Till Riksantikvarieämbetets startsida

 

Bebyggelseregistret (BeBR)

Bebyggelseregistret (BeBR)

Stäng fönster LUND GENARP 32:1 - husnr 1, GENARPS KYRKA

 Byggnad - Beskrivning

Genarps kyrka (akt.), GENARPS KYRKA (akt.)
2014-06
Exteriörbeskrivning
Kyrkobyggnaden består av ett treskeppigt långhus, västtorn indraget i långhusets ittskepp, vapenhus i söder, femsidigt korparti med nordlig sakristia i öster. Till sin form är kyrkan en basilika med högt mittskepp och lägre sidoskepp. I mittskeppets högmur över sidoskeppens pulpettak finns en rad fönster, ett så kallat klerestorium, vilket förser kyrkorummet med ljus. Tornets murar går i liv med sidoskeppens gavlar, vilka fungerar som strävpelare och bidrar till att möjliggöra tornets höga resning. Stilmässigt karaktäriseras kyrkobyggnaden av en kvardröjande gotik som förenas med renässansens stilideal. Det senare syns exteriört främst i sakristians och vapenhusets svängda volutgavlar och mindre detaljer som ankarslutar och ornament. Bortsett från dessa partier är kyrkobyggnaden i stort sett osmyckad. Byggherrens död 1594 avbröt sannolikt arbetet med exteriörens utsmyckning. Spår av förberedelser för sandstensportaler vid kyrkans västingång och vapenhusets port tyder på detta.

Murarna är oputsade och uppförda i rödaktigt stortegel och vilar på en utskjutande sockel av kvaderhuggen natursten. Teglet är lagt i kryssförband och har ritsade fogar. Fasaderna avslutas upptill av en vulstprofilerad kornisch i samma tegel som i fasaderna. Kyrkans tegel sägs ha tillverkats sydväst om Genarp i Hässelberga 1. Troligen var bottenvåningens samtliga fönster ursprungligen blyinfattade och hade sandstensposter. Merparten av dessa ersattes på 1870-talet av de något mindre svartmålade gjutjärnsfönster som kyrkan har idag. I sakristian finns ännu ett blyinfattat fönster bevarat, vilket vetter åt norr.

Under mitten av 1800-talet skrev domkyrkoarkitekten Carl George Brunius att takfallen på långhusets och koret var avtäckt med bly, medan sidoskeppen, vapenhuset och sakristian bar vingtegel. Tornets täckning nämns inte. Domkyrkoarkitekten Theodor Wåhlin menade i en undersökning av kyrkan utförd 1914 att kyrkans samtliga takfall varit täckta med bly, spiran undantagen, vilken han höll troligt för att ha varit klädd med ekspån (vilket den med säkerhet var åren 1870–1963). Under 1900-talet har takfallen efterhand belagts med kopparplåt, undantaget koret som ännu bär blytak. Taken saknar avvattningssystem i form av hängrännor eller liknande.