Stäng fönster VÄXJÖ ÖJA-GRANSHOLM 5:1 - husnr 1, ÖJA KYRKA
Byggnad - Beskrivning
| Öja Kyrka (akt.) | |
| 2006-01 |
| Historik |
|---|
|
I början av 1800-talet började församlingen diskutera möjligheten att uppföra en ny kyrka då befintlig började bli för trång. Först 1841 beställdes ett ritningsunderlag som Överintendents- ämbetet presenterade 1843, förslaget hade framställts av Johan Carlberg. Inom församlingen debatterades livligt var i socknen kyrkan skulle uppföras men slutligen valdes en strategisk plats, Bergagärdet, där fyra vägar möts. Marken ägdes av Gransholms bruk som var traktens största industrikomplex med stort inflytande. Den äldre kyrkan från 1300-talet låg cirka en kilometer från aktuell plats. Grundmurarna är ännu synliga. Arbetena inleddes 1852 under ledning av murmästare Jonas Malmberg och 1854 kunde kyrkan tas i bruk, invigningen skedde dock först i september 1855 under medverkan av biskop Christofer Isaac Heurlin. Det bestämdes efter viss oenighet att den gamla kyrkan skulle rivas, däremot överfördes ett flertal inventarier till den nya gudstjänstlokalen. Den strikt nyklassicistiska exteriören är närmast oförvanskad medan interiören genomgått en rad anpassningar och förändringar under de stora renoveringarna 1926 och 1972. Den kringliggande miljön framhäver platsens monumentalitet och den magnifika uppfarten mot huvudporten som bl.a. utgörs av rivningsmassor från den medeltida kyrkan är spektakulär. Den intilliggande skolan ombyggdes 1962 till församlingshem. Exteriöra förändringar Den exteriöra karaktären är närmast helt bibehållen. De konkreta förändringarna härleds främst till taktäckningsmaterial som skiftats vid ett flertal tillfällen. Att sakristia och torn ursprungligen hade ett spåntak bör betraktas som klarlagt men långhustaket är mer osäkert. I en äldre, odaterad, handling beskrivs att detta tak skulle bli av papp. År 1903 rivs träspånen bort och ersätts med galvaniserad plåt som målas svart medan långhuset täcks med skifferplattor. Plåten på tornet byts mot koppar 1966, samma förfarande sker 1978 gällande sakristians tak. I Öja bestämdes 1966 att bibehålla långhusets skifferplattor vilket var fördelaktigt ur ett antikvariskt perspektiv. Att kyrkors taktäckningsmaterial ändrats hör till vanligheten och de utförda åtgärderna i Öja får anses som helt godtagbara. Den plåtinklädnad som utfördes på lanterninen 1926 var ett karaktärsförvanskande ingrepp som är något svårbegriplig. Därmed gjordes lanterninen sluten vilket får anses som beklagligt. De tidigare öppningarna är dock markerade med en starkt avvikande färg vilket tydliggör deras placering. I samband med installationen av det nya värmesystemet 1926 byggdes ett nytt källarutrymme varvid en trappnedgång tillkom invid sakristian. Interiöra förändringar Förutom den omgestaltning som skedde av altaruppsatsen 1876 kan de interiöra förändringarna i huvudsak relateras till de stora renoveringsprogram som utfördes 1926 och 1972. När arkitekt Paul Boberg fick uppdraget att realisera sitt åtgärdsprogram fokuserades mycket av arbetena på att förbättra funktionalitet och bekvämlighet. Samtidigt bekostades konservering och rekonstruering av predikstol och altaruppsats som tillhört den äldre kyrkan. Dessa fick därefter en framträdande plats i kyrkorummet. Behovet av den norra portalen bedömdes begränsad varvid denna murades igen så att den gamla altaruppsatsen kunde uppsättas på denna nyskapade vägg. Intill placerades dopfunten. Vid denna tid var bänkarna uppdelade i fyra kvarter varvid dopfunten och altaruppsatsen kom att utgöra blickfång i den norra tvärgången. Boberg valde att tillskapa en ny färgsättning som följde gråbruna och svagt gröna nyanser med mycket riklig marmorering. I samband med avfärgning av väggarna försvann korväggens textstycke. Ett nytt värmesystem baserat på varmluft tillskapades och tillsammans med en anpassning av bänkarna förbättrades bekvämligheten för gudstjänstbesökarna. Bobergs omfattande renovering får överlag anses som varsam där en uttalad intention varit att återknyta banden till den medeltida kyrkan. Igensättandet av den norra portalen utgör den mest framträdande förvanskningen av kyrkorummet. Omgestaltningen i samband med renoveringsarbetena 1972 var betydligt mer påtagliga. Underlaget hade sammanställts av arkitekt Hans Lindén. En uttalad målsättning var att drastisk minska antalet fasta sittplatser, resultatet blev en halvering, från 565 till 270 fasta sittplatser. Detta åstadkoms genom att tvärgången slopades, sidogångarna breddades, korbänkarna och ett flertal bänkrader under läktaren samt samtliga på läktaren togs bort. Kvarvarande bänkar byggdes åter om för att öka bekvämligheten. Genom att koret utökades försvann ytterligare bänkar. För att förbättra belysningsförhållandena tillkom fyra nya ljuskronor och efter omplacering hängdes ljuskronorna över bänkkvarteren och inte över mittgången Under läktaren tillskapades nya utrymmen, bl.a. ett samlingsrum och pentry samt två svängda trappor till läktaren. Den tidigare trappan i vapenhuset revs. Dessa underbyggnader är i jämförelse med liknade konstruktioner i andra kyrkor förhållandevis små och välanpassade. Kolonnerna är väl synliga och störs inte av de tillförda väggsektionerna. I koret revs det väggfasta altaret och altarringen byggdes om genom att den indelades i sektioner varav några gjordes flyttbara. Dessutom togs ett flertal balusterdockor bort vilket skapat ett märkligt intryck. Det nya fristående altaret upplevs överdimensionerat i sitt formspråk med en obalans mellan bord och kolonner. Det som ändå borde ha uppfattats som mest omdanande efter renoveringen var intrycket av den oerhört kraftfulla färgsättning som Lindén drev igenom. De rika marmoreringarna baserade på gråbruna kulörer hade nu ersatts av mustiga blåa och vinröda färger. De nyklassicistiska stilidealen ifråga om färgval var bortsopade. Ur ett antikvariskt perspektiv får ett flertal åtgärder som utfördes 1972 betraktas som mindre lyckade. |
