Stäng fönster Klippan kn, GRÅMANSTORP 25:42 GRÅMANSTORPS KYRKA
Anläggning - Värdering
| Gråmanstorps kyrka, GRÅMANSTORPS KYRKA | |
| 11/21/16 |
| Motivering |
|---|
|
Kulturhistorisk karaktärisering Gråmanstorps kyrka ligger i östra delen av den slumrande byn, omgiven av ängar och mot norr gatehus längs den ålderdomliga bygatan. Kring byn finns ett mjukt böljande odlingslandskap, präglat av Bjärgårds storgodsdrift och rikt på fornlämningar. Säteriets påverkan på kyrkan gör sig främst synlig både i ätten Gyllenstiernas många gravvårdar, både i gravkammaren under kyrkan och under kyrkogården, men också genom de många inventarier man skänkt till församlingen. Dit hör t.ex. altaruppsatsen och bänkinredningen. Kyrkogården är relativt stor, vilket visar på dess långa betydelse som huvudkyrka även för Klippans samhälle. De äldsta delarna av kyrkogården, som är avläsbara i dess strukturer av gångar och murar, har mer än 3000-årig kontinuitet som begravningsplats. Miljön präglas idag av 1800-talets gestaltningsideal med raka, grusade gångar och gravplatser, buxbomsinfattningar och rikt individualiserade gravanordningar, som i betydande grad kommer från decennierna runt förra sekelskiftet. De många prominenta vårdarna ger en tydlig koppling till det snabbt framväxande industrisamhället i Klippan vid tiden. Några gravminnen är därtill helt unikt utformade. Alla delar av kyrkogården framstår som välskötta och noggrant gestaltade, inte minst den pietetsfulla minneslunden söder om kistgravplatsen, vars parkliknande, fria miljö bildar en vacker övergång till de omgivande ängarna. Kyrkan är en av Åsbo kontrakts äldsta, som med all sannolikhet uppförts strax efter Domkyrkan i Lund. Under påverkan av cistercienserklostret i Herrevad drogs stenarbetarna från byggnadshyttan i Lund norrut, och skapade ännu en kyrka av hög hantverkskvalitet. Släktskapet med Lunds domkyrka syns exteriört i takfotens varierade listverk och i de båda nord- och sydportalerna. Arbetena kring dessa är bland de bäst bibehållna i Skåne, med en förnämlig ornamentik utifrån romanikens ofta förekommande lejonframställningar. Skillnaderna i portalernas utformning, t.ex. vad gäller motiven på tympanon och omfattningarna, är intressanta både ur ett teologiskt- och ett stilhistoriskt perspektiv. I vapenhuset står en medeltida dörr från sydportalen. Dess uppbyggnad, med dörrbladet helt täckt av skarvade järnplåtar, är karakteristisk för senmedeltida portar. Liknande dörrar finns i ett 15-tal skånska kyrkor. Till de värdefulla medeltida detaljerna hör även de frilagda sandstensdetaljerna i hörnkedjor, socklar och fönsteromfattningar. Av pedagogisk betydelse är, att murverkets jämna skiftgång kan anas genom tunnputsen, och att man i fasaderna markerat lägena för några senmedeltida fönster. Sammantaget har kyrkan ett mycket högt byggnadshistoriskt värde. Bevarandegraden är relativt hög med långhus, kor och absid kvar sedan 1160 utan planförändrade ombyggnader, och kyrkans utveckling kan i det yttre följas i detalj. De stora förändringarna gäller den delvis outredda påbyggnaden av tornet 1777, då dess bottenvåning sannolikt integrerades med långhuset, och tillfogandet av vapenhuset 1802. Tornets bevarade hörnkedjor och rektangulära form, som tros vara något äldre än de storkvadratiska avtryck som dominerade under senmedeltiden, pekar mot att dess nedre del kan vara samtida med kyrkorummet. Tornets klockformade huv, som spreds i ett stort antal variationer över landet under slutet av 1700-talet, och frontespisen över vapenhusets entré ger de båda byggnadskropparna ett barockt anslag. Kyrkorummet präglas mindre av medeltiden, som främst uttrycks i kryssvalven, och desto mer av restaureringarna 1802 och 1902. Från den förstnämnda kommer dagens fönsteröppningar med fina gjutjärnsbågar och den vitputsade interiören. Inga kalkmålningar är kända från kyrkan, men det kan inte uteslutas att det funnits bakom nu försvunna putsskikt. Iståndsättningen 1902 präglades i än högre grad av sin tids ideal än av pietetsfull omdaning. Hårdast gick man åt koret där golv och valv förnyades helt. Absiden avskildes till sakristia, gömd bakom en murad vägg, och en prästingång togs upp, vilket medförde att absidens romanska östfönster revs. Interiören förvandlades samtidigt allt mer till ett nygotiskt kyrkorum med ny bänkinredning, altarrund och ett smidesräcke mellan kor och långhus. Till den gotiska inredningen ska också orgelfasaden och -läktaren från 1865 räknas. Orgelfasaden är intakt med det ursprungliga spelbordet integrerat, vilket stärker fasadens värde även om det idag är ospelbart. Tillskotten från 1970-71 har en praktisk karaktär som inte påverkar helhetsintrycket av kyrkorummet negativt. Bland kyrkans fasta inventarier hyser den romanska dopfunten en särställning med sin dekor, där figurframställningarna på foten kan sammankopplas med kryptan i Lunds domkyrka. Vidare märks predikstolen och altaruppsatsen, som delar både formspråk och sedan 1902 dagens färgsättning. De är utförda av den produktive provinsialbildhuggaren Johan Ullberg, vars likartade och grovhuggna arbeten ofta kritiserats men under senare år uppvärderats som typiska uttryck för sin tids lantliga arbeten. De i Gråmanstorp pryds i högre grad av växter och mindre av figurer, som Ullberg anses haft extra svårt för att skildra. Altartavlans dekorativa schema med en strålsol som centrum och fond känns igen från hans arbeten i Hästvedas- och Norra Mellbys kyrkor. Till sist kan nämnas de båda kyrkklockorna från 1590-talet, som båda har rik dekor och utredd proveniens. |
