Till Riksantikvarieämbetets startsida

 

Bebyggelseregistret (BeBR)

Bebyggelseregistret (BeBR)

Stäng fönster Vilhelmina kn, FATMOMAKKE 1:1 FATMOMAKKE KYRKA

 Anläggning - Värdering

Fatmomakke kyrka, FATMOMAKKE KAPELL
9/6/10
Motivering
Fatmomakke kyrka är utvändigt en sen och relativt oförändrad representant för den nyklassicistiska sakrala träarkitekturen. Kyrkans främsta värde ligger dock i dess funktion som centralpunkt och kärna i den kulturmiljö som utgörs av Fatmomakke kyrkstad, en urgammal mötesplats där kyrkstadstraditionen fortfarande hålls vid liv. Kyrkstaden är genom sin bebyggelse med företrädesvis sydsamiska kåtor världsunik. Hela området präglas av en enkel och fjällnära karaktär, som gör att man kommer kyrkstadens tidigare besökare nära och kan förstå de knappa materiella förhållanden som rådde här. Likaså har kyrkan såväl utvändigt som invändigt en spartansk och enkel karaktär. Viktiga uttryck för detta är bl.a. den fasta äldre inredningen, järnkaminerna, samt golvet som trots lätt avslipning har behållit sin patina. Den ursprungliga läktaren över sakristian uttryckte en stark särprägel och delar av denna är fortfarande avläsbar genom de bevarade arkadbågeformade nischerna i korväggen. Stilmässigt har kyrkan utvändigt sin främsta parallell i länet med kyrkan i Dikanäs. Interiören och i synnerhet omgivande miljö kommer dock inte tillnärmelsevis upp i samma höga värden i Dikanäs som i Fatmomakke.

Att särskilt tänka på vid användning och förvaltning av kyrkomiljön och byggnaderna

Fatmomakke kyrka utgör kärnan i en av landets mest unika samiska kulturmiljöer, där kyrkstadstraditionen dessutom fortfarande hålls vid liv.

Till styrkan i kyrkans interiör hör den fasta äldre inredningen, korväggens nischer och de bevarade järnkaminerna.

De ärvda inventarierna har höga kulturhistoriska värden och visar på traditionen att kapellförsamlingar fick överta äldre inventarier.

Kyrkan avviker med sitt välbevarade spartanska uttryck från samtidens detaljrika kyrkoarkitektur, och är sannolikt en avspegling av den materiella knapphet som rådde i trakten på 1880-talet. Den enkla karaktären är viktig att vidmakthålla.

Altartavlan målad av en lokal samisk konstnär besitter ett lokalhistoriskt värde.

Den karaktärsfulla begravningsplatsen daterar sig tillbaka till 1790-talet. Församlingens bevarade träkors är av kulturhistoriskt värde, liksom likboden i 1920-talsklassicistisk stil och staketet.