Till Riksantikvarieämbetets startsida

 

Bebyggelseregistret (BeBR)

Bebyggelseregistret (BeBR)

Stäng fönster Kinda kn, PROSTEN 2 M.FL. KISA GAMLA KYRKOGÅRD

 Anläggning - Värdering

KISA KYRKA, Kisa gamla kyrkogård, Kisa nya kyrkogård
1/1/02
Motivering
KISA GAMLA OCH NYA KYRKOGÅRD
FÖRST KOMMER DEN GAMLA KYRKOGÅRDENS KULTURHISTORISKA BEDÖMNING OCH LÄNGRE NER I TEXTEN KOMMER DEN NYA KYRKOGÅRDENS BEDÖMNING.

Kulturhistorisk bedömning
Då inventeringen av kyrkogården vid Kisa kyrka år 2002 enbart gällde den äldre
kyrkogården, görs här inte någon kulturhistorisk bedömning av den nya delen som togs
i bruk 1937. Nya delen inventeras separat.
Kyrkogården utvidgades mot norr på 1820-talet. Innan dess låg kyrkan på dåvarande
kyrkogårdens norra del, vilket var en vanlig placering under medeltiden då man i
allmänhet föredrog att begravas söder om kyrkan.

Kyrkogården i Kisa med murar, grindöppningar, träd och gravkapell bildar en samlad
miljö med mycket höga kulturhistoriska värden. Murarna har olika ålder. Till norra
muren hör bindringarna för hästar. De påkostade grindstolparna hör till
grindöppningarna som markerar ingångarna, dels till kyrkogården och dels till kyrkans
portaler. En bedömning av grindarnas utformning kan inte göras, då de var bortplockade
vid inventeringstillfället. Träden i trädkransen visar på det parkideal som blev vanligt på
landsortskyrkogårdarna framför allt under 1800-talet. Trädkransen är dessutom
markerad på den häradsekonomiska kartan. Gravkapellet representerar en typ av
byggnad som blev vanlig på våra kyrkogårdar framför allt under tidigt 1900-tal.
Gångsystemet understryker kyrkogårdens indelning i olika kvarter och ofta orienteras
gravvårdar efter gångsystemet.

Kyrkogårdens yttäckning med grus söder om kyrkan har ett mycket högt kulturhistoriskt
värde. Grus var den vanligaste yttäckningen på våra kyrkogårdar ungefär i hundra år,
fram till mitten av 1900-talet. I Östergötland är det endast ett fåtal kyrkogårdar som har
detta bevarat och Kisa är en av dem. Ett mycket högt värde har även de uppkrattade
förhöjningarna vid vissa gravrader. Här finns även en ovanligt stor del av
omramningarna kvar i form av stenramar, häckar, gravstaket och kätting. Även detta
speglar en företeelse som tidigare varit mycket vanlig på länets kyrkogårdar från andra
delen av 1800-talet. Stenramar förekommer oftast från 1920-talet och några decennier
framåt. De järnstaket som finns kvar visar även på ett hantverkskunnande, vilket
förstärker deras värde. Ett stort antal gravvårdar är höga och av svart, polerad granit.
Det finns gravläggningar från första delen av 1800-talet och framåt. En stor del av
gravläggningarna är från första halvan av 1900-talet. Alla dessa komponenter ger en
viktig helhetsbild av utformningen av våra kyrkogårdar decennierna kring år 1900.
I kvarter A-D finns gravvårdar från linjegravar. Linjegravar, eller den s k allmänna
linjen, har funnits under mer än 150 år, fram till mitten av 1960-talet. Ursprungligen
verkar det inte i allmänhet ha varit en statusskiljande begravningsform, men ungefär
från mitten av 1800-talet begravdes oftast de som inte ville eller inte hade råd att lösa en
gravplats ”i linjen”. De avlidna begravdes en och en radvis. Det kunde innebära att äkta
makar fick sina vilorum långt från varandra. Att bevara dessa gravvårdar på plats är
viktigt för att man ska uppfatta systemet med linjegravar och i vilken ordning
gravläggningarna har skett. Bevarade linjegravvårdar tyder på att begravningen gått från
norr mot söder. Gravvårdarna i kvarter C är oftast 1920-tal och i kvarter A 1930-tal. Av
kulturhistoriskt intresse är även den enkla utformningen av kvarter A-D med gravvårdar
i raka rader. På kyrkogården i stort har enskilda gravvårdar ett mycket stort
lokalhistoriskt och socialhistoriskt värde, bl a i form av titlar, gårds- och torpnamn eller
med anknytning till någon lokal händelse. Bland titlar dominerar hemmansägare, men
många titlar visar även på köpenskap m m i centralorten Kisa.

I kvarter GK är rygghäckarna av stor betydelse för att understryka den strikta
karaktären.

BESKRIVNING AV ENSKILDA KVARTER
Kvarter 1 Gravplats nr 1-134

Kulturhistorisk bedömning
Utformningen av kvarteret har ett mycket högt kulturhistoriskt värde. Grus var den
vanligaste yttäckningen på våra kyrkogårdar ungefär i hundra år, fram till mitten av
1900-talet. I Östergötland är det endast ett fåtal kyrkogårdar som har detta bevarat och
Kisa är en av dem. Ett mycket högt värde har även de uppkrattade förhöjningarna vid
vissa gravrader. I kvarteret finns många omramningar kvar i form av stenramar, häckar,
gravstaket och omgärdning med kätting. Även detta speglar en företeelse som tidigare
varit mycket vanlig på länets kyrkogårdar. Ett stort antal gravvårdar är höga och av
svart, polerad granit. Enstaka gravvårdar är av kalksten. Det finns gravläggningar från
första delen av 1800-talet och framåt. Alla dessa komponenter ger en viktig helhetsbild
av utformningen av våra kyrkogårdar decennierna kring år 1900. Enskilda gravvårdar
har ett högt eller mycket högt kulturhistoriskt värde. Detta gäller bl a ålderdomliga
gravvårdar, tidstypiska gravvårdar såsom s k bautasten och gravvårdar med titlar. Bland
titlarna förekommer hemmansägare oftast, men här finns även gästgivare, fiskhandlare,
häradsdomare m m.

Kvarter 2 Gravplats nr 1-133
Kulturhistorisk bedömning
Utformningen av kvarteret har ett mycket högt kulturhistoriskt värde. Grus var den
vanligaste yttäckningen på våra kyrkogårdar ungefär i hundra år, fram till mitten av
1900-talet. I Östergötland är det endast ett fåtal kyrkogårdar som har detta bevarat och
Kisa är en av dem. Ett mycket högt värde har även de uppkrattade förhöjningarna vid
vissa gravrader. I kvarteret finns många omramningar kvar i form av stenramar,
gravstaket och omgärdningar med kätting. Även detta speglar en företeelse som tidigare
varit mycket vanlig på länets kyrkogårdar. Ett stort antal gravvårdar är höga och av
granit. Enstaka gravvårdar är av kalksten. Det finns gravläggningar från andra delen av
1800-talet och framåt, med relativt många från sent 1800-tal. Alla dessa komponenter
ger en viktig helhetsbild av utformningen av våra kyrkogårdar decennierna kring år
1900. Enskilda gravvårdar har ett högt eller mycket högt kulturhistoriskt värde. Detta
gäller bl a ålderdomliga gravvårdar, tidstypiska gravvårdar såsom kalkstensvården med
s k Thorvaldsenmedaljong, korset i gjutjärn och gravvårdar med titlar. Bland titlarna
förekommer hemmansägare oftast, men här finns även byggmästare, åkare,
förrådsförvaltare m m.

Kvarter 3 Gravplats nr 1-139
Kulturhistorisk bedömning
Utformningen av kvarteret har ett mycket högt kulturhistoriskt värde. Grus var den
vanligaste yttäckningen på våra kyrkogårdar ungefär i hundra år, fram till mitten av
1900-talet. I Östergötland är det endast ett fåtal kyrkogårdar som har detta bevarat och
Kisa är en av dem. Här finns många omramningar kvar i form av stenramar, gravstaket
och omgärdningar med kätting. Även detta speglar en företeelse som tidigare varit
mycket vanlig på länets kyrkogårdar. Ett stort antal gravvårdar är höga och av granit.
Enstaka gravvårdar är av kalksten. Det finns gravläggningar från andra delen av 1800-
talet och framåt, med relativt många från sent 1800-tal. Alla dessa komponenter ger en
viktig helhetsbild av utformningen av våra kyrkogårdar decennierna kring år 1900.
Enskilda gravvårdar har ett högt eller mycket högt kulturhistoriskt värde. Detta gäller
bl a ålderdomliga gravvårdar, tidstypiska gravvårdar såsom kalkstensvården med s k
Thorvaldsenmedaljong, obelisk och s k bautastenar samt gravvårdar med titlar. Bland
titlarna märks bl a överjägmästare, bryggeridisponent och tingsskrifvare.

Kvarter A Gravplats nr 1-192
Kulturhistorisk bedömning
I delar av kvarter A finns gravvårdar från linjegravar. Linjegravar, eller den s k
allmänna linjen, har funnits under mer än 150 år, fram till mitten av 1960-talet.
Ursprungligen verkar det inte i allmänhet ha varit en statusskiljande begravningsform,
men i stort sett från mitten av 1800-talet begravdes här oftast de som inte ville eller inte
hade råd att lösa en gravplats. De avlidna begravdes en och en radvis. Det kunde
innebära att äkta makar fick sina vilorum långt från varandra. Att bevara dessa
gravvårdar på plats är viktigt för att man ska uppfatta systemet med linjegravar.
Enskilda gravvårdar har ett mycket stort lokalhistoriskt och socialhistoriskt värde, bl a i
form av titlar, gårds- och torpnamn eller med anknytning till någon lokal händelse.
Bland titlar i kvarter A dominerar hemmansägare och lantbrukare.

Kvarter B Gravplats nr 1-150
Kulturhistorisk bedömning
Kvarterets enkla karaktär är av kulturhistoriskt intresse, då denna del av kyrkogården
tidigare troligen ingått i ett område med enkla linjevårdar. Gravvårdar från 1930-talet
har ett kulturhistoriskt intresse som delar av kvarterets utveckling. Enskilda gravvårdar
har ett mycket stort lokalhistoriskt och socialhistoriskt värde, bl a i form av titlar, gårdsoch
torpnamn eller med anknytning till någon lokal händelse.

Kvarter C Gravplats nr 1-134
Kulturhistorisk bedömning
I delar av kvarter C finns gravvårdar från linjegravar. Linjegravar, eller den s k
allmänna linjen, har funnits under mer än 150 år, fram till mitten av 1960-talet.
Ursprungligen verkar det inte i allmänhet ha varit en statusskiljande begravningsform,
men i stort sett från mitten av 1800-talet begravdes här oftast de som inte ville eller inte
hade råd att lösa en gravplats. De avlidna begravdes en och en radvis. Det kunde
innebära att äkta makar fick sina vilorum långt från varandra. Att bevara dessa
gravvårdar på plats är viktigt för att man ska uppfatta systemet med linjegravar. En
vanlig indelning av länets kyrkogårdar var tidigare att de mer påkostade gravarna låg i
kvarterens utkanter eller invid kyrkogårdsmuren och de enkla linjegravarna inne i
kvarteren. I kvarter C finns detta kvar genom linjegravarna och att de mer påkostade
familjegravarna finns i kvarterets västra del. Enskilda gravvårdar har ett mycket stort
lokalhistoriskt och socialhistoriskt värde bl a i form av titlar, gårds- och torpnamn eller
med anknytning till någon lokal händelse.

Kvarter D Gravplats nr 1-146
Kulturhistorisk bedömning
I delar av kvarter D finns gravvårdar från linjegravar. Linjegravar, eller den s k
allmänna linjen, har funnits under mer än 150 år, fram till mitten av 1960-talet.
Ursprungligen verkar det inte i allmänhet ha varit en statusskiljande begravningsform,
men i stort sett från mitten av 1800-talet begravdes här oftast de som inte ville eller inte
hade råd att lösa en gravplats. De avlidna begravdes en och en radvis. Det kunde
innebära att äkta makar fick sina vilorum långt från varandra. Att bevara dessa
gravvårdar på plats är viktigt för att man ska uppfatta systemet med linjegravar.
Enskilda gravvårdar har ett mycket stort lokalhistoriskt och socialhistoriskt värde, bl a i
form av titlar, gårds- och torpnamn eller med anknytning till någon lokal händelse. Som
ett exempel på lokalhistoriskt värde kan trävården över bygdespelmannen ”Göra i
Läpp” nämnas. Den är även mycket intressant som representant för äldre
linjegravvårdar.

Kvarter GK Gravplats nr 1-233 samt urngravplats nr 1-26
Kulturhistorisk bedömning
Kvarter GK har inte kvar sin äldre utformning, men för dagens strikta karaktär är
rygghäckarna av stor betydelse.

KISA NYA KYRKOGÅRD
Kulturhistorisk bedömning
Den kulturhistoriska bedömningen gäller enbart Kisa nya kyrkogård. Den gamla
kyrkogården behandlas i en separat rapport.
Den övre och nedre kyrkogårdens struktur är i stort sett oförändrad sedan kyrkogården
invigdes 1937. Till den speciella karaktären bidrar i första hand kyrkogårdens svängda
och kilformade utsträckning som till stor del beror på terrängförhållandena samt
terrasserna och terrassmurarna med den f d ceremoniplatsen på övre kyrkogården. Till
kyrkogårdens karaktär hör även den varierande omgärdningen som består av en stenmur
i väster, oxelhäck i söder och norr vid nedre kyrkogården samt ett enkelt staket norr om
nedre nya. De mer påkostade järngrindarna hör till den äldre övre och nedre
kyrkogården och enkla trägrindar finns vid nedre nya. Övre kyrkogården är till stor del
grusad och nedre kyrkogården grästäckt vilket också verkar vara fallet på det odaterade
fotografiet ovan. Där det är en grusad yta står gravvårdarna i allmänhet i uppkrattade
gravrader, vilket även är fallet på Kisa gamla kyrkogård. Gravradernas utformning och t
ex det lilla kvarteret M och den betonade mittaxeln i väst/östlig riktning med kvarteren
E och K har lång kontinuitet. Kvarter E hör även till de delar som har en något mer
påkostad karaktär med familjegravar och som ligger utmed grusgångarna. Enskilda
detaljer är viktiga att bevara så som de två kalkstensbrunnarna och texttavlan vid
sydvästra ingången. Kyrkogården omges av en trädkrans som till största delen består av
lindar, vilket troligen har en lång kontinuitet. Detta gäller även liguster som
häckmaterial på övre kyrkogården och troligen även tujahäckarna på nedre
kyrkogården.
Kvarter F VII på övre kyrkogården och kvarter F på nedre kyrkogården utgör till största
delen linjegravsområden från slutet av 1930-talet och framåt. I kvarter F på nedre
kyrkogården finns det linjegravvårdar även från andra delen av 1960-talet. Linjegravar,
eller den s k allmänna linjen, har funnits som gravläggningsform i Sverige under mer än
150 år, fram till mitten av 1960-talet. Ursprungligen verkar det inte i allmänhet ha varit
en statusskiljande begravningsform, men ungefär från mitten av 1800-talet begravdes
oftast de som inte ville eller inte hade råd att lösa en gravplats ”i linjen”. De avlidna
begravdes en och en radvis. Det kunde innebära att äkta makar fick sina vilorum långt
från varandra. Att bevara dessa gravvårdar på plats är viktigt för att man ska uppfatta
systemet med linjegravar och i vilken ordning gravläggningarna har skett. På Kisa nya
kyrkogård är det inte helt lätt att följa begravningarna, vilket delvis kan bero på äldre
omläggningar eller nya principer för ordningen. Troligen har linjegravsystemet använts
längre i kvarter F på nedre kyrkogården än i kvarter F VII. Eventuellt har kvarter F
påbörjats när kvarter F VII blivit fullbelagt. Mot detta talar att det finns gravvårdar från
sent 1930-tal och tidigt 1940-tal även i kvarter F.
På kyrkogården i stort har enskilda gravvårdar ett mycket högt lokalhistoriskt och
socialhistoriskt värde, bl a i form av titlar, gårds- och torpnamn eller med anknytning
till någon lokal händelse. Bland titlarna märks hemmansägare och f d grenadjär som är
vanliga titlar på landsbygdskyrkogårdar och som visar att Kisa socken även omfattar en
landsbygdsdel. Många titlar visar även på köpenskap såsom köpman, järnhandlaren och
bokhandlare . De äldsta gravvårdarna har ett kulturhistoriskt värde genom att de visar
när de olika kvarteren tagits i bruk.
När det gäller nedre nya kyrkogården som invigdes 1980 finns ett kulturhistoriskt värde
i de tre kvarterens något olika karaktär. Rygghäckarna understryker kvarterens
indelning och lindarna i trädkransen för vidare traditionen med lindar från den övre
kyrkogården.

Kulturhistorisk bedömning
Den övre kyrkogårdens struktur är i stort sett oförändrad sedan kyrkogården invigdes
1937. Till den speciella karaktären bidrar i första hand terrasserna och terrassmurarna
samt den f d ceremoniplatsen som nu används som minneslund. Övre kyrkogården är
till stor del grusad vilket också verkar vara fallet på det odaterade fotografiet ovan.
Gravvårdarna står i allmänhet i uppkrattade gravrader, vilket även är fallet på Kisa
gamla kyrkogård. Kvarter F VII utgör till största delen ett linjegravsområde med början
vid slutet av 1930-talet. Linjegravar, eller den s k allmänna linjen, har funnits under mer
än 150 år, fram till mitten av 1960-talet. Ursprungligen verkar det inte i allmänhet ha
varit en statusskiljande begravningsform, men ungefär från mitten av 1800-talet
begravdes oftast de som inte ville eller inte hade råd att lösa en gravplats ”i linjen”. De
avlidna begravdes en och en radvis. Det kunde innebära att äkta makar fick sina vilorum
långt från varandra. Att bevara dessa gravvårdar på plats är viktigt för att man ska
uppfatta systemet med linjegravar och i vilken ordning gravläggningarna har skett. I
kvarteret är det inte helt lätt att följa begravningarna, vilket delvis kan bero på äldre
omläggningar eller nya principer för ordningen. Det är av kulturhistoriskt intresse att
bevara ”äldre” gravvårdar för att på så sätt visa när kyrkogården togs i bruk.
Även enskilda detaljer på övre kyrkogården är viktiga att bevara så som brunnen vid f d
ceremoniplatsen och texttavlan vid ingången. Liguster som häckmaterial verkar ha en
mycket lång kontinuitet.

Nedre kyrkogården, kvarter A och C

Kulturhistorisk bedömning
Kvarterens enhetlighet har ett kulturhistoriskt värde liksom enskilda gravvårdar. De
äldsta gravvårdarna visar troligen när kvarteren togs i bruk.

Nedre kyrkogården, kvarter B, D och H
Kulturhistorisk bedömning
Enskilda gravvårdar har ett kulturhistoriskt värde. De äldre gravvårdarna kan visa när
kvarteren togs i bruk.

Nedre kyrkogården, kvarter E
Kulturhistorisk bedömning
Kvarteret betonar centralaxeln i väst/östlig riktning och enskilda gravvårdar har ett
kulturhistoriskt värde. De äldre gravvårdarna kan visa när kvarteren togs i bruk.

Nedre kyrkogården, kvarter F
Kulturhistorisk bedömning
Ett mycket högt kulturhistoriskt värde ligger i systemet med linjegravvårdar.
Linjegravssystemet innebar att begravningar skedde i linje efter varandra vartefter
dödsfall inträffade. Det började införas mot slutet av 1700-talet och upphörde i
allmänhet på 1960-talet. Under 1800-talet övergick det till att bli en gravform för dem
som inte ville eller kunde köpa gravplats. Det är av stor vikt att man kan läsa av i vilken
ordning begravningarna har skett.

Nedre kyrkogården, kvarter G och M
Kulturhistorisk bedömning
Kvarterets enhetlighet har ett kulturhistoriskt värde. Av äldre fotomaterial att döma har
troligen kvarter M och dess utformning en lång kontinuitet.

Nedre kyrkogården, kvarter K
Kulturhistorisk bedömning
Kvarterets strikta karaktär har ett kulturhistoriskt värde och karaktären understryks av
häckarna.

Nedre nya kyrkogården, kvarter A, B och C ”Kärleksstigen”
Kulturhistorisk bedömning
Ett kulturhistoriskt värde ligger i de tre kvarterens något olika karaktär. Rygghäckarna
understryker kvarterens indelning och lindarna i trädkransen för vidare traditionen med
lindar från den övre kyrkogården.