Stäng fönster ULRICEHAMN HÄRNA 14:1 - husnr 1, HÄRNA KYRKA
Byggnad - Beskrivning
| HÄRNA KYRKA (akt.) | |
| 1995-10-11 |
| Historik |
|---|
|
Härna kyrka bedöms ursprungligen vara byggd decennierna kring 1200. Västra partiet har kvar betydande delar av medeltida murar och dopfunten tros vara från 1200-talet. Tillbyggnad av kyrkan åt öster skedde på 1600-talet då det medeltida koret med absid ersattes med nuvarande tresidigt avslutade kor. Kyrkan inreddes då med predikstol och altartavla, donerade av överste Börje Drakenbergh och hustrun Christina Stierna på Tissås. Som ett donatorsporträtt ses översten avbildad i tidstypisk klädsel bland lärjungarna på tavlans nattvardsscen. Eftersom predikstolen är tillverkad 1659 är det rimligt att anta att tillbyggnaden skedde åren däromkring. I så fall skulle tillbyggnaden i Härna kunna vara ännu äldre än det äldsta kända och bevarade exemplet på en sådan utbyggnad i Bällefors kyrka år 1666. Dessförinnan hade kyrkan förmodligen varken predikstol eller bänkar, som också installerades. Klockstapeln byggdes troligen 1737 och 1746 göts den lilla kyrkklockan. I början av 1800-talet fanns intentionen att bygga en gemensam kyrka för Härna, Fänneslunda och Grovare vid Hult i Härna nära gränsen till dessa grannsocknar. Härnaborna förklarade sig då villiga att reparera sin kyrka och fick behålla den, medan de andra församlingarna fick en gemensam kyrka 1874. Härna kyrka inventerades 1829 och hade då en läktare vars bröstning var färggrant blå- och gulmålad liksom bänkarna. En sakristia noterades i norr, men vilket år den uppfördes är okänt. Rimligt vore att anta att den tillkom vid den stora ombyggnaden på 1600-talet. Märkligt är dock att den har en egen sydmur längs korets nordvägg, så att dubbla dörrsmygar uppstår mellan koret och sakristian, av olika bredd dessutom. En möjlighet är att sakristian existerade som fristående byggnad före tillbyggnaden, ett arkiv eller gravkor exempelvis, och sedan inlemmades med koret. Vid en renovering 1838 murades sydvästra långhusdörren igen till ett fönster och troligen sattes även kordörren igen vid detta tillfälle. Ny port upptogs åt väster och försågs med vapenhus av trä. Fönstren höggs upp till nuvarande storlek. Läktaren byggdes om, möjligen med halvcirkelutbyggnaden i mitten, och försågs med dörr. 1899 utfördes en genomgripande renovering under ledning av arkitekt Bror Almqvist. Ett nytt tvåvånings vapenhus byggdes av trä, men planerat torn uteblev. Vapenhuset fick invändiga trappor i norr och söder. Långhuset försågs med profilerade taklister både ute och inne. Altarringen omarbetades och fick högre golv innanför. Altaruppsatsen ersattes med ett vitmålat uppståndelsekors kombinerat med symbolerna för hoppet och kärleken. Uppställda bänkar inom altarskranket, klocka och ljusbåge av trä togs bort. Nya öppna bänkar i jugendstil tillkom. När reparationerna och tillbyggnaden just hade avslutats skickades brev i ärendet till Kungl. Överintendentsämbetet som gillade åtgärderna år 1900. Inspektion skedde emellertid inte förrän 1914 av arkitekt Karl Berlin. Han noterade att mycket inte överensstämde med ritningarna, såsom att dörren i vapenhuset var enklare och trapporna inne i detta var öppna undertill utan stolpar som på ritningen. Altarringen och bänkarna hade en avvikande utformning och de senare saknade dessutom skärmar. Kyrkan beskrevs 1919 av arkitekt Anders Roland och då syntes spår av den medeltida dörren på södra sidan vid västra fönstret. Kordörren i sydöst var igenmurad. Takstolarna, täckta med stickspån, bedömdes kunna vara medeltida. Träinnertaket var grått med marmorerad taklist. Väggarna hade fält med schablonerade ornament och nedtill bred bård med trianglar, allt i blek gulaktig färg. Kyrkorummet hade en grågul läktare, bänkar i ljus ockrafärg och predikstol i vitt och gult med målade ornament i fyllningarna. Den hade haft naturliga ekytor och mörkare färgade bottnar. Den gamla altaruppsatsen stod i klockstapeln och själva oljetavlan var i prästgården. En gammal skuren bänkdörr stod också i klockstapeln. Delar av gamla bänkdörrar hade använts som fyllningar i dörren till vapenhuset. Koret hade trägolv och där stod en kamin, en enkel nummertavla och ett golvur. Kyrkan hade 300 sittplatser, orgel och värmeledning. Hela interiören uppgavs ha "blacka färger, ofördelaktigt intryck". Slutsatsen blev att kyrkan var i gott skick men krävde uppsnyggning, reparation och ommålning. Putslagningar gjordes men ojämnheter i väggarna skulle vara kvar. Innanfönster monterades, även i sakristian. Grundförstärkning fick göras under vapenhuset som sjunkit så att en bred springa uppstått vid kyrkans gavel. Arkitekt Roland ansåg att taket borde få enkupigt tegel eller tjockspån som inte var så eldfarligt som stickspånen. Han uppmärksammade också en spricka från nordvästra hörnet fram till andra fönstrets mitt. Reparationen av norra murens yttersida företogs efter hans anvisningar först 1921 av arkitekt Axel Forssén. Tidigare muröppningar skulle markeras. Grundförstärkning gjordes också under det skadade området. Interiören skulle målas om med inslag av gröna kulörer. Detta kom antagligen inte till stånd förrän 1928-29, då en renovering utfördes efter konstnär John Hedaeus förslag till ommålning av kyrkan inklusive inventarier. Eventuella äldre målningar skulle sökas på det plana innertaket liksom på väggarna, men inga uppgifter finns huruvida sådana påträffades. Väggarna putsades och kalkades, taket målades med bård i stil med nymålningen på altarring och läktarbarriär. Hedaeus utförde högst sannolikt även kronfästenas dekor. Originalfärgen på predikstolen togs fram, möjligen endast på mindre partier för att måla resten med ledning av detta. Dåvarande altarkorset konserverades och sattes på väggen till förmån för den äldre altartavlan som renoverats och åter placerades över altaret. Arbetet pågick i cirka två år. En ny orgel ersatte 1930 kyrkans orgelharmonium. 1938 drogs värmeledning in med lågtrycksångsystem och pannrum byggdes under jord intill sakristian åt väster. I samband med detta arbete anges tegel som takmaterial så en takomläggning har alltså skett sedan 1919. Vintern 1954-55 utfördes en renovering under fyra månader av Axel Forssén. Man talade om "smakförsämringen" på 1800-talet och försökte nu återställa kyrkan i dess äldre skick. Läktarens rundning togs bort och bänkarna byggdes om, vilket Byggnadsstyrelsen ville förhindra först. Församlingen önskade bekvämare bänkar med "lugnare, vackrare" bänkfasader mot mittgången. De befintliga sades vara "synnerligen enkelt snickeriarbete föga värdiga det gamla vackra kyrkorummet". I Södra Vings kyrka fanns nya enklare bänkar av önskvärd typ. För att minska motljuset i koret sattes blyinfattat antikglas i innerbågarna. Interiören målades om i blått, grått, ljusrött och vitt samt enkel ytornering. Eventuellt målades golvet rutigt innanför altarringen. Nya kormattor från Agda Österberg tillkom. Tio år senare elektrifierades belysningen och ny armatur tillkom. 1976 renoverades orgeln och spelbordet fick en symmetrisk placering framför fasaden, som förblev oförändrad. 1987 genomfördes en putsrenovering som blev mer omfattande än avsett. Den invändiga putsen var så dålig att den hackades ned, väggarna rappades om och kalkfärgades vita. I koret upptäcktes fragment av en bred målad omfattning från korets tillkomsttid runt en igenmurad fönsteröppning bakom altartavlan. Ett av de bäst bevarade partierna övertäcktes med papp och nätarmering före putsning. Läget markerades in- och utvändigt. Kyrkorummet fick ny färgsättning och marmoreringar på bänkgavlar och läktarbröstning som skulle harmoniera med taklistens gamla dekor. Altartaruppsatsen konserverades till ursprunglig färgskala. Vid mitten av 1990-talet behövdes en utrymningsväg vilken förlades till den gamla kordörrens igenmurade öppning. |
