Stäng fönster Sjöbo kn, VOLLSJÖ 61:1 VOLLSJÖ KYRKA
Anläggning - Värdering
| vollsjö kyrka, VOLLSJÖ KYRKA | |
| 7/3/19 |
| Motivering |
|---|
|
Vollsjö kyrka ligger en dryg mil nordväst om Sjöbo i ett öppet odlingslandskap med inslag av skogsdungar, invid den slingrande Vollsjöån. Kyrkbyn som idag går under benämningen Vollsjö by var innan 1800-talets skiften en relativt stor by men utgörs idag främst av villabebyggelse från 1920- och -30-talen. Norr om den samlade bebyggelsen utmed den gamla bygatan ligger Vollsjögården, som var en av de 18 huvudgårdar danska kronan fick avstå till Sverige som lösen för Bornholm vid freden i Köpenhamn 1660. Vollsjö stationssamhälle växte fram nordost om den gamla kyrkbyn när järnvägen anlades på 1860-talet. Här finns flera äldre byggnader bevarade kring torget och Storgatan, samt delar av den stationsmiljö som återkommande skildrats av den Vollsjöfödde författaren Fritiof Nilsson Piraten. Vollsjö kyrka uppfördes i slutet av 1100-talet eller under tidigt 1200-tal som en romansk stenkyrka med långhus, lägre och smalare kor samt troligen även en halvrund absid i öster. Eventuellt tillkom ett västtorn redan på 1200-talet. Senare under medeltiden, troligen på 1400-talet, valvslogs kyrkorummet och ett vapenhus tillkom framför sydportalen. Exteriört präglas kyrkan idag av en ombyggnad på 1860-talet efter ritningar av arkitekt Johan Fredrik Åbom, då kyrkan fick sin nuvarande gestaltning med kraftiga korsarmar, ny större absid, spetsbågiga dörr- och fönsteröppningar samt nytt västtorn i medeltidsinspirerad stil. Ombyggnaden speglar 1800-talets kraftiga befolkningsutveckling och sammanfaller med etableringen av Vollsjö stationssamhälle. Kyrkans enda ursprungliga murverk i långhuset är av arkitektur- och byggnadsteknikhistoriskt intresse och har högt bevarandevärde. Även interiört sätter 1800-talets förändringar ett stort avtryck. De tillkomna byggnadsdelarnas valvslagningar har emellertid utformats likt långhusets medeltida ribbvalv med bärande knippepelare och knyter på så vis samman kyrkorummet. Från det sena 1800-talets restaurering bevaras nygotiska detaljer som mittgångens victoriaplattor samt bänkinredning och orgelläktare, medan de tidstypiska dekorationsmålerierna liksom i många andra kyrkor kalkades över under slutet av 1920-talet. Mest iögonfallande är möjligen den fasta träinredningens färgsättning från tidigt 1980-tal i bränd terra och orange. Kulörerna, som plockats upp från Karl-Einar Anderssons altartavla från 1974, får snarare sägas vara ett uttryck för tidens trendkulörer än vara kulturhistoriskt förankrade hos de respektive objekten. Sakramentskåpet som fungerar som altaruppsats är ett italienskt barockarbete från 1600-talet som 1939 skänktes till kyrkan av Gustav Nilsson, Vollsjö. Det i sin helhet förgyllda skåpet är utfört i trä med riklig skuren dekor och är ett högklassigt hantverksarbete, men har samtidigt en omstridd historia i kyrkan. Redan vid tillkomsten 1939 höjdes kritiska röster mot att placera ett katolskt sakramentskåp på altaret i en protestantiskt kyrka. Efter att ha ersatts av Anderssons altartavla ansökte församlingen 2001 om att åter placera sakramentskåpet på altaret, vilket avslogs av länsstyrelsen. Sedan ärendet prövats i länsrätten är sakramentskåpet emellertid åter placerat på altaret. Den romanska dopfunten utgör kyrkans äldsta inventarium och har som sådant ett särskilt kontinuitetsvärde för församlingen. Här har sockenborna invigts i den kristna gemenskapen i över 800 år. Det senmedeltida triumfkrucifixet har liknande värden. Bland kyrkans övriga inventarier av kulturhistoriskt intresse bör nämnas en järnbeslagen offerstock från 1700-talet som illustrerar äldre tiders sociala förhållanden, delar av en tidigare altaruppsats, möjligen från 1500-talet, samt en gravhäll över Anne Brahe, maka till den landsförvisade och 1529 avrättade Niels Nielsen Brahe. Kyrkan har dessutom ytterligare ett äldre krucifix i bemålat trä, möjligen medeltida. Vollsjö kyrkogård präglas av fyra huvudsakliga utbyggnadsetapper. Vollsjöån som rinner strax öster om kyrkan och den gamla bygatan i norr har utgjort naturliga hinder för utvidgning, vilket resulterat i en oregelbundet utformad kyrkogård med gravkvarter och gångsystem i olika riktningar. De äldsta delarna av kyrkogården närmast kyrkan är samtida med kyrkan och har därmed höga kontinuitets- och traditionsvärden på platsen. Här dominerar högresta gravstenar i granit och diabas från decennierna kring sekelskiftet 1900. Söder om långhuset finns ett mindre antal äldre kalkstenshällar, troligen från 1800-talets första hälft, placerade rakt i gräset. På nordvästra delen av kyrkogården är gravstenarna lägre, typiska för tiden från 1930-talet och framåt, och gravplatserna är ordnande mot rygghäckar med inramningar av stenramar eller lågt klippta häckar. I gräset utmed norra gränsen återfinns de yngsta gravstenarna och i anslutning till nordvästra entrén finns en meditationsplats med blomsterbädd, parkbänk och ljusbärare. På 1970-talets utvidgning i söder har gravplatser endast etablerats i väster. Söder om kyrkan återfinns en minneslund och askgravplatser medan den stora gräsbevuxna ytan i övrigt fungerar som markreservat. Här återfinns även bronsskulpturen Livets vatten av konstnären Bianca Maria Khon Barmen. |
