Stäng fönster SKINNSKATTEBERG SKINNSKATTEBERGS-ERIKSBO 1:12 - husnr 1, SKINNSKATTEBERGS HERRGÅRD
Byggnad - Beskrivning
| SKINNSKATTEBERGS HERRGÅRD (akt.) | |
| Historik |
|---|
|
Herrgården uppfördes av putsat tegel och har en saklig och robust karaktär. Flyglarna stod färdiga först och källaren till huvudbyggnaden började muras 1777. Först anlitades murmästare Johan Berg i Örebro som dock avled och kom att ersättas av gesällen Anders Sundström. Senare anlitades även örebromuraren Tyres Lännberg som tidigare arbetat under Berg. Denne Berg hade varit knuten till ombyggnaden av Örebro slott med titeln slottsbyggmästare. Stenhuggeriarbeten utfördes av stockholmsstenhuggaren Gustaf Blom. Karaktärsfull och mycket framträdande är huvudbyggnadens höga stensockel. Den är uppbyggd av stora granitblock som är inpassade med en för tiden hög precision, vilket förebådar 1800-talets byggnadskonst. En snarlik granitsockel hittas på den samtida bruksherrgården i Yxe (Järle bruk), belägen i Lindes bergslag närmare Örebro. Yxes byggherre Christian Heijkenskjöld hade släktmässiga kopplingar till familjen Hising. Familjen Heijkenskjöld kom också att bli en av delägarna till Skinnskatteberg och var de sista som bebodde herrgården. Ritningarna till huvudbyggnaden är utförda av den under den gustavianska tiden framgångsrika arkitekten Erik Palmstedt. Det har antagits att han har modifierat ett redan framtaget ritningsmaterial som Wilhelm Hising refuserat. Det skulle förklara byggnadens något ålderdomliga karaktär med drag från rokokon, synligt bland annat i det brutna taket. Av allt att döma var de två flyglarna färdiga på 1770-talet medan den större huvudbyggnaden fick en utsträckt byggnadstid, även om 1779 traditionellt anges som byggnadsår. Redan 1780 avled Wilhelm Hising. Sonen Wilhelm, adlad Hisinger, fortsatte och fullföljde arbetet som pågick stötvis under hela 1780-talet. Wilhelm Hisinger var en framstående geolog och naturvetenskapsman och lät också bygga ett laboratorium åt sig. Inredningsarbetena påbörjades först i slutet av 1780-talet och när salen på övervåningen skulle inredas 1791 hade ritningarna från 1770-talet hunnit bli omoderna. Erik Palmstedt levererade ett nytt förslag till inredning i gustaviansk stil med höga pilastrar och kolonner enligt tidens stränga nyklassicistiska ideal som hade antikens arkitektur som utgångspunkt. Även placeringen av salen i ett hörnläge, inte som tidigare i husets mitt, var högsta mode i slutet av 1700-talet. Läget i sydvästra hörnet gav inte bara de bästa utsiktsmöjligheterna mot sjön, det medgav inte minst en lång och magnifik rumsfil utmed hela huvudfasaden. För att uppnå denna effekt placerades salen på samma sätt i det kungliga slottet Tullgarn som genomgick en stor ombyggnad vid samma tid. Salens kraftfulla nyklassicism, som p g a sin wedgwoodblå grundton populärt kallas Blå salen, avviker markant från den övriga mer finlemmade inredningen. Men inte minst utgör den en kontrast till byggnadens relativt oartikulerade exteriör som redan när den ritades måste ha ansetts som ganska konventionell. Palmstedts bearbetningar mot en mer nyklassicistisk exteriör uttrycks främst genom det frontonprydda mittpartiet och en takfotsuppbyggnad med ett markerat ”entablement” under en utskjutande takfotslist som en tolkning av bjälklaget i ett antikt tempel. Av de övriga inredningarna i huvudbyggnaden är tapeter, dekormåleri och bårder i så kallad pompejansk stil särskilt karaktärsfulla med motiv ur den antika mytologin. Denna motivvärld hade introducerats av den för det kungliga hovet flitigt anlitade Louis Masreliez, som i Skinnskattebergs herrgård tolkades av stockholmsmålaren Erik Norrlander och hans gesäll Joakim Öberg. Enklare måleriarbeten, såsom målning av snickerier, utfördes av Per Hallongren från Arboga. Källa: Beslut om skyddsbestämmelser, Riksantikvarieämbetet, 2022-03-24, dnr RAÄ-2020-1139 |
