Stäng fönster Skurup kn, SOLBERGA 22:1 SOLBERGA KYRKA
Anläggning - Värdering
| solberga kyrka, SOLBERGA KYRKA | |
| 9/20/19 |
| Motivering |
|---|
|
Kyrkbyn Solberga ligger en dryg halvmil öster om Skurup i ett öppet och kuperat odlingslandskap med markerade dalgångar och höjdryggar. Gravhögar i området visar på en omfattande aktivitet i bygden under bronsåldern och inom socknen finns en runsten bevarad på närbelägna Torsjö gård, som har medeltida anor som sätesgård och som troligen utgjorde patronatskyrka till Solberga kyrka vid uppförandet på 1100- eller 1200-talet. Sockennamnet, som är belagt i skrift 1447 som Solberig, antyder att platsen kan ha fungerat som kultplats under hednisk tid. Byn har allt sedan enskiftet 1808 utgjorts av ett fåtal gårdar, enstaka gatehus samt två skolbyggnader som idag fungerar som privatbostäder. Solbergas medeltida kyrka uppfördes troligen på 1100- eller 1200-talet och följde den romanska kyrkobyggnadstraditionen med långhus, smalare och lägre kor samt halvrund absid i öster. Senare under medeltiden adderades ett västtorn som var bredare än långhuset och sannolikt även ett vapenhus i söder. Under 1700-talet utökades kyrkan med ett gravkapell för ätten Lewenhaupt. Vid tiden för uppförandet utgjorde inte Solberga en egen socken, vilket gör det troligt att anta att kyrkan ursprungligen var patronatskyrka till närbelägna Torsjö gård. Tillkomsten av den nya kyrkan som stod färdig 1866 efter ritningar av Ystads förste stadsarkitekt Peter Boisen speglar 1700- och 1800-talens befolkningsökning som ledde till att en stor del av Skånes medeltida kyrkor kom att byggas om eller rivas till förmån för nybyggen. Åren 1840–1910 var den mest intensiva kyrkobyggnadsperioden i Skåne sedan 1100-talet. Under denna tid var initialt den nyklassicistiska salkyrkan med vitputsade stenmurar och lägre robusta torn det vanligaste stilvalet. Samtidigt pågick bland vissa arkitekter en vurm för den medeltida byggnadskonsten. Ett experimenterande och sökande som efter flera decennier mynnade ut i en nygotik tydligt inspirerad av 1200-talets franska höggotik. Vid tiden för uppförandet av Solberga kyrka hade emellertid inte dessa höggotiska ideal slagit igenom. Istället ser vi här ett exempel på en i grunden nyklassicistisk kyrka där Boisen med tydlighet tagit intryck av den begynnande medeltidsvurmen. Långhus och fullbrett kor under gemensamt sadeltak för att skapa ett ljust och rymligt kyrkorum är ett utpräglat särdrag för nyklassicimens kyrkor, liksom ett relativt lågt och kraftigt västtorn med spira. Den halvrunda absiden är däremot hämtad från romansk kyrkobyggnadstradition, liksom fasadernas rundbågefris och i viss mån även fönstrens formspråk, om än i det för tiden mycket moderna materialet gjutjärn. Interiört framträder de medeltidsinspirerade trenderna i kyrkorummets valvslagning med ribbvalv istället för de tunnvalv av trä som hade varit vanligt förekommande i salskyrkor allt sedan 1700-talet. I den fasta inredningen dyker romanska och gotiska motiv som trepass och rund- och spetsbågar upp i altarskranket och psalmnummertavlorna, medan predikstolen och altarringen och inte minst den fasta träinredningens ursprungliga färgsättning i vitt och förgyllning är representanter för nyklassicismen. I arkitekt Otto August Mankells orgelfasad möts nyklassicismen och nygotiken i samma komposition. Orgeln, som är en av endast två bevarade orglar av orgelbyggaren Johan Lambert Larsson från St. Köpinge, har högt kulturhistoriskt och musikaliskt värde. Solberga kyrka bevarar i mycket stor utsträckning sin ursprungliga gestaltning exteriört och interiört liksom fast inredning, och utgör på så vis ett välbevarat exempel på enklare landsortskyrkor uppförda vid övergångsperioden mellan nyklassicistiskt och nygotiskt/nyromanskt kyrkobyggande. Av särskilt värde för kyrkans exteriöra karaktär är ursprungliga byggnadsvolymer och taktäckningsmaterial, fönster och solbänkar i gjutjärn samt nyromanska inslag som rundbågefriser, ljudöppningar med mittpost och dörrars och fönsters rundbågiga omfattningar. Interiört är absidens hjälmvalv, kyrkorummets ribbvalv med skvallerhål samt mittgångens och korets ursprungliga golvbeläggning avgörande för upplevelsen, men även mindre detaljer som fönsterbänkarnas kondensrännor med uppsamlingskärl i plåt har högt bevarandevärde. Frånsett mindre ombyggnader och ändrad färgsättning av den slutna bänkinredningen är den fasta inredningen i det närmaste oförändrad sedan kyrkans uppförande och besitter ett högt autenticitetsvärde. Kyrkans dopfunt, som trots att dess historik inte fullt klarlagts får antas vara medeltida och relativt samtida med den medeltida kyrkan, har ett särskilt kontinuitetsvärde för församlingen. Här har socknens invånare i århundraden invigts i den kristna gemenskapen. Liknande värden har triumfkrucifixet, som daterats till såväl 1500-tal som 1700-tal, liksom storklockan från 1586. Här bör även nämnas minnessten som överfördes från det Lewenhaupstska gravkapellet i den gamla kyrkan. Trots den undanskymda placeringen i första tornvåningens västvägg symboliserar minnestavlan de täta banden mellan kyrkan och herrskapet på Torsjö gård, som sannolikt hade patronatsrätten till den medeltida kyrkan vid uppförandet. Lillklockan bär på ett personhistoriskt värde då den donerades till minne av klockgjutaren Ola Larsson som i Solberga 1805 grundade den verksamhet som sedermera kom att utvecklas till den i kyrkosammanhang mycket produktiva verkstaden M&E Ohlssons klockgjuteri i Ystad. Ola Larsson var som 80-åring med och göt om klockan i Storkyrkan i Stockholm, för vilka insatser han erhöll den kungliga medalj som även pryder hans säregna gravsten söder om kyrkan. Solberga kyrkogård bevarar i stort sin medeltida omfattning och är således en liten kyrkogård. 1894 års utvidgning väster om den bevarade trädraden av äldre högresta lindar utgör närmast en separat enhet med askgravlund, gravstenssamling och vaktmästeri. Kyrkogården karaktäriseras i övrigt av kyrkogårdsidealen kring sekelskiftet 1900 med grusade gravplatser omgärdade av lågt klippta buxbomshäckar och högresta gravstenar, vilka blandas med lägre vårdar typiska för 1930-talet och senare. Söder om absiden återfinns ett mindre antal äldre kalkstensvårdar, främst från 1800-talet. Merparten av de äldre gravvårdarna har arkitektur- eller personhistoriska värden och är väsentliga för kyrkoanläggningens karaktär. På gravvårdarna förekommer yrkestitlar i stor utsträckning, vilka har ett socialhistoriskt värde då de speglar bygdens historia och utveckling. Den agrara prägeln manifesteras i de vanligast förekommande titlarna som lantbrukare och hustru, men här finns även handlare och hantverkare som representerar tätorten Tånebros expansiva period i början av 1900-talet. |
