Stäng fönster Svalöv kn, RÖSTÅNGA 17:1 RÖSTÅNGA KYRKA
Anläggning - Värdering
| Röstånga kyrka, RÖSTÅNGA KYRKA | |
| 6/26/15 |
| Motivering |
|---|
|
Kulturhistorisk karaktärisering för Röstånga kyrkoanläggning Röstånga kyrka ligger i södra delen av byn, på den lummiga höjden ovanför ån som slingrar genom samhället. Utsikten mot söder är vacker med generösa utblickar ner över det omgivande odlingslandskapet. Kyrkan ingår i en ålderdomlig miljö med ett antal äldre gårdar och det äldsta skolhuset söder om kyrkogården, och väster därom skolhus från ytterligare tre generationer. Den äldsta skolan används numer som skolmuseum medan de nyare byggnaderna ännu är i bruk för utbildningsverksamhet. Till den välbevarade kulturmiljön bör även räknas församlingshemmet vid den nya kyrkogården, även om det är avskuret från kyrkan p.g.a. den tungt trafikerade rikväg 13. Att röra sig mellan kyrkogårdarna är svårt och trafikfarligt. Den gamla kyrkogården omges av en traditionell kallmur, vars utbredning har mycket lång kontinuitet. Det norra partiet ommurades 1930 och ingår numer delvis i vägens grundläggning. Eftersom den nya kyrkogården etablerades öster om den gamla, har den senare behållit en småskalig och ålderdomlig karaktär, som troligen i stora drag återspeglar den medeltida kyrkogårdens form. Man kan ännu ana idealen som växte fram från 1800-talets mitt med strikta kvartersindelningar, gravomgärdningar och individualiserade gravstenar, även om de då tydliga strukturerna med åren har blivit alltmer upplösta. När den nya kyrkogården invigdes, minskade successivt bruket av den gamla, vilket märks idag i form av lediga gravplatser och ett mer rationellt utseende. De flesta ytor är gräsbesådda, och eftersom ett logiskt gångsystem saknas, är det svårt att avläsa kvarterens avgränsning. Anläggandet av urn- och minneslundar har gett gamla kyrkogården förnyad aktivitet och skapat nya värden i miljön. Den nya kyrkogården karakteriseras av olika tidsskikt. På den ursprungliga delen från 1893 är de nordvästra kvarteren bäst bevarade med tidstypiskt inramade gravplatser, grusade gångar och varierade gravvårdar. Omdanandet av den nordöstra delen till urngravplats 1980 har lämnat flera ytor tomma och grästäckta. Urnlundens fria utseende med böljande rygghäckar bryter därtill mot de sydvästra delarnas strama struktur från 1929 med rätvinkliga kvarter, rygghäckar och stenramar kring vårdarna. Tyvärr faller kvarteret närmst vägen ur mönstret, då dess tänkta grusgång gräsbesåtts och vårdarna saknar rygghäck. Den nya kyrkogården har som helhet en ganska öppen karaktär med ett fåtal stora träd, som är viktiga för miljön. Dit räknas trädkransen runt kyrkogården samt almarna kring mittgången, som bildar en ryggrad genom anläggningen. Kyrkobyggnaden är intressant både som representant för den romanska sockenkyrkan, och för dess olika ombyggnadsskeden. I kyrkans mittparti finns kvar medeltida murar, vars detaljeringsgrad och ovanligt solida uppbyggnad helt i kvaderhuggen sandsten indikerar att kyrkan kan ha uppförts under påverkan av någon ekonomisk maktfaktor. Höga värden finns i spåren av de ursprungliga hörnkedjorna och de båda portalerna, där den södra är rekonstruerad och helt framtagen. Den östra delen av kyrkan, liksom tornets nedre del, båda byggda i liv med långhuset, kommer från 1800-talets utbyggnadsfaser. Till skillnad från de många skånska kyrkor som kompletterades med korsarmar under samma tid, valde man i Röstånga alltså att förlänga långhuset österut, en lösning som annars var vanlig främst i nordvästra Götaland. Tornet från samma tid ansluter med sin påbyggnad från 1913 till den skånska traditionen med mycket låga torn i förhållande till långhuset. Dess gestaltning med sadeltak och kolonetter i ljudöppningarna anknyter, liksom sakristian från 1970-talet byggd på platsen för det rivna vapenhuset från 1300-talet, på ett naturligt sätt till kyrkans medeltida uttryck. Interiören präglas av ombyggnaden från 1892-98, då hela kyrkorummet vittades. Långhuset med integrerat kor är smalt, högt och luftigt, täckt av ett putsat trätunnvalv. Sådana var vanliga under nyklassicisismen och 1800-talets första hälft, men blev mycket sällsynta vid sekelskiftet sedan de fördömts av det då nygotiskt inriktade Överintendentsämbetet. Det finns inga belägg för att kyrkan någon gång varit försedd med murade valv, likt nio av tio skånska medeltidskyrkor. Valvslagningsfrekvensen var visserligen lägre i norra Skåne vid denna tid, och att kyrkan enligt räkenskapsboken verkar haft kvar de romanska fönstren på 1600-talet, tyder på att valv saknats, men det bör ändå inte uteslutas att det funnits vid något tillfälle. Gångarnas viktoriaplattor och bänkkvarterens klinker är typiska tidsmarkörer från 1800-talets sista decennier. Typiska för 1800-talet är även fönstren från 1955-57, byggda med 1838 års fönster som förlaga. De bär tonade kulturglas, som ger interiören ett mjukt och gultonat skimmer. Kyrkans inredning är till största delen från 1800-talet. Predikstolen och altaruppsatsen från 1838 ingick fram tills ombyggnaden 1892-98 i en altarpredikstol i empirstil. Vid detta tillfälle tillkom altartavlan, och predikstolen fick dagens placering. Altarpredikstolar är typiska för trakten; i bl.a. Röstånga, Färingtofta, Hallaröd och Norra Rörum byggdes altarpredikstolar under 1800-talets början utifrån det mönsterbildande exemplaret i Riseberga. Tyvärr finns i Röstånga bara kvar korgen från den ursprungliga altarpredikstolen, vilket begränsar det kulturhistoriska värdet. Även orgelfasaden är från 1800-talet, utformad av Erik Langlet, som är mest känd för sina centralkyrkor. Orgeln och orgelläktaren bildar en fin pendang till altaruppsatsen och altarringen i samstämmig färgsättning, trots att läktarbarriären bytts ut på 1950-talet mot en tät, som sämre harmonierar med altarrundens. Bland kyrkans övriga föremål märks den oregelbundet huggna dopfunten. Den är av begränsat konstnärligt värde, men har stor betydelse som kyrkans enda bevarade medeltida inventarium. Till sist kan nämnas klockorna från 1700-talet, då omgjutna av den välkända gjutarfamiljen Wetterholtz. |
