Stäng fönster Sjöbo kn, SÖVDE 35:1 SÖVDE KYRKA
Anläggning - Värdering
| sövde kyrka, SÖVDE KYRKA | |
| 4/26/19 |
| Motivering |
|---|
|
Kyrkbyn Sövde ligger en knapp mil söder om Sjöbo. Området präglas av adelns närvaro på de närbelägna Sövdeborgs och Snogeholms slott med underliggande smågårdar, lövskogar, odlingslandskap och vägsystem. Kyrkan är belägen på en höjd invid Sövdesjöns östra sida och kyrkbyn utgjordes i äldre tider av två delar, där gatehus tillhörande Sövdeborg var ordnade i en radby öster om kyrkan medan bondgårdarna var samlade i norr. Flera av gatehusen, låga korsvirkesbyggnader med halmtak, är ännu bevarade och strax norr om kyrkan finns en av de gårdar som inte flyttades ut vid enskiftet i början av 1800-talet. Skolbyggnad, prästgård, klockareboställe samt änkehus och arrendatorsbostad under Sövdeborg är ytterligare exempel på äldre bevarad bebyggelse, även om funktionerna ändrats och idag främst utgör privatboenden. Norr om kyrkan har byns tidigare mejeri i en röd tegelbyggnad omvandlats till musteri. I närheten ligger Sövde amfiteater, en friluftsteater invigd 1987. På en udde i Sövdesjön väster om kyrkan, där ärkebiskop Absalons borg Sigosta ska ha legat på 1100-talet, ligger sedan 1843 den nya kyrkogården med solfjäderformad plan. Området Sövde - Sövdeborg utgör riksintresse för kulturmiljövården, där bland annat kyrkan, kyrkbyn med äldre bebyggelse och slottslandskapet nämns som uttryck för riksintresset. Sövde kyrka har en för romanska landsortskyrkor i Skåne relativt ovanlig planform, framväxt genom ett flertal om- och tillbyggnader. Förhållandevis få kyrkor har vid medeltidens utgång salformad plan, med ett korparti lika brett som långhuset. Bland dessa återfinns de flesta bevarade kyrkorna i städerna, medan landsortskyrkorna inte sällan tillhör socknar som under senmedeltiden var prebenden till domkyrkan eller centra i ärkebiskopliga län. De båda korsarmarnas tillkomst på 1690-talet är ett tidigt exempel på vad som under 1700- och 1800-talen skulle bli ett vanligt sätt att lösa de skånska sockenkyrkornas utrymmesproblem till följd av en ökad befolkning. Kyrkan har därmed socialhistoriska och arkitekturhistoriska värden kopplade till dess gestaltning, som speglar kyrkans och sedermera adelns maktposition i området. Även interiört präglas kyrkan av om- och tillbyggnadshistoriken, med långsmalt långhus, fullbrett kor och kraftiga korsarmar. De medeltida byggnadsdelarna är avläsbara i ribbvalven med frilagt nonfigurativt kalkmåleri och dess knippepilastrar, till skillnad från 1600-talsdelarnas ribblösa kryssvalv som vilar direkt i murverken. Kyrkorummet har i övrigt en enkel karaktär där domkyrkoarkitekt Eiler Græbes restaureringsideal från mitten av 1900-talet gör sig påminda i enhetligt vitputsade väggar och valv samt de rundbågiga småspröjsade fönstrens och dörrbladens bemålning i ljust grått. Mest framträdande är istället kyrkans fasta renässans- och barockinredning i trä, där altaruppsats, altarskrank, predikstol med baldakin, trappa och dörr samt orgelläktare och orgelfasad trots sina olika åldrar har sammanfogats till en enhet genom återupprepade ornamentala detaljer och en samkomponerad polykrom färgställning. De konsthistoriskt intressanta arbetena, delvis utförda av den framstående bildhuggaren Anders Råå som i början av 1700-talet var bosatt i Sövde, håller hög hantverksmässig och konstnärlig nivå och är samtidigt symboler för den nära kopplingen till patronatsfamiljerna på Sövdeborg. Den romanska dopfunten i sandsten utgör kyrkans äldsta inventarium och har ett särskilt symbol- och kontinuitetsvärde för församlingen. Här har socknens invånare invigts i den kristna gemenskapen i över 800 år. Bland kyrkans övriga inventarier bör nämnas en mässhake i röd sammet som ska ha ritats av en av landets genom tiderna mest framstående konstnärer, skulptören Johan Tobias Sergel. Sövde gamla kyrkogård bevarar troligen sin medeltida utsträckning och planform innanför den kraftiga vitputsade bogårdsmuren som ska ha uppförts 1703. I övrigt präglas gamla kyrkogården av den nya kyrkogårdens tillkomst till följd av 1800-talets befolkningsutveckling. Idag finns endast ett tjugotal kvarstående gravstenar och vegetationen begränsar sig till sju högväxta lindar från en tidigare trädkrans. Merparten av gravstenarna utgörs av vårdar av kalksten i nyklassicistiskt formspråk typiska för 1800-talets första hälft. Bland de något senare gravstenarna märks en obelisk i grå granit och ett gjutjärnskors, men här finns även en handfull liggande hällar från 1600- och 1700-talen. Samtliga gravstenar har i vård- och underhållsplanen för gamla och nya kyrkogårdarna klassificerats som kulturhistoriskt värdefulla eller mycket värdefulla. |
