Stäng fönster Norrköping kn, SIMONSTORP 1:84 SIMONSTORPS KYRKA
Anläggning - Värdering
| SIMONSTORPS KYRKA, SIMONSTORPS KYRKOGÅRD | |
| 1/1/06 |
| Motivering |
|---|
|
SIMONSTORPS KYRKOGÅRD Kulturhistorisk bedömning Simonstorps kyrka och kyrkogård med dess grindar, murar och byggnader är en väl sammanhållen miljö med mycket höga kulturhistoriska värden. Hela miljön på den gamla kyrkogården har ett mycket högt kulturhistoriskt värde. Området söder om kyrkan, kv. 1, har en ålderdomlig oplanerad prägel med ett fåtal äldre gravvårdar i mindre grupperingar. Det påminner om hur svenska kyrkogårdar såg ut innan det symmetriska, kvartersindelade idealet slog igenom på 1800-talet. Ett högt kulturhistoriskt värde finns i flera enskilda gravvårdar. Det kan bl.a. bero på ålderdomlighet, att de är tidstypiska, konstnärlig utformning eller lokal- och personhistoriskt intresse. Det sistnämnda framgår bl.a. av olika titlar som är angivna på gravvårdarna. I en skogsbyggd som Simonstorp känns det naturligt att man stöter på ett flertal titlar med koppling till skogsbruket som ”Skogschefen”, ”Skogvaktare/n” (4 st) eller som det äldsta bevarade exemplet ”Cronoskogvaktare” från 1763. Bland övriga vårdar med titlar kan nämnas en kalkstensvård med kraftigt markerat överstycke över gästgivaren Carl Ulric Wettergren och ”dess kära maka Catharina Wettergren” från 1886. Bland 1900-talsvårdarna kan nämnas en granitvård rest av församlingen 1942 till minne av organisten C A Johansson, Simonstorps förste folkskollärare 1844-86 och linbaneföraren R Björklunds och hans maka Charlottas granitvård från 1929. De få gravomgärdningar och grusgravar som är bevarade, fyra stycken i kvarter 1 och lika många i kvarter 2, har ett högt kulturhistoriskt värde. Omgärdning med stenram och grustäckta gravar var tidigare mycket vanliga på länets kyrkogårdar. Från mitten av 1900-talet har de i större utsträckning tagits bort och grusgravar har lagts om till gräsgravar. De tre kalkstensvårdarna från 1700-talet som står i kvarter 1 omnämns redan vid en inventering efter forntida minnesmärken år 1830 och får då omdömet ”för vår tid på intet sätt märkvärdiga”. I vår tid däremot kan de med fog kallas märkvärdiga. Endast ett fåtal gravvårdar från 1700-talet står kvar på våra kyrkogårdar. En ovanlig utsmyckning har snickaren från Rodga, Hans Bomans gravvård fått, då den kröns av en vindflöjel av järnplåt föreställande en drake. En vård minner om gästgivaren, Erik Thomasson i Simonstorp, född 1698 i stora Malm och avliden 1790. Enligt inskriptionen har han själv beställt gravvården under sitt 80:e år. Den tredje vården har Cronoskogvaktaren Adam Kihlstöm rest över dottern Anna som dog den 31 januari 1790. Det kultur- och lokalhistoriska värdet är mycket högt. Ett högt kulturhistoriskt värde har även de kors av smidesjärn, gjutjärn eller trä som finns på kyrkogården. En ovanlig utformning har getts åt Hustruns Christina Olofsdotter från Källtorp smideskors från 1861 (se bild under gravvårdstyper, ovan). Det finns även rester av linjevårdssystemet på Simonstorps kyrkogård. Systemet med linjegravar växte fram under slutet av 1700-talet. Det innebar att begravningarna skedde på linje varefter dödsfallen inträffade. På så sätt kunde äkta makar eller andra familjemedlemmar komma att begravas långt ifrån varandra. Från början innebar systemet troligen inte någon direkt ”statusskillnad” men kom under 1800-talet att bli en gravläggning för dem som inte kunde eller ville betala för en gravplats. Systemet upphörde 1964 varefter flertalet linjevårdar togs bort på våra kyrkogårdar. Det är av vikt att linjegravar bevaras för att ordningen på gravläggningarna ska kunna följas. SIMONSTORPS SKOGSKYRKOGÅRD Kulturhistorisk bedömning Simonstorps skogskyrkogård är med dess omgärdning, grind och gravplatser en väl sammanhållen med höga kulturhistoriska värden. Simonstorps skogskyrkogård representerar en friare typ av begravningsplats som utvecklas från parkkyrkogårdarna under 1800-talet. Många park- och skogskyrkogårdar anlades i Tyskland omkring sekelskiftet 1900. Kända skogskyrkogårdar i Skandinavien är framförallt Stockholms skogskyrkogård, invigd 1920 och Mariebjerg kirkegård i Lyngby utanför Köpenhamn från 1930-talet. Ett stort kulturhistoriskt värde ligger i enskilda gravvårdar, p.g.a. tidstypisk utformning och person- och lokalhistoriskt intresse som bl.a. framgår av titlar som finns angivna på vårdarna. Titlar förekommer endast på fem av skogskyrkogårdens vårdar. Dessa är skogvaktare, lantbrukaren, hemmansägaren, banvakt och banvakten. Omgärdade grusgravar är ovanliga på de båda kyrkogårdarna i Simonstorp. På skogskyrkogården finns fyra gravplatser omgärdade av stenram. En av dem är fortfarande grusad medan de tre andra har lagts om till gräsgravar. En stor del av vårdarna är av linjegravskaraktär som visar på det tidigare brukliga sättet att avsätta delar av en kyrkogård till ”allmän linje”. Detta innebär att gravläggningarna är enkelgravar som har gjorts på linje, efter varandra, vilket går att avläsa på årtalen på gravvårdarna. Vårdarna är som regel stående, låga vårdar eller, som den övervägande delen här, små liggare av granit. Även träkors har varit vanligt förekommande på de delar av kyrkogårdarna som avsatts till allmän linje. Ett träkors finns kvar här, men dessa är numera ovanliga p.g.a. förgängligheten i materialet. |
