Stäng fönster Skurup kn, KYRKAN 2 SKURUPS KYRKA
Anläggning - Värdering
| skurups kyrka, SKURUPS KYRKA (SANKTA MARIA KYRKA) | |
| 10/11/19 |
| Motivering |
|---|
|
Söderslätts fullåkersbygd runt Skurup präglas av närheten till storgodsen Svaneholm och föregångaren Stjärneholm, med ädellövskog, alléer, ålderdomliga vägnät och pilevallar, liksom bystrukturerna och de utflyttade större ensamgårdarna som blev en direkt följd av de skiftesreformer som under sent 1700-tal initierades i Sverige av Rutger Macklean på Svaneholm. Kyrkbyn var fram till järnvägens ankomst en medelstor skånsk by, men när den så kallade Grevbanan mellan Malmö och Ystad anlades 1874 växte ett stationssamhälle i karaktäristisk tegelarkitektur snabbt fram och övertog kyrkbyns roll som centralort för den omgivande landsbygden. Skurups kyrkby utgör riksintresse för kulturmiljövården och som uttryck för riksintresset nämns utöver kyrkan välbevarade bebyggelseinslag typiska för äldre sockencentrum i form av prästgård med trädgård och skolbyggnad från 1800-talet samt äldre gårdsmiljöer och gatehus. Skurups kyrka, som är helgad åt Maria, uppfördes kring år 1200 efter traditionellt romanskt kyrkobyggnadsmönster med långhus, lägre och smalare kor samt halvrund absid i öster. Kyrkan karaktäriseras idag av ett utbyggnadsmönster typiskt för romanska skånska landsortskyrkor, med adderat västtorn och korsarmar tillkomna i samband med 1700- och 1800-talens kraftiga befolkningsutveckling. Långhusets västförlängning tillkom tidigt i byggnadshistoriken, möjligen redan i nybyggnadsfasen, och mycket tyder på att den utgjort ett medeltida västtorn vilket inte var ovanligt i kyrkor med stark koppling till en storgård. Utbyggnaderna av kyrkan speglar också storgodsdriften. 1500-talstornets tillkomst är rimligen en följd av den utökning av församlingen som sker i och med att Saritslövs socken uppgår i Skurups, vars syfte anses ha varit att knyta fler dagsverkare till Svaneholm. Den nämnda befolkningsökningen under 1700- och 1800-talen och utbyggnaderna av kyrkoanläggningen det för med sig är i Skurups socken direkt kopplade till Mackleans jordbruksreformer som i förlängningen kom att förändra stora delar av den svenska landskapsbilden. Av väsentlig betydelse för upplevelsen av kyrkans exteriör är även Eiler Græbes restaurering 1951–52, där koret och absiden återfick sin medeltida gestaltning genom upptagande och rekonstruktion av romanska fönsteröppningar. De medeltida murverken har tillsammans med detaljer som fönsteröppningarnas omfattningar och absidens rundbågefris arkitektur- och byggnadsteknikhistoriska värden. Detsamma gäller tornet från sent 1500-tal och långhusets ålderdomliga takstolskonstruktion med kungsstolpar och långstol som har senmedeltida rötter. Av särskilt kulturhistoriskt intresse är den lågt sittande fönsteröppningen med lucka på korets södra sida, ett så kallat hagioskop, där den som inte kunde eller fick gå in i kyrkan kunde följa förrättningen vid altaret utifrån. Hagioskop finns endast bevarade i ett fåtal kyrkor i landet. Även interiört är Græbes restaurering avgörande för synliggörandet av kyrkans äldsta historia. I koret och absiden frilades och konserverades vid detta tillfälle de kalkmålningar som daterats till mitten av 1300-talet och tillskrivits den så kallade Snårestadsgruppen. Målningarna i Skurup anses utgöra verkstadens konstnärliga höjdpunkt och besitter synnerligen höga konsthistoriska värden. Medeltiden kommer även till uttryck i västförlängningens ribbvalv, den romanska dopfunten och den senmedeltida fattigstocken. I dopfunten har församlingens medlemmar invigts i den kristna gemenskapen i över 800 år och den har utöver sitt konsthistoriska värde därmed ett särskilt kontinuitetsvärde för socknens invånare. Fattigstocken förmedlar äldre tiders sociala strukturer. Kyrkorummet domineras i övrigt av C.G. Brunius ombyggnad på 1800-talet, med tidtypiska volymer, stora rundbågiga fönsteröppningar med polykromt glas och medeltidsinspirerad valvslagning. Patronatsförhållandet mellan kyrkan och Svaneholms ägare går som en röd tråd genom århundradena och manifesteras dels i gravkoret, där Rutger Mackleans sarkofag tilldrar sig störst personhistoriskt intresse, dels i inredningen och inventarierna. Epitafium och äldre gravhällar i kyrkorummet, stor- och fredsklockan i tornet samt ett antal äldre kistplåtar och en herrskapsbänksgavel på museivinden talar genom sina inskriptioner ett tydligt språk i denna fråga. Predikstolen, ett skickligt utfört hantverksarbete från 1605, har i denna mening förlorat något av sin kontext då baldakinen som ska ha prytts av ätterna Gyllenstiernas, Kaas och Ruds vapen har gått förlorad. Tydliga inslag från tiden efter 1800-talet är få i kyrkorummet. Orgeln med läktare från 1906 har ett enkelt och klassicistiskt formspråk med inslag av jugend, där orgelbarriären formmässigt knutits samman med den på 1950-talet tillverkade altarringen. Orgeln har en sannolikt unik konstruktion för den namnkunnige orgelbyggaren Eskil Lundén och tillskrivs höga musikaliska och kulturhistoriska värden. Kororgeln från 1978 av orgelbyggare Anders Persson utgör det enda påtagligt modernistiska inslaget, även om borttagning av bänkar till förmån för bland annat lösa stolar, tillgänglighet och barnhörna är uttryck för sentida behov och normer. Skurups kyrkogårds äldsta delar närmast kyrkan har medeltida anor samtida med kyrkan. En rad utvidgningar under en dryg hundraårsperiod från mitten av 1800-talet som sammanfaller med Skurups expansiva fas som samhälle har emellertid lett till att kyrkogården idag uppgår till drygt 70 000 kvadratmeter och således är en ovanligt stor skånsk landsortskyrkogård. De många utvidgningarna i kombination med ett sedan mitten av 1900-talet avtagande befolkningstryck gör att kyrkogårdens olika delar i stor utsträckning bevarar struktur och gestaltning från respektive tillkomsttid, där de medeltida delarna och den första utvidgningen präglas av kyrkogårdsidealen från tiden kring sekelskiftet 1900. Kyrkogården är till största del gräsbeväxt och vegetationen domineras av trädkransar och ett flertal alléer av bland annat lind och formklippt avenbok i kombination med formklippta städsegröna buskar och barrträd samt häcksystem av buxbom eller avenbok. Gravplanteringar utgörs i stor utsträckning av traditionella kyrkogårdsväxter som exempelvis rosor, kärleksört och ormbunke. Merparten av de äldre gravvårdarna har arkitekturhistoriska värden och är väsentliga för kyrkoanläggningens karaktär. På gravvårdarna förekommer yrkestitlar i stor utsträckning, vilka har ett socialhistoriskt värde då de speglar bygdens historia och utveckling. |
