Stäng fönster Västervik kn, VÄSTERVIK 5:16 GAMLA KAPELLET
Anläggning - Värdering
| NYA KYRKOGÅRDEN | |
| 1/4/05 |
| Motivering |
|---|
|
KULTURHISTORISK KARAKTÄRISTIK OCH BEDÖMNING FÖR GAMLA KAPELLET Gamla kapellet på Västerviks nya kyrkogård uppfördes 1922 efter ritning av Albert Flink, Stockholm. Flink var född i Västervik och hans far var disponent vid Bröderna Flinks stenhuggeri. Kapellet i Västervik är en tidig byggnad av arkitekten, och den enda kända i länet. Under sitt liv fortsatte Flink i sin faders fotspår och kom att arbeta mycket med stenarbeten bl a till Nationalmuseum och Kungliga operan i Stockholm. Kapellet utfördes i en blandning av nationalromantik och 1920-talsklassicism med träfasadernas förvandringspanel och det klassiska tempelmotivet. Begravningsplatsen kring kyrkogården rymmer i sin anläggningsstil kombinationen av klassicism och skogskyrkogård, vilket samspelar väl med kapellets utformning. Exteriört är kapellet välbevarat och har, så vitt är känt, inte genomgått några förändringar förutom sådana av vård- och underhållskaraktär. Invändigt präglas kapellet av nyklassicistiska stildrag. Få förändringar har genomförts förutom övermålning av den ursprungliga lasyrmålningen som fanns på stora delar av interiören. Kapellet är i övrigt interiört välbevarat och rymmer flera ursprungliga detaljer. Till dessa hör lampetterna, altaret med dess omfattning, kolonner samt ljushållare av trä, samtliga ritade av arkitekten Flink. Sannolikt är också kapellets stolar ursprungliga. Sammanfattningsvis: · Tillsammans skapar kapellet och intilliggande begravningsplats en värdefull och i stil sammanhållen kulturmiljö. · Kapellet är exteriört och interiört välbevarat och utgör ett gott exempel på ett kapell uppfört i en blandstil mellan nationalromantik och 1920-talsklassicism. · Kapellet är en samkomponerad enhet, tillkommen vid ett tillfälle. Detta bör respekteras vid bruket och förvaltningen av byggnaden. KULTURHISTORISK BEDÖMNING FÖR KYRKOGÅRDEN I DESS HELHET Begravningsplatsen präglas av församlingens kontinuerliga användning sedan den anlades 1913. I tre omgångar har större utvidgningar genomförts, 1920, 1932, 1982, vilka alla satt sin prägel på helheten. Idag upplevs begravningsplatsen som två avgränsade områden. Det ena utgörs av området före 1982 års utvidgning omgärdat av staket, häck och träd och planlagt efter traditionella mönster. Det andra området är det som tillkommit under de senaste decennierna och som utgörs av en mer oregelbunden och spridd yta som uppvisar 1980-2000-talens karaktär. Den förstnämnda delen präglas av en blandning av karaktärsdrag som är typiska för den klassicistiskt inspirerade kyrkogården respektive skogskyrkogården. De klassicerande dragen är bl a rätvinkliga gångsystem, regelbundna områden med gravplatser, häcksystem och alléer. Till skogskyrkogårdens drag hör framförallt tallarna och kapellets utförande liksom vissa gräsbevuxna områden. De kontraster som skapas i mötet mellan de olika stilarna har ett arkitektoniskt värde och ett upplevelsevärde som är viktigt att bevara. Här möts det karga och det grönskande och genom tallarnas oregelbundna placering skapas öppna och slutna områden, soliga och skuggade ytor o s v. Längst ut i söder är det klassicerande uttrycket mer renodlat, i kvarteren 7-9. Ett utmärkande drag för Västerviks nya kyrkogård är den stora mängden stenramar som omgärdar de mestadels grusbelagda gravplatserna i områdena som anlades före 1982. Dessa är viktiga för bevarandet av begravningsplatsens karaktär. Genomgående är det vidare av vikt att gångsystem, kvartersindelning och allmän utformning bibehålls. Gravplatser som tidigare varit belagda med grus bör även fortsättningsvis vara det även om gravrätten gått ut och gravplatsen upplåts på nytt. Detsamma gäller för gravplatser som är omgärdade av buxbomhäck. En viktig princip för att bevara kyrkogårdens kulturhistoriska värde är vidare att växtmaterial som av olika anledning måste bytas ut ska ersättas av samma art. På begravningsplatsen har människor gravsatts under hela 1900-talet. En vandring över kyrkogården berättar om skiftande synsätt när det gäller begravningstraditioner, synen på döden och på sorgarbete i stort. De enstaka gravvårdarna och grupper av vårdar vittnar om skiftande ideal och många gånger om hantverksskicklighet. De rymmer information som handlar om person- och eller lokalhistoria i form av personnamn, ort-/gårdsnamn och titlar. På stadskyrkogården Västerviks nya kyrkogård förekommer betydligt färre ort- och gårdsnamn än på en landsortskyrkogård. Här har det inte varit så viktigt att säga var man hör hemma. Titlarna skvallrar om stadens och många gånger sjöstadens verksamhet, som sjökapten, tullöversyningsman, rektor, stadsbyggmästare, urfabrikör och överkonstapel. I många av de enstaka gravvårdarna finns kulturhistoriska värden att tillvarata. På en kyrkogård är det naturligt att gravvårdar ändras och gravrätter återgår och får ny ägare. Det är dock viktigt att man i förvaltningen av begravningsplatsen är uppmärksam på att bevara de olika delarnas karaktär och gravvårdar från alla olika tider. |
