Stäng fönster Sjöbo kn, BJÖRKA 22:1 BJÖRKA KYRKA
Anläggning - Värdering
| björka kyrka, BJÖRKA KYRKA | |
| 1/11/19 |
| Motivering |
|---|
|
Björka ligger vid de sandiga slätterna sydost om Vombsjön i ett varierat landskap med betesmarker, tallskogsdungar och lövskogsmarker. Odlingslandskapet präglas av närheten till storgodset Övedskloster, 1800- och 1900-talets jordbruksreformer samt inte minst de översilnings- eller ängsvattningssystem som anlades på 1960-talet. Med sin placering kring ett flervägskors och oregelbundet ordnad bebyggelse i form av äldre gårdar, gatehus, skolhus och handelsbod bevarar Björka en karaktär vanlig för 1800-talets små kyrkbyar i landskapets mindre expansiva delar som därtill bidrar med miljöskapande värden för kyrkoanläggningen. Björka kyrka har tidigare ansetts vara byggd på 1200-talet, men dendrokronologiska undersökningar som utfördes 2005 på den till stora delar ursprungliga takstolskonstruktionen pekar snarare på en nybyggnadstid kring 1300–1308. Kyrkan är uppförd i tegel, vilket vid denna tid ännu var ett relativt ovanligt byggnadsmaterial på väg mot ett större genomslag, och de medeltida murverken och takstolarna utgör därmed källmaterial av betydande arkitektur- och byggnadshistoriskt intresse. Sedan vapenhuset på 1400-talet adderades till den typiskt romanska byggnadsdispositionen långhus, lägre och smalare kor samt avslutande halvrund absid i öster har mycket få förändringar skett i förhållande till övriga kyrkor i regionen, vilket gör att Björka är att betrakta som en av Skånes mest välbevarade medeltida kyrkor. Exteriören präglas av småskaligheten, den romanska dispositionen samt inte minst avsaknaden av torn. Vanligtvis försågs skånska kyrkor med torn redan under medeltiden och av de få kyrkor som ännu inte fått torn innan 1800-talets expansiva kyrkobyggnadsperiod blev den större delen rivna eller kraftigt ombyggda. Av betydande värde för upplevelsen av kyrkobyggnaden är även de ursprungliga trifolie- och rundbågefriserna under takfoten, absidens romanska fönsteröppningar samt vapenhusets trappstegsgavel. Den senaste exteriöra restaureringens färgställning, där portar och fönster målades röda i likhet med takplåten, kontrasterar mot de vitputsade fasaderna och skapar en god helhetsverkan. En ålderdomlig prägel är också påtaglig i kyrkans interiör genom dess romanska volym och murverk, absidens hjälmvalv, små fönsteröppningar och inmurade piscina, den fragmentariskt bevarade sydportalen samt senmedeltida tillägg som kryssvalven och vapenhusets murade sittbänkar. Intrycken förstärks av detaljer som delvis frilagt medeltida kalkmåleri i långhusets ena valvkappa och på korvalvets ribbor samt det särartade triumfkrucifixet med löst instuckna grenar i törnekronan och skulpturen över Johannes Döparen, båda daterade till 1400-talet. Här bör även nämnas kyrkans proccesionskors i koppar som daterats till 1100-talet och därmed är betydligt äldre än kyrkan. Utöver sitt upplevelsevärde besitter nämnda föremål och konstruktioner höga konst- och arkitekturhistoriska värden. Den andra framträdande årsringen i kyrkorummet utgörs av 1600-talets renässansinredning i form av altaruppsatsen från 1600, predikstolen från 1643 och den slutna bänkinredningen (möjligen samtida med predikstolen), allt utfört i polykromt bemålat trä. Även om predikstol och altaruppsats har ett enklare formspråk och inte når upp till samma nivå gällande hantverksskicklighet som i verk av de samtida bildhuggarstorheterna Jacob Kremberg och Statius Otto, är de välbevarade exempel av konsthistoriskt intresse med avgörande betydelse för upplevelsen av det ålderdomliga kyrkorummet. Senare inslag underordnar sig medeltidens och 1600-talets avtryck, men det sena 1800-talets större rundbågiga gjutjärnsfönster har både genom sin materialitet och det ökade ljusinsläppet påverkan på upplevelsen av kyrkorummet. Hit kan även golvbeläggningen av mörkbetsad furu räknas, även om tidpunkten för dess tillkomst är osäker. 1900-talets främsta avtryck utgörs av korfönstrens modernistiskt präglade glasmålningar tillverkade av Franz Mayersche Hofkunstanstalt i München. Avsaknaden av romansk dopfunt, som annars finns bevarad i snart sagt varje skånsk kyrka med medeltida anor, har påkallat ytterligare ett av de väldigt få sentida inslagen i kyrkorummet, nämligen en enkelt utförd dopfatsställning i smide som bär upp kyrkans dopfat i driven och punsad mässing från 1698. Björka kyrkogård karaktäriseras av ett ålderdomligt uttryck med till större del gräsbevuxna ytor och begränsad vegetation i form av enstaka sockertoppsgranar samt lägre städsegröna häckar och buskar. Enstaka äldre gravvårdar av kalksten från 1800-talets mitt finns bevarade, medan de eklektiskt utformade och högresta vårdarna från decennierna kring sekelskiftet 1900 främst är utförda i svart diabas eller grå granit. Senare gravstenar har en tidstypiskt lägre och enklare gestaltning, bland dessa är röd granit ett återkommande inslag. Yrkestitlar förekommer i stor utsträckning, vilka har ett socialhistoriskt värde då de speglar bygdens historia och utveckling. Vanligast förekommande är lantbrukare, men här finns även hantverkare, köpmän och mjölnare. På kvinnosidan är hustru den vanligaste titeln, men även yrkestitlar som barnmorska, piga och hushållerska förekommer. Två gravstenar bär den ovanliga titeln ängsvattnare, kopplade till de övervattningssystem som på 1800-talet började anläggas i Skåne på bland annat närliggande Övedskloster. |
