Stäng fönster Höör kn, BOSJÖKLOSTER 1:593 BOSJÖKLOSTERS KYRKA
Anläggning - Värdering
| BOSJÖKLOSTERS KYRKA | |
| 4/18/18 |
| Motivering |
|---|
|
Området kring Ringsjöarna har en lång bosättningshistoria, bland annat har ett större komplex av boplatser från äldre stenåldern påträffats, liksom en mängd lösfynd kopplade till jakt och fiske. På Bos ö, som efter landhöjningar idag utgör ett näs, anlades kring 1100-talets mitt ett benediktinnunnekloster som en av Skånes första klosteranläggningar. Landskapskaraktären, med odlingsmarker, bok- och ekdungar, betade strandmarker och strandskogar med al och björk, har allt sedan medeltiden präglats av klosteranläggningens närvaro och den efterreformatoriska omvandlingen till profan storgodsbildning, inte minst genom 1800-talets rationellare jordbruksmetoder. Idag skyddas en större del av näset som naturreservat medan en betydande del av odlingsmarken har överförts till golfbana. Nordväst om kyrkan ligger Kvarntorpet, vars stubbamölla är en av Skånes äldsta bevarade kvarnar. Kyrkan utgör precis som på klostertiden den norra längan av en kringbyggd rektangulär gårdsbildning. Dagens slottsanläggning präglas av den medeltidsromantiserande restaurering som genomfördes 1875–1879 under ledning av domkyrkoarkitekt Helgo Zettervall. Bosjökloster är sedan 1993 byggnadsminnesförklarat och området Ageröd-Bosjökloster-Stehag-Stockamöllan är utpekat som riksintresse för kulturmiljövården. Kyrkan, som i de ursprungliga delarna långhus, kor och absid är samtida med klostrets tillkomst, har genom århundradena präglats av den nära kopplingen till klosteranläggningen och senare storgodset. Ett exempel är takhöjden, som trots en påtaglig sänkning på 1800-talet är ovanligt hög för romanska kyrkor. Murverksundersökningar har visat att kyrkans vara sammanlänkad med den övriga anläggningen genom en korsgång, och att nunnorna nådde kyrkan genom en högt placerad dörr i västra delen av långhuset. I långhusets västra gavelröste, ovan valvslagningarna, finns fortfarande de kulturhistoriskt intressanta så kallade ljudkrukorna bevarade, vars akustikfrämjande funktion indikerar att det var här nunnokören var placerad under gudstjänsterna. Liknande ljudkrukor finns i en handfull kyrkor i länet, men då i regel i koret. Exteriören karaktäriseras i stor utsträckning av den restaurering som genomfördes på 1850-talet under ledning av domkyrkoarkitekten C.G. Brunius, vars medeltidsinspirerade restaureringsideal i kombination med en mycket omfattande yrkesgärning ännu präglar den skånska landsbygden. Det kraftiga västtornet, trappstegsgavlarna och de vitputsade fasaderna med kontrasterande omfattningar och listverk i rött tegel är signifikanta för Brunius, även om det röda formteglet på Bosjöklosters kyrka sedan lång tid är vitputsade. Järnfönstren med blyinfattade munblåsta glas och varierande geometriska utsmyckningar utgör en väsentlig del i kyrkans 1800-talsprägel. Absiden bevarar sitt romanska uttryck, med karaktäristiska och arkitekturhistoriskt intressanta sandstenslisener och rundbågenisch. Närbelägna Fulltofta kyrka har en mycket snarlikt utförd absidfasad. Det romanska kyrkorummet med valvslagningar och kalkmålningar i tribunbågen från 1400-talet är till stora delar bevarat, samtidigt som 1850-talets restaurering med stora fönsteröppningar och fast inredning som orgelläktare, orgelfasad och altarring är en framträdande årsring. De vitkalkade väggarna och valven som på tidigt 1900-tal ersatte den tidigare kvadermålningen skapar ett ljust kyrkorum. Den slutna senrenässansbänkinredningen med herrskapsbänkar vars tillkomst 1601 ombesörjdes av fru Thale Ulfstand är Skånes äldsta bevarade intakta bänkinredning och har därmed synnerligen höga kulturhistoriska värden. Herrskapsbänkarna har stora likheter med de i Genarps kyrka som uppfördes på 1590-talet av Thale Ulfstands bror Hak Ulfstand. I Genarps kyrka har emellertid den övriga bänkinredningen bytts ut. Altarskåpet från tidigt 1500-tal, det Ulfstandska-Laxmandska epitafiet från sent 1500-tal som specialbyggts efter korets sköldbåge samt ett flertal äldre stora gravhällar är ytterligare exempel på artefakter med höga konstnärliga och hantverksmässiga värden som därtill belyser kopplingen till de efterreformatoriska patronatsfamiljerna på godset. Senmedeltiden representeras av dopfunten i sandsten som tillskrivits Ravlundagruppen och triumfkrucifixet, båda daterade till 1400-talet. Triumfkrucifix med den lidande Kristus är typiska för tiden och liknande krucifix återfinns i en handfull skånska kyrkor, vilka har härletts till en verkstad i Helsingborg eller Landskrona. Kyrkogården närmast kyrkan illustrerar funktionen som klosterkyrka och senare patronatskyrka, med nunnekyrkogårdens romanska gravstenar i norr och väster därom vårdar över slottets ägarfamiljer, och har stor betydelse för förståelsen av platsens historia. Karaktären är enkel, med gräsade ytor och fritt placerade ädellövträd av blandad art och ålder. Församlingskyrkogården förmedlar redan genom sin placering cirka 800 meter från kyrkan en självständighet oberoende av godsets förvaltning, och titlarna på de äldre gravstenarna, med en övervikt av lantbrukare, speglar den samhälleliga utvecklingen från 1860-talet och framåt. Den äldsta och centralt placerade delen domineras av äldre gravvårdar, men den ursprungliga kvartersindelningen och utformningen med singelbelagda gravplatser inringade av stenramar och låga häckar har i stor utsträckning fått ge vika för gräsade ytor. Den första utvidgningen i söder från tidigt 1900-tal har däremot bevarat just denna utformning. Utbyggnaden från 1980-talet, med gravplatser i ett band runt de äldre delarna i tre väderstreck och minneslund vid den naturliga dammen i nordväst, uppvisar en modernare utformning anpassad efter det omgivande landskapet. Den bibliska trädgården är ett intressant arkitektoniskt inslag och omvandlingen till askgravplats följer utvecklingen med alternativa gravskick. |
