Stäng fönster HERRLJUNGA GRUDE 19:1 - husnr 1, GRUDE KYRKA
Byggnad - Beskrivning
| GRUDE KYRKA (akt.) | |
| 1995-09-13 |
| Historik |
|---|
|
Kring Grude kyrkas tillkomst finns många motstridiga uppgifter, men torn och sakristia uppfördes 1891-92. Många menar att denna stenkyrka uppfördes 1640 och därför firades 1960 kyrkans 320 årsjubileum. Enligt traditionen låg tidigare en träkyrka, liksom hela Grude by, vid Kyrkeryd söderut på Grude bys utmark mot Vesene. Efter digerdöden ska såväl by som kyrka ha flyttats till nuvarande plats. Därför menar somliga att kyrkan borde vara uppförd omkring 1350. Andra vill härleda kyrkan till 1100-talet. Kyrkan hade troligen ända fram till 1891 ett altare av slipad täljsten, vilket åtminstone stärker uppgifterna om medeltida anor även om det, liksom den romanska dopfunten, kan ha flyttats med från föregångaren. Långhusets västra del har i senare tid förmodats vara medeltida, även om uppgifter finns som hävdar att kyrkan har byggts till åt väster. Vid två renoveringar på 1900-talet (1926 och 1953) uppges också att medeltida murverksrester skall undersökas, vilket visar på att kyrkan förutsätts ha delar från denna tid. Några rapporter från undersökningarna har inte kommit till kännedom här. Enligt en sägen bodde vid okänd tidpunkt de två systrarna Gruda och Siri i Hede, vid gränsen till Södra Björke, och de utövade en storartad, gagnande verksamhet. Fru Siri lät uppföra Siene kyrka och fru Gruda, som alltså ska ha gett namn åt socknen, bekostade en kyrka åt Grudeborna. Kyrkklockan skulle gjutas på gården. Medan arbetet med detta pågick kom en annan rik fru förbi och skänkte en silversked som smältes ned i malmen och gav klockan en speciell klang. En annan sägen menar att klockan göts på Grude Skattegårdens ägor, Ekebacken, på en kulle som kallas Klockarebacken. Vid 1800-talets slut löd sägnen att drottning Gruda bott i en borg ett stycke från ett mycket stort stenkummel i kyrkans närhet och att lämningarna ännu fanns kvar. Grude kyrka skall ursprungligen ha varit liten och kvadratisk med endast ett fönster och dörr åt söder. 1684 målades altartavlor till kyrkan och 1685 utfördes en stor reparation av kyrkan enligt kyrkoböckerna. 1688 förlängdes kyrkan med 11 alnar åt öster med ett kor av okänt utseende. Innan dess hade även ett fönster åt norr tillkommit. Bryngel i Ljung skulle 1688 låta göra en ny predikstol samt hålla snickaren med mat och dricka. 1699 betalades målarmästare Jocum i Långö för målning och rappning av kyrkväggarna. Några uppgifter om vad som skedde 1640, och föranledde att det blev antaget som kyrkans tillkomstår, har här inte påträffats. Det verkar inte rimligt att kyrkan skulle behöva en så omfattande ombyggnad redan efter knappt 50 år. Ytterligare om- och tillbyggnad skedde 1772 och kyrkan uppges ha varit "mycket liten innan". Korpartiet "ombyggdes och förstorades" vilket sannolikt innebär att det var då, och inte 1688, som den tresidiga koravslutningen med korport åt söder intill predikstolen tillkom. 1815 utsmyckades det plana innertaket med en himlamålning av Petter Hemlöf med moln och förgyllda stjärnor mot blågrön botten. En genomgripande förändring av kyrkan utfördes 1891-92 efter ett beslut från 1887, då arkitekt A. Hj. Cornilsen från Göteborg gjorde uppmätnings- och inredningsritningar. Kyrkan hade fram till dess haft stora likheter med Vesene medeltida kyrka, sex kilometer söderut: fönsterlös i norr och väster, ingång i sydväst med vapenhus, två fönster åt söder, läktartrappan längs västväggen, predikstol i söder och bänkar längs korväggarna. Vesene ser ut så än idag medan Grude kyrka fick en helt ny skepnad. Ett ovanligt lågt torn i granit uppfördes i väster, ritat av arkitekt Fritz Eckert, varpå klockstapeln från 1772 revs. Mycket ben hittades när torngrunden grävdes. Båda portarna åt söder sattes igen och deras vapenhus av trä revs. En ståtlig klassiserande port gjordes istället åt väster med vapenhus i tornet. Korportsnischen skulle enligt ritningen ändras till arkivutrymme, men verkar ha murats igen. Två fönster togs upp på nordsidan. Ny sakristia med gjuten stomme (rimligen betong) byggdes till i nordöst, varpå predikstolen flyttades från söder till norr. Interiören ändrades fullständigt när allt det gamla revs ut och Cornilsens nya inredning tillverkades. Det nya innertaket av pärlspånt lades på det gamla, oljemålades och försågs med schablonornament. Väggarna avjämnades. Den gamla altartavlan med kalvariegrupp fördes till Ramnakyrkans samlingar i Borås. En ny altartavla med målat tempelparti på duk tillkom, liksom Thorvaldsens Kristusbild i gips. Det medeltida täljstensaltaret avlägsnades sannolikt nu och ett nytt gjordes i trä. Dopfunten hade stöttat predikstolen men ställdes nu i koret i söder, där ytor skapats sedan dörren murats igen. Sanfrid Welin var Kungl. Överintendentsämbetets lokalombud vid 1800-talets slut och han besökte och dokumenterade många kyrkor i området som renoverades. Till Grude kyrka kom han hösten 1891. Han fann inga målningar förutom takets, som han ansåg hade ett primitivt utförande. Södra dörren var järnbeslagen och köpt av länsman Anell i Grude, som skulle sälja den (porten fanns på Skara museum 1911). Predikstolen var "ytterligt" tarvlig, hög och smal som en "tunna utan tillstymmelse till utsirning". Storklockan menade han vara från 1600-talet. Welin gav sig även ut för att se påstådda lämningar av Grudas borg, som fortfarande skulle vara synliga, men trots vägvisare återfanns de inte. 1911 beskrevs kyrkan och bänkarna uppgavs vara vackert dekorerade. I vapenhuset stod en åldrig dopfunt, så antingen hade den flyttats bort från koret eller så förvarades någon annan kyrkas dopfunt här. I tornet fanns en nummertavla med trälappar, timglasställning och en ljuskrona av trä, tillverkad av en torpare från Mörlanda som lärt sig träsnideri under en fängelsevistelse. En rostig värja har tillskrivits många olika personer. Den kunde vara efter länsman Börje Bengtsson Smedmarcuz. Eller kanske en husar på tillfälligt besök som dog och begravdes i Grude, i en version en artillerist som tog livet av sig på Stommen. En annan uppgiftslämnare hävdar att den varit kvartermästare Björnbergs värja med sorgflor. 1926 genomfördes en renovering av arkitekt Axel Forssén. Spritputsen var svårt skadad och avlägsnades, den underliggande 1700-talsputsen lagades där sådan fanns. En dörr anbringades mellan sakristian och kyrkorummet. Övre delen av dörrens omfattning mot kyrkan togs ned. Korportalen upptäcktes och murades om till kaminnisch med bottenplatta av granit och rökrör. Alla fönster fick innanfönster, även i sakristian. Somliga gjordes öppningsbara. Interiören målades om och marmoreringar utfördes. Forssén gjorde ritningar till en ny altaruppsats med altare i klassiserande stil. Själva altartavlan var enligt Forssén ämnad att utföras av konstnär Gunnar Erik Ström, men ärendet stötte på patrull. I ett brev från Forssén 1 juli 1926 till Byggnadsstyrelsens arkitekt Ärland Noreen, framgår att Noreen hade invändningar mot att Forssén gjort en altaruppställning på eget bevåg. Forssén försäkrade att den gamla altartavlan från 1800-talets slut saknade "totalt varje slags värde", det sämsta han någonsin påträffat. Ett nytt altare motiverades med att det gamla för smalt och en "illa hopkommen trälåda". Att sätta en ny tavla i det gamla ramverket var "lönlöst". "Grude kyrka är visserligen ingen vacker interiör, men den kan dock bli hygglig om man får en hygglig pjäs att utgå ifrån och Gunnar Ströms namn borgar ju för att själva taflan blir ett konstverk och ej som den nuvarande en schablonmålning." Forssén hade "inte haft en tanke på annat" än att Byggnadsstyrelsen skulle godkänna den nya tavlan och han brukade annars konferera med Curman på Riksantikvarieämbetet och Hjorth på Byggnadsstyrelsen. "Tavlan med ram blir en färgstark sak &." Byggnadsstyrelsen menade att utbytet föreföll vara mindre motiverat men hade slutligen inget att erinra ur antikvarisk synpunkt. Men konstnär Ströms förslag ogillades av församlingen och de valde istället John Hedaeus till att utföra altartavlan efter eget förslag, också från 1926, trots att den var dyrare. Man menade att Ströms tavla kanske hade större konstnärliga kvalifikationer men Hedaeus skulle "långt bättre förstås av församlingen". Byggnadsstyrelsen hade föredragit Ströms förslag. I maj 1946 var åter en omfattande invändig renovering igång som kraftigt skulle förändra kyrkorummet. Arkitekt var Adolf Niklasson och återinvigning skedde i augusti 1947. Tornet fick ett nytt kopparkors i samband med en takomläggning. Ny kyrkport med ekpanel gjordes. Den gamla var en fyllningsdörr. Exteriören fick vård och underhåll. Golv och bänkar var illa åtgångna av svamp och fukt, bjälklagen ruttna och taket dåligt. Grunden visade sig vara för svag vilket ledde till grundförstärkning, nytt bjälklag på gjutna socklar och nya golv. Den gamla grundmuren påträffades och visade att kyrkan blivit tillbyggd åt öster cirka 7,5 meter. Skarven markerades med en rits i putsen. Innertaket av pärlspånt togs bort liksom det äldre med himlamålningen som hade ojämna bräder och var skadat av röta samt delvis även av brand. Delar av det äldre taket föreslogs att sättas upp i sakristia, vapenhus och tornets läktarvåning. Vindfång gjordes mellan vapenhus och kyrka genom att sätta dörrar i murens respektive ytterkanter. Nya svängdörrar sattes mot kyrkorummet. Läktaren drogs fram någon meter med rak barriär istället för den gamla svängda. En ny orgel installerades med delad fasad, för maximalt utrymme för kören. Elvärme drogs in och kaminerna togs därför bort. Bänkarna förkortades för att få en bredare mittgång och byggdes om med återanvändning endast av gavlarna. Väggpanel tillkom liksom nya mattor. Allt ommålades i gråvitt med ådringar i de bruna bänkarnas gavlar. Sakristian renoverades. Forts. under anläggningshistorik. |
