Stäng fönster Sjöbo kn, FRÄNNINGE 70:1 FRÄNNINGE KYRKA
Anläggning - Värdering
| fränninge kyrka, FRÄNNINGE KYRKA | |
| 5/10/19 |
| Motivering |
|---|
|
Kyrkbyn Fränninge ligger utmed Vollsjöån knappt två mil nordost om Sjöbo i ett öppet och kuperat odlingslandskap med inslag av lövskog. Med sin höga placering i byns östra del är kyrkan ett landmärke i landskapsbilden, där den gatstensbelagda landsvägen söder om kyrkogården bidrar till miljöns ålderdomliga karaktär. Byn präglas idag av de förändringar skiftet 1839 medförde, då endast en handfull av byns 39 gårdar, 12 gatehus och tre soldattorp inte skiftades ut. Fränninge utvecklades istället till handelsplats med bebyggelsen koncentrerad utmed Stora Fränningevägen väster om kyrkan. Av den äldre bebyggelsen kvarstår bland annat ett par äldre gårdar och soldattorp, affärsbyggnader, två skolbyggnader från 1847 respektive 1932 samt mejeribyggnad från 1894. Byn har även två bevarade prästgårdar i form av en korsvirkesbyggnad med halmtak från 1749 samt en putsad tegelbyggnad från 1922 i putsat tegel, vilka på ett illustrativt vis speglar prästboställens utveckling från traditionell bondgård till modern bostads- och administrationsbyggnad. Bebyggelsen domineras i övrigt av mindre bostadsbyggnader uppförda på 1920- och 1930-talen i puts- eller panelarkitektur, men här finns även exempel på villabebyggelse från 1900-talets andra hälft. Fränninge kyrka uppfördes troligen i slutet av 1100-talet som en romansk stenkyrka med långhus, lägre och smalare kor samt troligen även halvrund absid i öster. Möjligen fanns redan från början ett fullbrett torn i väster, alternativt tillkom detta senare under medeltiden, liksom vapenhus vid syd- och nordportalerna. Kyrkan valvslogs vid slutet av medeltiden. Tornets övre del brann eller revs ner vid okänd tidpunkt, möjligen på 1500-talet, varpå långhuset förlängdes med tornets bottenvåning och ett nytt västtorn uppfördes. Kyrkans exteriör karaktäriseras idag av de omfattande ombyggnader som genomfördes 1867–68 efter förslag av professor C.G. Brunius, då kyrkans östra del och rivs och ersätts av nytt kor med breda korsarmar i söder och norr samt halvrund absid i öster. Denna typ av kraftiga om- och utbyggnader av skånska medeltidskyrkor var mycket vanlig vid tiden och speglar den hastiga demografiska utvecklingen. Det fullbreda tornet med grovt putsade naturstensmurar, få fönster och utanpåliggande trapphus bevarar en påtagligt ålderdomlig karaktär, medan det medeltida långhuset inkorporerats i 1800-talskyrkan genom gemensamt korstak, enhetliga stora rundbågiga fönster och jämnt spritputsade fasader. Ritsningar i putsen som markerar den romanska sydportalen och rester av nordportalens trappsteg är viktiga detaljer för förståelsen av kyrkans äldsta historia. Även kyrkorummet präglas av 1860-talets ombyggnader, med enhetliga vitkalkade ribbvalv, generöst ljusinsläpp och samtida sluten bänkinredning. Stor påverkan för upplevelsen har även domkyrkoarkitekt Eiler Græbes restaurering 1941, då åtgärder som de partiellt upptagna syd- och nordportalerna och konservator Osvald Owalds friläggande av predikstolens ursprungliga färgsättning sprider nytt ljus över kyrkans äldre historia. Græbes restaureringar präglas samtidigt alltid av tydliga samtida inslag, som i den modernistiskt utformade altaruppsatsen i form av en triptyk med altartavla av Per Siegård och tidtypisk belysningsarmatur. Konsthistoriskt kan även orgelfasaden adderas till samma årsring, trots att den tillkom först vid mitten av 1960-talet. Störst kulturhistoriskt intresse i interiören tilldrar sig vapenhuset med dess ovanligt spatiösa rumsbildning, dubbla entréer mot kyrkrummet och två våningar höga takhöjd. Rummet har en påtagligt ålderdomlig och säregen karaktär, där de igensatta spetsbågiga öppningarna mot långhuset utgör arkitekturhistoriskt och byggnadsarkeologiskt intressanta ledtrådar till den medeltida gestaltningen. Den romanska dopfunten är samtida med kyrkan och därmed dess äldsta inventarium. Dess konsthistoriska värden är höga och den har därtill ett särskilt kontinuitetsvärde för församlingen. Här har socknens invånare invigts i den kristna gemenskapen i över 800 år. Renässanspredikstolen från 1622 och det senmedeltida triumfkrucifixet med relikgömma är skickligt utförda hantverksarbeten med höga konsthistoriska värden. Den slutna bänkinredningen har enkel karaktär men är av avgörande betydelse för det enhetligt utformade kyrkorummet. Fränninge kyrkogård präglas av en relativt intensiv utbyggnadshistoria där platsens kuperade terräng påverkat gestaltningen. Kyrkogårdsdelen från 1800-talet och tidigare karaktäriseras av kyrkogårdsidealen från decennierna kring sekelskiftet 1900 med grusade gravplatser omgärdade av lågt klippta häckar och högresta, eklektiskt utformade gravstenar. På denna del finns även en handfull omgärdningar i form av järnstaket samt en vård i form av järnkors, vilka liksom gravstenarna i kalksten från 1800-talets förra hälft är av särskilt kyrkogårdsarkitektoniskt och konsthistoriskt intresse. I 1930-talsdelen råder tidtypiskt klassicistiskt inspirerade ideal med en längdaxel kantad av hamlade lindar och kvartersindelning i strikta rektanglar och större familjegravar. Yrkestitlar är på gravstenarna här liksom på den äldre delen vanligt förekommande, vilket har ett kulturhistoriskt intresse då de speglar socknens historia och utveckling. Ett ovanligt inslag på en ort av Fränninges storlek är att fyra riksdagsmän ligger begravda här, däribland Nils Månsson (1778–1837) från Skumparp, känd under namnen ”Ljusets bonde” och ”Skumpen” och högt uppskattad bland annat för sitt engagemang i frågan om yttrandefrihet. Den senast adderade kyrkogårdsdelen i norr har en för det sena 1900-talet typiskt enklare karaktär med större böljande gräsytor. Här finns även sentida gravskick representerade i form av minneslund och askgravplats. |
