Stäng fönster Eslöv kn, ÖRTOFTA 21:4 ÖRTOFTA KYRKA
Anläggning - Värdering
| Örtofta kyrka, ÖRTOFTA KYRKA | |
| 10/17/16 |
| Motivering |
|---|
|
Örtofta kyrka och kyrkogård ingår helhetsmiljön kring Örtofta med gods, bykärna och förhistoriska lämningar. Fornfynd i området visar att platsen befolkades av människor redan under stenåldern och byn har haft en kyrkobyggnad i åtminstone 800 år. Den betydligt mindre romanska kyrkan som tros ha uppförts under 1100- eller 1200-talet revs till stora delar i samband med uppförandet av den nuvarande kyrkan på 1860-talet. Kyrkan har sedan medeltiden både haft stort visuellt och kulturellt samband med Örtofta gods, där den närmast haft karaktären av gårdskyrka. Godsherren hade fram till 1922 patronatsrätten i kyrkan. Spår efter detta syns bland annat i tornets ankarslutar som bildar 1600-talsgodsherrens och dennes fruars initialer och i portalens minnestavla över patronus Henrik Dückert på Örtofta säteri som var initiativtagare till kyrkans nyuppförande. Inne i tornet har man funnit vad som tolkats som en ”tornstiftargrav” och som således skulle kunna kopplas till kyrkans patronus. Kyrkan och dess kontinuitet på platsen gör den till en avgörande del i kulturmiljön kring Örtofta. Kyrkan uppfördes under slutet av den nyklassicistiska stilepoken som dominerade landets kyrkobyggande 1760–1860. Ljusa och rymliga kyrkosalar ersatte medeltidens trånga och i de flesta fall mörka kyrkorum. Under 1860- och 1870-talen övergick arkitekterna till den nyromanska och därefter till den nygotiska stilen, under ledning av domkyrkoarkitekten och senare överintendenten Helgo Zettervall. I vissa fall behölls delar av den medeltida kyrkan, som i Örtofta där tornets nedre våningar bevarades. Kyrkan har bortsett från att torntakets skiffer ersatts med koppar och att hörnspirorna tagits bort en mycket välbevarad exteriör från nyuppförandet 1862. Tornet och grundmurarna från den romanska kyrkan som bland annat avslöjar dess ursprungliga planform och upphovsman är viktiga källor till kunskapen om Skånes medeltida kyrkobyggnader. Kyrkans byggmästare, Mästaren med korstriangeln, är särskilt intressant då han kunnat knytas till kyrkobyggena i Dalby och Lund. Trots att kyrkorummet genomgått ett antal restaureringar är 1860-talets interiör välbevarad med ursprunglig bänkinredning, predikstol samt orgelläktare och orgelfasad. Arrangemanget med de svängda kyrkbänkarna i koret är därtill mycket ovanlig. Kyrkans kulturhistoriskt sett främsta föremål är den medeltida dopfunten, en av fem funtar som Mårten stenmästare satt sitt namn på. Cuppans stora akantuspalmetter är typisk för de funtar som tillverkades av Mårtens verkstad och basens välhuggna skulpturer karaktäristiska för den högtstående romanska stenhuggarkonsten. Kyrkogården bevarar till stora delar sin 1800-talsprägel med låga buxbomshäckar och grusade gångar och kvarter. Flera av de äldre gravvårdarna omges av ursprungliga stensatta kanter och inhägnader av smidesstaket. Lindarkaden och den vida utsikten över fälten och åkrarna i norr bidrar med viktiga upplevelsemässiga värden. |
