Stäng fönster Svalöv kn, SKRÄVLINGE 16:1 NORRA SKRÄVLINGE KYRKA
Anläggning - Värdering
| Norra Skrävlinge kyrka, NORRA SKRÄVLINGE KYRKA | |
| 6/26/15 |
| Motivering |
|---|
|
Kulturhistorisk karaktärisering för Norra Skrävlinge kyrkoanläggning Norra Skrävlinge ligger isolerat en bit öster om Teckomatorp. Trots att byn skärs sönder av tungt trafikerad järn- och landsväg, har miljön bevarat en ålderdomlig karaktär, med den högt belägna kyrkan och ett fåtal gårdar fint placerade kring den snirklande bygatan. Den gamla skolan, som idag är sockenstuga, finns bevarad från 1870-talet och berättar något om byns storhetstid. Kyrkogården består av tre olika utvidgningar, som var och en har sin egen karaktär. Utvidgningen från 1897 karakteriseras av stilidealen som växte fram från mitten av 1800-talet, med grusade gångar och -kvarter omgärdade av buxbom. Gravplatserna har en rik egen växtlighet av framför allt vintergrönt. Den äldsta delen av kyrkogården närmst kyrkan har gräsbesåtts, vilket lämnat gravarna till synes utan inramning. Till dess ganska enkla uttryck bidrar också, att merparten saknar egen växtlighet sedan gravrätterna utgått. Utvidgningen från 1928 har en parkliknande karaktär med gräsgravar i raka rader. Även utformningen med alléer längs huvudgångarna är typisk för denna tid. I det äldsta gravmaterialet finns ett förhållandevis stort antal kalkstens- och marmorvårdar, sorter som var vanliga innan graniten kom att dominera under 1800- talets senare del och framåt. Bland förra sekelskiftets gravar märks ett flertal obelisker och låga, breda stenar från 20- och 30-talen, men även ett antal med mycket ovanlig utformning, däribland Nils A Lindströms och Walfrid Bengtssons. Många av vårdarna från denna tid är familjegravar med en monumental karaktär, vilket avspeglar tidens socialt stratifierade samhälle. Speciellt för Norra Skrävlinge kyrkogård är, hur flertalet stenkantade gravar samlats längs den västra kyrkogårdsmuren. Vårdarnas utformning och placering illustrerar den snabba förändringen, då Teckomatorp växte från ett litet jordbrukssamhälle till en betydelsefull industri- och järnvägsort i början av 1900- talet. Kyrkans äldsta delar, d.v.s. kor och långhus, härrör från medeltiden. Murverket har lagats vid flera tillfällen, vilket gör att flertalet spår efter romanska fönster, portaler o.s.v. har raderats. Exteriören präglas istället framför allt av Brunius ombyggnad på 1800-talet. Han tillförde kyrkan både torn och absid, medan den undslapp utbyggnad av tvärskepp. Istället uppläts tornets bottenvåning för den växande församlingen. I fasaderna märks, precis som i Brunius andra kyrkor, ett stort hantverkskunnande. Av speciellt intresse är tegelbehandlingen, som ger byggnaden sin starka materialitet. Greppet att kombinera oputsat tegel till friser, omfattningar och rösten med putsade ytor är karaktäristiskt för arkitekten. Tornet är speciellt konstnärligt gestaltat, med en utskjutande portal och en oputsad klockarvåning, vars dekorer tydligt anspelar på medeltidens arkitektur. Från Brunius kommer även i princip hela det nuvarande tak- laget. 1870-talets spåntäckning finns bevarad som undertak under takteglet från 1919, vilket har ett värde som exempel på en förr vanlig men idag mer sällsynt byggteknik. I exteriören märks även de gediget utformade och rikt dekorerade dörrarna från 1926. Kyrkans interiör domineras av de sprickfria, oisolerade valven från 1400-talet, vars enligt uppgift mycket enkla kalkmålningar är förputsade. 1800-talets tornvalv smälter in med övriga valv och ger kyrkorummet sin medeltida karaktär. Av idéhistoriskt intresse är, att den påfallande låga triumfbågen varit försedd med ett korskrank, kanske av gotisk typ. Till den ålderdomliga prägeln bidrar också bänkkvarterens tegelgolv, som är kvar sedan 1800- talets början. Bänkinredningen från 1884 bevarar sido- och bakstycken från Brunius tid, de enda kvarvarande spåren från hans inredning. Möbleringen är tydligt organiserad med bänkar, orgel och litet kyrktorg på ömse sidor om mittgången, vilket ger kyrkorummet ett lugnt och fint intryck, även om podiernas barriärer och möblering har en för sitt sammanhang väl enkel utformning. Bland kyrkans fasta inventarier märks predikstolen, en enkel exponent för den fria, eklektiska stil som dominerade under 1800-talets andra hälft. Ett stort värde finns också i altaruppsatsen, även om den byggts om och renoverats vid flera tillfällen, och altartavlans konstnär Johan Borg förefaller i övrigt okänd. |
