Stäng fönster Burlöv kn, BURLÖV 16:1 BURLÖVS GAMLA KYRKA
Anläggning - Värdering
| BURLÖVS GAMLA KYRKA | |
| 9/30/13 |
| Motivering |
|---|
|
Burlövs kyrka och kyrkogård utgör en månghundraårig miljö med en väl bibehållen äldre prägel. Kyrkan bevarar såväl till det yttre som till det inre en tydlig karaktär av den skånska medeltida stenkyrkan. Kyrkans iståndsättning och restaurering 1908-1909 under ledning av domkyrkoarkitekt T Wåhlin syftade till att tillvarata den medeltida prägeln. Medeltiden kommer till uttryck bland annat i trappgavlar, blinderingar, rundbågsfris och strömskift, tornets muröppningar, igensatta romanska fönster- och dörröppningar samt tornets utanpåliggande trappa, som är ovanlig till sin typ. Interiören speglar flera tidsskeden. Medeltiden syns i det valvslagna kyrkorummet, korets nisch och kalkmålningarna. De väggfasta murade bänkarna i nuvarande sakristian, ursprungligen vapenhus, tillskrivs kulturvärden då de var vanligt förekommande under medeltiden och idag endast finns bevarade i mindre omfattning. Delar av kyrkans murverk, äldre putslager, delar av takstolen, kolonnetter, kalkmålningar och äldre muröppningar är viktiga medeltida dokument. Reformationstiden syns i den praktfulla altartavlan, altaret, altarrundeln och predikstolen. Altaruppsats, altare och predikstol från åren kring 1600 är tillskrivna Köpingenmästaren och representerar tillsammans reformationstidens påkostade inredning i renässansstil. Altaret med sidor täckta av ett träantemensale är sällsynt. Altarruppsatsen, ett s.k. additionsaltare, är en av för stiftet kännetecknade och särpräglade altarutsmyckningar och tillkom efter reformationen. Predikstolen har en tidstypisk, rika skulpturutsmyckning. De kulturhistoriska värdena är knutna till såväl kopplingen till tidens främsta hantverkare och det höga hantverksutförandet som till att inredningen står för reformationstidens nya kyrkoinredning. Viktig för helheten är även altarrundeln. Den slutna bänkinredningen med sina luckor är en värdefull del i reformationstidens kyrkorum och understryker rummets ålderdomliga karaktär. Dopfunten, daterad till 1200-talet, tillskrivs ett särskilt värde då den är kyrkans äldsta föremål och har brukats av sockenborna i århundraden sedan tidig medeltid. Solvisare, på södra vapenhuset, visar på en sed under sent 1600-tal och 1700-tal och tillskrivs värde genom sitt hantverk och sin funktion. Korsarmen från 1817 speglar ett vanligt sätt att förstora kyrkor för den växande befolkningen och gjordes i många sockenkyrkor. Taket med sitt understrukna taktegel på öppen läkt knyter an till traditionellt byggnadsskick. Det tillskrivs ett särskilt byggnadshistoriskt värde då tekniken är ålderdomlig och få kyrkor kan uppvisa denna läggningsteknik. Orgeln. Den norra korsarmens interiör och orgeln är formade utifrån moderna behov. Genom placeringen av orgeln i korsarmen har man frångått det traditionella mönstret med orgelläktare placerad i kyrkans västra del. Intressant att notera är dock det förr har funnits en läktare i väster. Orgeln bildar en egen enhet utan att i någon högre grad påverka medeltidens kyrkorum. |
