Stäng fönster Sjöbo kn, TOLÅNGA 28:1 TOLÅNGA KYRKA
Anläggning - Värdering
| tolånga kyrka, TOLÅNGA KYRKA | |
| 3/18/20 |
| Motivering |
|---|
|
Kyrkbyn Tolånga ligger en knapp halvmil öster om Sjöbo i ett öppet och kuperat odlingslandskap med utskiftade gårdar, äldre vägsystem och stengärdesgårdar. Socken- och bynamnet är känt sedan 1350, då som Thoualanga, men lämningar efter stenåldersbostäder och gravhögar i byns närhet tyder på att området varit bebott under hela förhistorien. Kyrkan har med sin höga placering på en gräsbevuxen kulle intill den slingrande Tolångaån haft en framträdande roll i landskapsbilden i över 800 år. Byn präglas idag av skiftet 1839, då merparten av gårdarna flyttades ut och gatehus uppfördes på de gamla gårdstomterna. En handfull byggnader har anor från 1700-talet men i övrigt dominerar bebyggelse från 1800-talet och 1900-talets första hälft, där ibland äldre skolbyggnad, militieboställe samt före detta brandstation och mejeri. Tolånga kyrka uppfördes sannolikt under sent 1100-tal efter traditionellt romanskt kyrkobyggnadsmönster med långhus, smalare och lägre kor samt halvrund absid i öster. Fynd av gravkistor och kalkstensplattor tyder på att en äldre kyrka med en placering något längre norrut kan ha föregått den nuvarande kyrkan. Man har även påträffat vad som tolkats vara så kallade tornstiftargravar, det vill säga gravläggningar i tornet, vanligen för kyrkans patronus. Kända tornstiftargravar finns endast i ett tiotal skånska kyrkor. Troligen utgjorde långhusets idag västra travé ursprungligen ett torn som var öppet mot långhuset och vars övre del revs i samband med att det nuvarande tornet uppfördes senare under medeltiden. Kyrkorummet valvslogs på 1400-talet och någon gång under senmedeltiden tillkom även ett vapenhus i norr. Kyrkans exteriör karaktäriseras idag av de medeltida byggnadsperioderna samt av en ombyggnad på 1850-talet då vapenhuset revs, två kraftiga korsarmar uppfördes norr och söder om långhuset och kyrkans stora rundbågiga fönsteröppningar liksom väst- och östentréerna tillkom. Utbyggnader av denna typ var mycket vanligt förekommande för skånska medeltidskyrkor och speglar den kraftiga befolkningsökningen under sent 1700-tal och 1800-tal. Karaktärsdrag med särskilt bevarandevärde är de vitputsade fasaderna, dekorativa murdetaljer i korsarmarnas gavelrösten, tornets trappstegsgavlar och tornfasadernas många ankarslutar och dragjärn samt de för 1800-talet typiska rundbågefönstren i järn. Interiört präglas kyrkan av de romanska och gotiska byggnadsperioderna och 1850-talets utbyggnader, men även av domkyrkoarkitekt Theodor Wåhlins restaurering 1931 samt den senaste renoveringen 2013–14. De medeltida murverken i långhus, kor, absid och torn har liksom de gotiska kryssvalven höga arkitektur- och byggnadshistoriska värden. Under valvens och väggarnas vitkalkning finns medeltida kalkmålningar av konsthistoriskt intresse, medan tornets takstolskonstruktion av gotisk typ, om än sannolikt utförd under 1800-talet, kompletterad med så kallad långstol tilldrar sig ett byggnadsteknikhistoriskt intresse. De nyklassicistiska kyrkobyggnadsidealen från 1800-talets första hälft manifesteras av de stora rundbågiga fönstren och de kraftiga korsarmarna som skänker ljus och rymd till kyrkorummet. Den nygotiska stilen, som efter 1800-talets mitt utkonkurrerade nyklassicismen inom svenskt kyrkobyggande, representeras av orgelfasaden från 1866. Orgelfasaden var ursprungligen integrerad i läktarbarriären men fick sin nuvarande plats då Wåhlin 1931 byggde ut läktaren mot öster och försåg den med ny barriär. Wåhlins främsta avtryck i kyrkan återfinns annars i vapenhusets inbyggnader utförda av kammålade paneler i ramverkskonstruktion och småspröjsade glaspartier. I norra korsarmen avlägsnades vid renoveringen 2013–14 bänkkvarteren till förmån för lösa bord och stolar samt ett trinettkök i specialbyggd möbel. Greppet speglar en trend som växt fram under 2000-talet, där många församlingar vill samla större delar av verksamheten under kyrkans tak. Kyrkan saknar till skillnad från flertalet av de skånska medeltidskyrkorna romansk dopfunt. Det äldsta inventariet är istället ett nordtyskt altarskåp från sent 1400-tal med skulpturframställningar av den apokalyptiska madonnan omgiven av de fyra kyrkofäderna och apostlarna. Altarskåpet kom emellertid till Tolånga först på 1600-talet. Liknande verk finns endast bevarade i ett fåtal svenska kyrkor och altarskåpet har synnerligen högt konsthistoriskt värde. Den polykromt bemålade predikstolen med snidad och skuren dekor är ett renässansarbete av okänd mästare med betydande hantverksmässiga och konsthistoriska värden. Dessa äldre inventarier har liksom kyrkans storklocka i malm från 1551 även särskilda kontinuitetsvärden för församlingens medlemmar kopplade till en lång och obruten användning i kyrkan. Lillklockan, även den i malm, är gjuten 1796. Den nuvarande dopfunten av sandsten är tillverkad 1972 efter ritningar av arkitekt Torsten Leon-Nilson. Formspråket är i grunden inspirerat av romanska dopfuntar med rund cuppa och fot med vulst, men har givits en modernistisk prägel genom en varierande rund och oktagonal planform. Bland kyrkans övriga inventarier av kulturhistoriskt intresse bör nämnas ett epitafium av smidesjärn med reliefdekor över änkefru Petronella Gyllenpalm från 1801, två värjor från 1700-talet, en kombinerad kyrko- och fattigstock i form av en kista med två myntinkast samt ett antal äldre metallföremål och belysningsredskap. Gamla kyrkogården präglas av sin skiftande topografi med den gräsbevuxna och terrasserade kyrkkullen och den böljande pelousen i norr. En handfull gravplatser i kyrkans närhet är grusade men i övrigt står gravstenarna, som närmast uteslutande är äldre och högresta, typiska för 1800-talets andra hälft och 1900-talets första decennier, glest och ojämnt utspridda placerade rakt i gräset. Ett fåtal gravar inramas av järnstaket eller stenkanter. De äldsta stående gravvårdarna utgörs av ett antal tunna kalkstensvårdar som var vanligt förekommande på skånska kyrkogårdar under första delen av 1800-talet. Söder om kyrkan finns ett antal äldre liggande hällar och utmed muren i nordväst en större samling återlämnade stenar. En utglesad trädrad av äldre högväxta lövträd löper utmed södra och östra gränsen, i övrigt utgörs vegetationen främst av enstaka större städsegröna växter. Nya kyrkogården karaktäriseras av en symmetrisk struktur där kvarteren är ordnade kring en central mittaxel som fram till mitten av 1900-talet kantades av lindar. Merparten av gravplatserna är liksom gångsystemen grusade och omgärdas av lågt klippta buxbomshäckar eller stenramar. En större gravplats invid mittgången inramas av stenpollare med järnkedjor. I de fyra östra kvarteren blandas högre gravvårdar i främst granit eller svart diabas med lägre och bredare gravstenar vanliga från 1930-talet och framåt. Den senare typen är helt dominerande i de senare ianspråktagna två västra kvarteren, där gravplatserna generellt även är mindre. Den relativt sparsamma vegetationen utgörs främst av mindre städsegröna buskar, ofta formklippta, samt på gravplatserna planterade perenner. Mer sentida gravskick representeras av minneslund på gamla kyrkogårdens och ask—lund på nya kyrkogården. På nya kyrkogården finns även domkyrkoarkitekt Eiler Græbes gravkapell från 1951 i ett stramt men samtidigt historiserande formspråk typiskt för skånska gravkapell och bårhus uppförda under 1930-, -40- och -50-talen. |
