Stäng fönster Skurup kn, ÖRSJÖ 44:1 ÖRSJÖ KYRKA
Anläggning - Värdering
| örsjö kyrka, ÖRSJÖ KYRKA | |
| 11/12/19 |
| Motivering |
|---|
|
Kyrkbyn Örsjö ligger tre kilometer sydost om Skurup strax utanför tätorten Rydsgård, i Söderslätts svagt kuperade fullåkerslandskap. Inom socknen har lösfynd från stenåldern påträffats och från bronsåldern finns ett antal gravhögar. På Örsjögården direkt norr om kyrkoanläggningen står en runsten, den så kallade Örsjöstenen. Området präglas idag av 1800-talets skiften med spridda gårdar i landskapet samt av närheten till stationssamhället Rydsgård som växte fram efter anläggningen av järnvägen mellan Malmö och Ystad 1874. Kyrkbyn bevarar en äldre bystruktur med den romanska kyrkan, ett antal kringbyggda gårdar, äldre gatehus på de gamla gårdstomterna samt tidigare skolbyggnad. Murverksundersökningar tyder på att Örsjö kyrka byggts i minst fyra etapper. Koret och absiden uppfördes troligen under 1100-talets senare del, möjligen mot ett kvarstående långhus i trä. Det nuvarande långhuset i tegel antas ha tillkommit under sen romansk tid på 1200- eller 1300-talet, och vapenhuset relativt snart efter detta. Långhuset försågs förmodligen initialt med ett plant innertak i trä, medan korets ribbvalv tros ha slagits kring denna tid. Koret hade ursprungligen haft öppen takstol som relativt snart ersattes med plant innertak i trä. Långhuset valvslogs troligen på 1400-talet, och indelades då i två skepp med ribbvalv och mittpelare, vilka revs 1818. Tornet uppfördes som sista byggnadsdel under senmedeltiden, troligen under tidigt 1500-tal. Eftersom tornet aldrig stått i inre förbindelse med kyrkorummet är det möjligt att det utöver funktion som klocktorn även fyllt roll som exempelvis lagerlokal eller tillflyktsplats i orostider. I samband med tornets uppförande putsas kyrkans murverk för första gången och korets fönster i söder och norr förstoras. Örsjö kyrka är en ovanligt välbevarad medeltida kyrka vars exteriöra förändringar sedan medeltiden i princip begränsar sig till igensatt norrportal, upptagen prästingång i öster samt förändrade fönsteröppningar, vars oregelbundna utformningar bidrar till den ålderdomliga prägeln. Här är inte minst tornets murverksöppningar, som samtliga är ursprungliga om än i ett par fall återskapade, av särskild betydelse. Den något komplexa byggnadshistorien bidrar till kyrkans arkitektur- och byggnadsteknikhistoriska intresse, värden som främst förkroppsligas i murverken med dess byggnadsarkeologiska spår. Avgörande för upplevelsen av kyrkans exteriör är även trappstegsgavlarna, det bastanta västtornet och en bibehållen tradition med äldre taktäckningsmaterial, där absidens blytak utmärker sig särskilt. Även interiört bevaras den medeltida prägeln i stor utsträckning med rumsvolymer som endast påverkats av förändrade takkonstruktioner, där vapenhuset försetts med tunnvalv i trä och långhusets senmedeltida valv rivits. I det senare fallet har dessa emellertid ersatts av ett plant innertak av trä under domkyrkoarkitekt Theodor Wåhlins omfattande restaurering 1922–23, och rummet har på vis återfått en tydligare romansk karaktär. Detaljer av särskild betydelse för den medeltida prägeln interiört är vapenhusets begränsade ljusinsläpp, murade sittbänkar och delvis bevarade sydportal, kalkmålningarna på norra långhusväggen framställande S:t Kristoffer och lyckans hjul, korets ribbvalv och sakramentsnisch med bevarade ekkarmar, absidens hjälmvalv samt tornets takstolskonstruktion av bilad ek. Här bör även nämnas dopfunten i sandsten från 1200-talet och storklockan i malm från omkring år 1400, föremål som har höga kontinuitetsvärden för socknens invånare. Det tidiga 1800-talets förändringar utgör tillsammans med Wåhlins restaurering de övriga två framträdande årsringarna i kyrkan. Århundradena mellan senmedeltiden och 1800-talet representeras främst av predikstolen i ek från 1600-talets första hälft, som är ett snideriarbete av hög kvalitet med konsthistoriska och hantverksmässiga värden. Här kan även nämnas en fattigstock från 1600-talet, en kollektskopa från 1715 samt kyrkporten i vapenhuset med återanvända beslag och övre panelbräda som bär årtalet 1631. Bänkinredningen har återanvända beslag och kopierad vapensköldsmålning från de tidigare 1600-talsbänkarna, vars utformning Wåhlins gestaltning också ansluter till. På så vis är de, liksom det tidigare nämnda plana innertaket över långhuset, uttryck för den historiserande restaureringsideologi som Wåhlin representerade. Det tidiga 1800-talet manifesteras genom orgelläktaren med integrerad orgelfasad i nyklassicistisk stil från 1833 samt av de förstorade fönsteröppningarna. Fönsterbågarna är kopior av Wåhlin efter 1800-talsförlagor. Det illusionsmålade skenperspektivet på brädväggen mellan kor och absid är ett intressant exempel på en provinsiell tolkning av den vid tiden rådande nyklassicistiska strömningen inom konst och arkitektur. Från samma tid härrör även predikstolens baldakin och trappa med dörr. Örsjö kyrkogårds äldsta delar är möjligen äldre än kyrkobyggnaden, då vissa indicier pekar på en tidigare träkyrka på platsen. Utvidgningarna på 1880- och 1920-talen speglar befolkningsutvecklingen i socknen som skedde i och med framväxandet av stationssamhället Rydsgård efter anläggningen av järnvägen mellan Malmö och Ystad 1874. Kyrkogården präglas idag av länsarkitekt Nils A. Blancks planer från sent 1920-tal med gravkvarteren ordnade i rutnätsmönster kring dubbla huvudaxlar samt sido- och tvärgångar. Söder om kyrkan finns flera äldre gravvårdar, varav ett fåtal med inramningar av järnstaket, vilka har konst- och kyrkogårdshistoriska värden kopplade till deras gestaltning. Den nya kyrkogården i söder har tidstypiskt lägre gravvårdar vanliga från 1930-talet och framåt. En stor del av gravstenarna bär yrkestitlar, vilket har ett socialhistoriskt värde då de speglar socknens historia och utveckling. Mer sentida gravskick representeras av såväl minneslund som urn- och askgravplatser. |
