Stäng fönster Skurup kn, SLIMMINGE 69:1 SLIMMINGE KYRKA
Anläggning - Värdering
| slimminge kyrka, SLIMMINGE KYRKA | |
| 10/23/19 |
| Motivering |
|---|
|
Kyrkbyn Slimminge ligger cirka 4 kilometer nordost om Skurup i backlandskapet söder om Romeleåsen. Gravhögar från bronsåldern och lösfynd från järnåldern visar på en lång aktivitet i området. När skiftesreformerna initierades under sent 1700-tal låg nästan hela Slimminge socken under storgodset Brodda, vars ägare Gustav Macklean, bror till jordbruksreformatorn Rutger Macklean på Svaneholm, tidigt lät skifta ut byarna. Dessa förändringar karaktäriserar ännu området med utflyttade ensamgårdar, regelbundet utlagda jordbruksskiften och gatehus på de gamla gårdstomterna. Kyrkan ligger på byns högsta punkt och omges i sin direkta närhet av den före detta prästgården i söder, av skola och förskola i väster samt av den gamla bygatan som passerar mellan gamla och nya kyrkogården i öster. Om Slimminges medeltida kyrka är uppgifterna knapphändiga men den kan antas ha uppförts under 1100- eller 1200-talet och ska enligt en beskrivning från 1600-talet ha följt traditionellt romansk kyrkobyggnadsmönster. 1700- och 1800-talens befolkningsökning, som delvis har sin förklaring i ett rationellare jordbruk, kommer i Skåne till uttryck i utbyggda eller nyuppförda kyrkor. I Slimminge rivs den medeltida kyrkan 1807 med undantag för tornet, till vilket ett nytt långhus med fullbrett kor adderas. Material från de medeltida murverken återanvändes och kompletterades med gråsten som socknens bönder samlade ihop utan ersättning, vilket en minnestavla i långhuset ännu vittnar om. Åren 1840–1910 var den mest intensiva kyrkobyggnadsperioden i Skåne sedan 1100-talet och initialt var den vitputsade nyklassicistiska salkyrkan som hade etablerats på 1700-talet det vanligaste stilvalet. Från 1860-talet och framåt växte en vurm för den medeltida byggnadskonsten fram och nygotiska kyrkor med murverk av maskinslaget tegel och formgjutna dekorativa element i betong blev under seklets sista decennier den helt förhärskande stilen. Mot slutet av perioden börjar de strikta nygotiska idealen luckras upp och stilriktningar som nyromanik, jugend och nationalromantik blir vanliga inslag i kyrkoarkitekturen. Klart dominerande i Slimminge kyrkas nuvarande gestaltning är ombyggnationen 1904–06. Här vi ser ett tydligt och arkitekturhistoriskt intressant exempel på denna typ av stilblandning i en nyklassicistisk vitputsad salkyrka med medeltidsinspirerade dekorativa element i tidstypiskt rött tegel med stickbågen som genomgående tema. Särskilt karaktäristiskt är tornfasadernas nischer över flera våningsplan med vertikala band av rött tegel. Det branta och valmade torntaket med sin smärta takryttare har nationalromantiska drag, samtidigt som takutformningen är en upprepning av det medeltida tornets tak vid tiden för rivningen. Som arkitekt för arbetena anges vanligen Folke Zettervall, mest känd för att ha varit chefsarkitekt vid Statens Järnvägars arkitektkontor men också knuten till Överintendentsämbetet som ”arkitekt utom stat”. Malmöarkitekten Alfred Arwidius hade redan 1892 tagit fram ett förslag för Slimminge kyrkas restaurering, vars närmast barockliknande gestaltning hade refuserats av Överintendentsämbetet där den svenska nygotikens främste förespråkare och Folke Zettervalls far Helgo Zettervall var överintendent. Sannolikt har Folke Zettervall korrigerat Arwidius ritningar, främst exteriört, medan interiörens utformning har stora likheter med Arwidius första ritningar. Arwidius var därtill ansvarig arkitekt på plats under restaureringen. Interiört sätter salkyrkans rymliga och ljusa ideal störst prägel på kyrkorummet. Tunnvalvet i trä är ett typiskt nyklassicistiskt inslag som genom sin tryckta form ansluter till det stickbågiga tema som återfinns i fönster- och dörröppningar. Mittgångens viktoriaplattor är ett materialval som är signifikant för tiden kring sekelskiftet 1900. Den fasta inredningen i trä hade vid tillkomsten en tydlig jugendprägel, även om grundspråket var nyklassicistiskt. Byte av altaruppsats vid domkyrkoarkitekt Eiler Græbes restaurering 1953–54 och ändrad färgsättning i början av 1960-talet, förändringar som utgör den tredje framträdande årsringen i kyrkans interiör, har emellertid gjort att den enhetliga och tämligen ovanliga gestaltningen i ekådrad jugend till stor del gått förlorad. Græbes omgestaltning av koret ledde även till exteriöra ändringar i och med igensättandet av de tre fönstren i öster. Trots förändringarna är den fasta inredningen från 1906, inklusive den senare tillverkade orgelfasaden och den på vinden bevarade altaruppsatsen, av betydande värde för upplevelsen av kyrkan då den är samtida med dess interiöra och exteriöra gestaltning. I den medeltida dopfunten har socknens invånare invigts i den kristna gemenskapen i århundraden och den har på så vis ett särskilt kontinuitetsvärde för församlingen. Detsamma gäller för äldre föremål som predikstol, lillklocka, kyrkokassa, fattigstock och Slimminge byahorn. Dopfunten och predikstolen med sin rikt skurna dekor har även höga konsthistoriska och hantverksmässiga värden, medan fattigstocken, kyrkokassan och byahornet berättar om äldre sociala mönster. Den framstående konstnären Gunnar Torhamns altar- och dopaltarmålningar är de mest framträdande inslagen av kyrkans modernistiska årsring från mitten av 1900-talet. Målningarna, i för konstnären karaktäristiskt formspråk och kolorit, har konsthistoriska och konstnärliga värden. Slimminge gamla kyrkogård närmast kyrkan har medeltida anor och har idag en ålderdomlig prägel med äldre högresta gravstenar placerade direkt i gräset söder om kyrkan. I den terrasserade slänten väster om kyrkan återfinns representanter för sentida gravskick i form av urn- och askgravplatser. Den nya kyrkogården öster om bygatan har utvidgats vid ett flertal tillfällen sedan 1860-talet och karaktäriseras av grusade gravplaster i ett strikt rutnätsmönster ordnade kring två huvudaxlar i väst–östlig riktning. I den senaste utvidgningen längst i öster syns kyrkogårdsideal från 1900-talets senare hälft, med låga gravvårdar ställda i gräset mot rygghäckar. Här återfinns även en minneslund. Merparten av de äldre gravvårdarna på såväl gamla som nya kyrkogården har arkitekturhistoriska värden och är väsentliga för kyrkoanläggningens karaktär. På gravvårdarna förekommer yrkestitlar i stor utsträckning, vilka har ett socialhistoriskt värde då de speglar bygdens historia och utveckling. |
