Stäng fönster BORÅS BRÄMHULT 12:1 - husnr 1, BRÄMHULTS KYRKA
Byggnad - Beskrivning
| BRÄMHULTS KYRKA (akt.) | |
| 1995-06-08 |
| Historik |
|---|
|
Brämhults kyrka uppfördes under 1400-talet med timrad stomme och ersatte då en äldre träkyrka, troligen från 1200-talet enligt fynd och iakttagelser vid sentida golvarbeten. Eventuellt hade den i sin tur en stavkyrka som föregångare. Uppgifter finns om att man innan socknen hade någon egen kyrka tog sig till Kattunga kyrka. Brämhults kyrka är idag en av få timrade kyrkor i Västergöland med medeltida ursprung som består, men en gång var de vanliga för trakten. I Sverige finns endast 12 medeltida träkyrkor bevarade, de flesta i Småland och Västergötland. Av denna medeltida träkyrka återstår endast långhusets västparti, dendrokronologiskt daterat till 1400-talets slut. I samband med grävningar under kyrkans golv på 1950-talet blottades också grundstenarna till medeltidskyrkans kor. Man antar att Brämhults kyrka etablerats på en hednisk kultplats eftersom såväl en källa i kyrkans närhet, benämnd Mariakällan eller Gullkällan, som en stenhäll ("Brudstenen") med skålgropar på kyrkogården sannolikt har använts för offer. Vissa omständigheter tyder dessutom på att kyrkan kan ha uppförts ovanpå en forngrav. Offertanken var så djupt rotad hos invånarna att sedvänjan överfördes till kyrkan. Ett brev till kyrkan från ärkebiskop Jöns Bengtsson Oxenstierna, daterat 1458, omtalar att kyrkan var helgad åt Maria Magdalena. Offren, alltså penninggåvor, syftade till att återfå hälsan och folk vallfärdade hit för bot långt in på 1800-talet. Sjuka eller tillfrisknade i avlägsna församlingar sände pengagåvor och förböner för sjuka i främmande socknar hölls omvittnat längre än så. Denna typ av böner för sjuka var inget ovanligt utan det märkvärdiga var att bönerna från just Brämhult betroddes ha större kraft än annorstädes. Ett brev från 1479 undertecknat av biskop Brynolf i Skara anses stipulera nuvarande kyrkas invigningsår. Kyrkan var timrad av ekstockar och då bara hälften så stor som idag, långhuset var ungefär 7 x 6 meter och knappt tre meter högt, öppet i nock och med cirka en meter höga fönster. Koret i öster var smalt och trångt med snedställda väggar och rakt avslutat. Ett mycket litet och lågt vapenhus fanns i nordväst och en sakristia i söder. Yttertak och väggar var spånklädda och rödtjärade. Den efterbildade en sengotisk stenkyrka. Vid 1500-talets slut hölls den endast för ett fattigt annex till Rångedala. Vid 1600-talets mitt lades Brämhult till Borås pastorat och när Caroli kyrka byggts i staden vid denna tid, erbjöds Brämhultsborna bänkrum där och man uppmanade dem att överge sin gamla förfallna kyrka och överlämna kyrkklocka och inventarier. Men det gick inte församlingen med på, utan valde att reparera Brämhults kyrka. 1670 renoverades den på bekostnad till stor del av rådmannen Anders Larsson i Borås/Göteborg. 1695 skaffades en lillklocka. Innertaken välvdes, altardisken kläddes in och nya bänkar byggdes kring 1703. Fönstren fick utvändiga luckor 1731. Tak, bänkar och läktarbröstning målades 1736 av Detleff Ross, som hade många uppdrag i kyrkor i Boråstrakten. I samband med detta fick kyrkan också en ny altartavla. En fristående klockstapel uppfördes 1745. Kyrktaket fick tegelpannor 1761, vilket flöjlarnas årtal anger, men efter endast några år lades åter spån. Vapenhusets golv sänktes 1767, men vid en stor renovering i slutet av 1790-talet revs både det och sakristian, varpå nya uppfördes som står än idag. Ombyggnaden 1796-98 godkändes av myndigheterna som ett provisorium i väntan på en stenkyrka. Kyrkan fick då i stort sett den form den har idag, med takhöjning, förlängning österut, tresidigt kor med ett fönster åt öster och dörr åt norr, vapenhus med läktartrappa (tidigare i långhuset) i väster och sakristia i sydöst. Egentligen ville man byggt ett västgaveltorn, men västgaveln var för klen. Bräderna med takmålningarna från 1736 återanvändes i väggar och mindre tak, men sattes inte i ordning. Bänkarna byggdes om och fick bockhornsbeslag på dörrarna. Altaruppsatsen ersattes med ett nytt kors, ny predikstol installerades och en ny nummertavla skänktes. Utvändigt sattes fasadpanel. 1816 målades Ross' väggmålningar över med smaragdgrön färg, dekormålade draperier kring fönstret och tandlist under taket. Över kordörrarna målades inskriptionstavlor. Nästa stora renovering gjordes 1879, men innan dess hade vid okänd tidpunkt ett vapenhus uppförts åt norr i östra delen av kyrkan, med dörr åt väster och fönster åt norr. 1879 ändrades koret; mittfönstret sattes igen och två nya fönster togs upp på sidorna. I mitten installerades nämligen en stor, klassiserande altaruppsats med pilasterställning med gavelfronton efter ritningar av Axel Th. Lignell, som också ritade ett nytt ljudtak till predikstolen. Korbänkarna togs bort. Altaret gjordes större och altarringen ändrades från sjukantig till rundad. Västgaveln fick två fönster på läktaren och sakristian fick en dörr åt öst. Takspånen ersattes med svartmålad plåt. 1917 bytte man ånyo altartavla till en målning av Olle Hjortzberg. Interiören beskrevs detta år som öde, tom, grå och "fattig". På 1920-talet dekormålade John Hedaeus taket i Ross' stil. Han tog också fram läktarbröstningens målningar av Ross. Predikstol och nummertavla målades om liksom hela interiören. Bänkarnas ekimitation täcktes med gulbrun färg. Nytt golv lades och bänkar togs bort i väster så att koret kunde ökas. Fönstren fick antikglas. Takstolen förstärktes och tegel lades ovanpå plåttaket. Kaminen flyttades, en skorsten uppfördes och det norra vapenhuset blev eldningsrum. Kring 1940 gjordes nästa större renovering. Elvärme och -belysning ordnades, varpå kaminen avlägsnades. Dörr och fönster bytte plats i nordöstra vapenhuset. Flera bänkrader avlägsnades och korgolvet förlängdes. Kyrkans låga grund orsakade att golv och syllar rötskadades. 1951-54 pågick ett omfattande arbete då kyrkan 1951 lyftes för att ett betonggolv skulle gjutas under trägolvet. Byggnadslämningar och lösa fynd och gravar undersöktes. Grunden höjdes och trapporna fick kompletteras med insamlade gamla stenhällar från traktens gårdar. Invändigt framtogs och konserverades bänk- och väggmålningarna i väst från 1736. Konservatorn Olle Hellström målade de fyllningar som inte gick att bevara. Brädorna sattes så motivet framträdde korrekt. I långhuset behölls dekordraperierna från 1816. Bänkarna byggdes om med lutande ryggar och sänkta sitsar. Bänkrader togs bort och avstånden breddades och hela interiören målades. Norra vapenhuset iordningställdes. Altarringen ges öppningar och altartavlan ersätts än en gång, nu med en trärelief av Jerusalem och en gyllene sol. Korset från 1799 återfördes till altaret och man önskade en nonfigurativ bakgrund, med en "otvungen symbolik". Den gamla tavlan sätts upp i kyrkan. En gammal 1700-talsorgel från Nöttja köptes och renoverades. Fasaden var från 1936. Orgeln ersatte en kammarorgel från 1884. Kyrkan återinvigdes 23 maj 1954. Under 1960-talet ändrades den invändiga färgsättningen till en mer enhetlig skala av kor, marmorering av bänkytterväggar, samt ambo och dopfunt. Den rika färgdekoren i västra delen av kyrkan hade medfört att koret förlorat sin dekorativa valör, resonerade man. Man ville ge altaret tillbörlig tyngd åter. Altaruppsatsens aedicula marmorerades rödbrun och däri sattes sedan en textil väv och 1700-talskorset återfördes till altaret. Ett nytt altare installerades med en försänkning i fronten för olika ylleantependier i kyrkoårets alla färger av Folke (som även ritat nämnda väv) och Beatrice Heybroek. 1973 befinns orgeln vara en "hemorgel" med pipor från 17- och 1800-talen med fasad av plywood och bedömdes sakna värde av Riksantikvarieämbetet, som godkände att en ny anskaffades. 1983 byggdes nordöstra vapenhuset till österut, handikappanpassades och fick toalett. Kyrkan skaffade en ny orgel som ställdes längs sydfasaden för att inte skymma västväggens målningar. Den gamla orgeln magasinerades och bedömdes nu som värdefull av Riksantikvarieämbetet när den 1989 återfördes till Nöttja, där originalfasaden fanns kvar. Under 1990-talet utfördes mindre åtgärder som larminstallationer, textilskåp i sakristian, och konservering av bänkmålningarna och utvändig ommålning. År 2002 kompletterades brandlarmet. |
