Stäng fönster Sjöbo kn, VANSTAD 59:1 VANSTADS KYRKA
Anläggning - Värdering
| Vanstads kyrka, VANSTADS KYRKA | |
| 1/28/20 |
| Motivering |
|---|
|
Kyrkbyn Vanstad ligger en dryg mil öster om Sjöbo i ett öppet och kuperat odlingslandskap som präglas av storgodsdriften vid närliggande Vanstadtorp. Inom sockenområdet visar boplatser från stenåldern och gravhögar från bronsåldern på en lång kontinuitet av mänsklig aktivitet. Sockennamnet är belagt i skrift 1332, då som Watnstatha, som kommer av vattensamling eller vattningsställe. Byn präglas idag av laga skifte som genomfördes 1832, då alla utom nio av byns 37 gårdar flyttades ut och gatehus uppfördes på de gamla gårdsplatserna. Under 1800-talets andra hälft utvecklades kyrkbyn till ett centrum för handel och hantverk och i socknen uppstod stationssamhället Äsperöd på 1860-talet. Flera av dessa gatehus är ännu bevarade och i kyrkans direkta närhet återfinns välbevarad prästgård med trädgårdsanläggning från 1857, två skolbyggnader i rött tegel från 1850 och 1908, ett mindre vitputsat spruthus uppfört 1824 samt villabebyggelse från 1900-talet. Vanstads medeltida kyrka uppfördes troligen under sent 1100-tal eller 1200-tal. Av denna kyrkobyggnad återstår endast tornet, som kan vara samtida med den romanska kyrkan alternativt har tillkommit senare under medeltiden. Sin nuvarande korta och satta form fick tornet, som tidigare var högre och avslutades med trappstegsgavlar, efter ett ras 1764. Tornets murverk och äldre byggnadsdelar som bjälklag i ek och smidda ankarslutar vittnar om äldre tiders byggnadsskick och har därmed arkitektur- och byggnadsteknikhistoriska värden. Till det medeltida tornet adderades 1869 en ny kyrka bestående av långhus och fullbrett kor med tresidig avslutning efter ritningar av byggmästaren A.J. Hallberg. Liksom på många andra håll i Skåne speglar den nya rymliga kyrkobyggnaden tidens kraftiga befolkningsökning. Även formspråket, som i grunden är klassicistiskt men med framträdande nygotiska inslag i de stora spetsbågiga fönstren och den ursprungliga inredningen, speglar tiden. Allt sedan 1700-talet hade nyklassicistiska kyrkor varit normen för nyuppförda kyrkor i Sverige, men under 1860- och -70-talen sker ett paradigmskifte till förmån för den nygotiska stilen. Vanstads kyrka är, i all sin enkelhet, ett talande exempel på denna arkitekturhistoriska utveckling. Byggnadsdetaljer i exteriören som är av extra vikt för bevarandet av kyrkans karaktär är de putsade fasaderna, fönstrens material och formspråk, de rundbågiga dörromfattningarna samt tornets ålderdomliga prägel med bland annat ljudöppningar och ankarslutar. Takformer och taktäckningsmaterial är exempel på byggnadselement som i många fall inte är ursprungliga men som ändå är väsentliga för upplevelsen av kyrkobyggnaden, såsom enkupigt lertegel, avvattningssystem i kopparplåt och blyplåtsdetaljer. Interiören präglas av de nyklassicistiska idealen, med ett ljust och luftigt kyrkorum med vitputsade väggar och karaktäristiskt tredingstak. I tornet är istället en medeltida prägel ännu påtaglig, främst manifesterad av vapenhusets ursprungliga sydportal och de ålderdomliga bjälklagen i torn- och klockvåningen, som liksom de medeltida murverken har höga arkitektur- och byggnadsteknikhistoriska värden. Av den inredning i trä som tillverkades för den nya kyrkan återstår endast orgelläktaren och bänkinredningen. Orgelläktaren har inte det utpräglat nygotiska formspråk som exempelvis det tidigare altarskranket hade, utan är liksom kyrkan i stort utformad i klassicistisk stil med nygotiska inslag. Den enkelt utformade bänkinredningen saknar tydlig arkitektonisk prägel, vilket möjligen är frukten av ett försök att sammanlänka kyrkans båda stilriktningar. Orgelläktaren och bänkinredningen samspelar genom sin enkla karaktär och det eklektiska formspråket väl med kyrkans övriga gestaltning och är därigenom viktiga för helhetsupplevelsen. Bland den fasta inredningen tilldrar sig annars dopfunten, predikstolen och altaruppsatsen störst kulturhistoriskt intresse. Dopfunten är kyrkans äldsta inventarium, sannolikt samtida med den romanska kyrkan, och har utöver sina konsthistoriska värden ett särskilt kontinuitetsvärde för församlingen. Här har socknens invånare invigts i den kristna gemenskapen i 800 år. Predikstolen från 1601 och altaruppsatsen från 1724 är av provinsiell karaktär men tilldrar sig likväl konsthistoriskt och hantverksmässigt intresse, medan de båda fattigstockarna i vapenhuset från 1700- och 1800-tal är uttryck för äldre tiders klassamhälle och sociala förhållanden. Samtliga föremål som härrör från den tidigare kyrkobyggande har, likt dopfunten, kontinuitetsvärden som länkar till socknens och församlingens äldre historia. I detta sammanhang ska även de båda kyrkklockorna av malm från 1781 och 1833 nämnas, liksom en gravhäll från sent 1600-tal som ligger nedsänkt i vapenhusets golv. Kyrkorgeln med orgelfasad byggdes ursprungligen för Caroli gamla kyrkan i Malmö 1837 och införskaffades till Vanstads kyrka på 1880-talet. Nuvarande orgelverk är från 1937. Orgeln, med de intakta fasadpiporna, är ett sällsynt välbevarat exempel på en relativt ovanlig orgeltyp och har därmed höga musikaliska och teknikhistoriska värden. Vanstads kyrkogård präglas i allt väsentligt av kyrkogårdsidealen under sent 1800-tal och tidigt 1900-tal, med högresta gravvårdar i varierande material och formspråk, inramningar av stenramar, buxbomshäckar eller järnstaket, grusade gångsystem och arrangerad vegetation. På gravvårdarna förekommer yrkestitlar i stor utsträckning, vilka har ett socialhistoriskt värde då de speglar bygdens historia och utveckling. Den agrara prägeln manifesteras i de vanligast förekommande titlarna som lantbrukare och hustru, men här finns även handlare och hantverkare som representerar socknens senaste expansiva period i under senare delen av 1800-talet och tidigt 1900-tal. Tillkomsten av den nya begravningsplatsen i byns utkant under 1890-talet, till följd av de geografiska begränsningarna för utvidgningar av den gamla kyrkogården, är en naturlig förklaring till det förhållandevis låga förändringstrycket. Bårhuset från 1952, i en för domkyrkoarkitekten Eiler Græbe typisk modernistisk tolkning av historiserande arkitektur, utgör det största påtagliga tillskottet. |
