förband upp emot takfoten skulle enligt vissa teorier tyda på att behovet av dessa uppstått till följd av en senare valvslagning. Å andra sidan tycks forskningen vara överens om att den del av klostrets korsgång som fanns i anslutning till kyrkan och som åtminstone där var byggd i två våningar var samtida med kyrkan. Spåren i den norra takfrisen skulle därmed istället kunna härledas till strävbågar som ingick i korsgångskonstruktionen, och en ursprunglig valvslagning av kyrkan framstå som mer trolig. Att vapenhuset i söder inte är ursprungligt vet man med större säkerhet, men någon mer exakt tidsangivelse än att det är medeltida har inte kunnat fastställas. Tornet anses vara uppfört under perioden 1500–1550, eller möjligen något tidigare. Det är byggt ovanpå klostrets korsgång som på så vis delvis finns bevarat och inbyggt i tornet. Den lilla tillbyggnaden på tornets östra sida behandlas inte i äldre beskrivningar och arkivmaterial men har sannolikt tillkommit efter eller i samband med att korsgången avvecklats. Innan tornet anlades hade kyrkan en fristående klockstapel, enligt vissa uppgifter placerad sydväst om kyrkan och enligt andra inne på klostergården, som tillkommit vid slutet av 1200-talet då kyrkan fick sin första klocka. Klockan används fortfarande och är en av landets äldsta. Som tidigare nämnts medförde reformationen att klostret avvecklades, även om nunnorna fanns kvar och verkade på platsen ända till sent 1500-tal, varpå kyrkan övergick till att endast brukas som församlingskyrka. Vid mitten av 1600-talet var kyrkan mycket medtagen till följd av de dansk-svenska krigen. 1653 iståndsattes kyrkan emellertid genom Fredrik III:s försorg. Den tidigaste bevarade beskrivningen av Klosterkyrkan utfördes 4 april 1664. Av denna framgår att kyrkan från grunden var murad i mursten, det vill säga tegel, med torn i nordväst med två klockor. Taken var täckta med tegel och hade takrännor av bly. Det förfallna vapenhuset var täckt med taktegel och saknade loft. Invändigt var kyrkan i sin helhet valvslagen och hade nio fönster, åtta i söder och ett i väst ovan den stora nunneläktaren. Den sistnämnda hade en funktion under den tid då kyrkan fungerade som både klosterkyrka och församlingskyrka, där nunnorna vid gudstjänst satt avskilda på läktaren som de nådde direkt via klostergången, med församlingen, profanum vulgus, under sig. Läktaren bars upp av valv, vilket spår av arkadbågar i långhuset än idag vittnar om, som i kyrkans mittlinje vilade på tre kolonner. Att Skåne i och med freden i Roskilde sex år tidigare numera var svenskt tycks inte ha gjort något större avtryck då Fredrik II:s bibel fortfarande låg på altaret. I början av 1700-talet läggs taket om. Nunneläktaren rivs 1810 och 1835 putsas kyrkan utvändigt. 1842 genomförs större reparationsarbeten, dessutom huggs den invändiga putsen ner. Sannolikt får kyrkan här även nya fönster, C. G. Brunius, arkitekt vid Domkyrkan i Lund bland mycket annat, beskriver 1850 i sin Skånes konsthistoria för medeltiden, att kyrkan ”nyligen fått prydliga fönsterbågar af jern med passande rosverk och en del målade rutor ”. 1894 restaurerades kyrkan av arkitekt Henrik Sjöström, som året innan uppfört ett flertal uppmätningsritningar. Av dessa framgår bland annat att kyrkorummet då endast hade sydporten som ingång. Tornet hade sin ingång i öster, och förbindelse till kyrkan fanns endast på vindsplanet. Kyrkorummet värmdes upp av två höga järnkaminer. Vid restaureringen knackades kyrkans utvändiga puts bort och tegelfasaderna reparerades och murades till stora delar om. Vapenhuset, som tidigare hade låga yttermurar och ett brant pulpettak, fick sitt nuvarande utseende med trappgavel. Invändigt tillkom orgelläktare i väster, då med uppgång via en rak trappa från tornet. Altaret var vid denna tid placerat längre ut i kyrkorummet och koravslutningen fungerade som sakristia bakom ett avgränsande träskrank som nu byttes ut mot ett i nygotisk stil. Långhusets golv belades med gult tegel i gångarna medan kordelen fick cementmosaikplattor. Några år senare, 1899, utförde Sjöström ritningar till två fönster i västgavelns nedre parti. Under åren 1925–28 skedde den största omdaningen av kyrkan sedan medeltiden. Arbetena inleddes med omfattande arkeologiska utgrävningar under ledning av Bengt Engström, vid vilka bland annat den romanska kyrkans grundmurar och ett flertal medeltida gravar, såväl i som utanför kyrkan, påträffades. Byggnadsarbetena leddes av professor Martin Olsson som assisterades av arkitekterna Kurt von Schmalense och Sven Ahlbom. På kyrkans norra sida uppfördes en tillbyggnad för sakristia, skrudkammare och konfirmandrum samt underliggande pannrum. I tornets nedervåning valvslogs den östra delen likt den västra som härrör från korsgången. Tillbyggnaden anslöts till kyrkan via de igenmurade öppningar som frilagts i och med putsnedknackningen 1894. I den södra väggen öppnades dessutom ett äldre fönster upp. Invändigt lades nytt golv av kalksten i kyrkorummet. Ny bänkinredning, korstolar och läktarbröstningar tillkom. Under orgelläktaren anordnades ett dopkapell som smyckades med muralmålningar av konstnären Olle Hjortzberg. Vidare upptäcktes att altaret ursprungligen varit placerat längre österut, varför det nya altaret nu placerades på denna plats. Dessutom återfanns i golvet en romansk altarskiva i kalksten, vilken inkorporerades i det nya altaret. Kragstenar till valven liksom predikstolen konserverades och kyrkfönstren försågs med nytt glas. Väggarna fogades och lagades och teglet gavs en huggen ytbehandling. I övrigt anordnades bland annat värme-, vatten- och avloppsledningar samt elektrisk installation. 1971–72 utfördes en invändig renovering under ledning av arkitekt Torsten LeonNilsson. Redan vid arbetena på 1920-talet, och sannolikt även på 1890-talet, hade sprickbildningar i valven konstaterats, dock utan större åtgärder. Nu förstärktes konstruktionen med dragstänger av rostfritt stål varpå valven putsades om. Golvet i kyrkorummet lades om och vissa nivåer jämnades ut, exempelvis fick det upphöjda korpartiet samma golvnivå som långhuset. Sedan golvbytet på 1920-talet hade placeringen för de tre kolonner som burit nunneläktaren varit markerade, vilka nu försvann. Bänkkvarteren modifierades och dörrarna togs bort. Läktaren fick en ny trappa norr om dopkapellet, där även Hjortzbergs muralmålningar konserverades. I vapenhuset nygjordes ytterporten och en glasad innerdörr av ek tillkom. Fram till 1967 var församlingens pastorsexpedition inrymd i det nuvarande väntrummet som vid restaureringen fick sitt nuvarande utseende samt anslutande toalettutrymme. En omfattande takrenovering där bland annat långhustaket lades om och taklaget sanerades från äkta hussvamp genomfördes år 2000. Två år senare sotskadades interiören till följd av en brand, vilket bland annat skapade behov av de invändiga restaurerings- och konserveringsarbeten som genomfördes 2007. Året efter införskaffades ett mobilt altare, vilket medförde att altarringen och korbänken i norr togs bort. 2009 fick bänkarna ny klädsel, liksom ett antal lösa stolar i koret, vilka hämtats från Petersgårdens kyrka. |
