Stäng fönster Gnosjö kn, KULLTORP 2:6 KULLTORPS KYRKA
Anläggning - Värdering
| KULLTORPS KYRKA | |
| 1/1/07 |
| Motivering |
|---|
|
Kvarter 1 – 3 Gamla kyrkogårdens norra del har idag en sammansatt karaktär med en blandning av äldre och yngre vårdar. Till antalet dominerar efterkrigstidens låga vårdtyp. Den tidiga 1900-talsprägeln med grusgravar och häckinramningar är idag ersatt av lättskötta gräsmattor med rygghäckar. Detta är en vanlig utveckling på landets kyrkogårdar under 1900-talets senare del, vilken försvagat det kulturhistoriska värdet. Det är istället de enskilda vårdarna som är av intresse. Ett mycket högt värde har de hantverksmässigt framställda vårdarna från 1700-talet och 1800-talets början, vilka representerar den lokala gravkonsten före industrialismen. Gjutjärnsvårdarna från 1800-talets andra hälft är uttryck för den tidiga industriella gravkonstproduktionen, knuten till bygdens järnbruk. Det förra sekelskiftets högresta obelisker och bautastenar av polerad granit ger ett historiskt djup och en dynamik åt kvarteren. Vid sakristian återfinns påkostade gravar tillhöriga kyrkoherdar och släkten Lagerbielke, vilka ger området en särprägel med tvåhundraårig tradition och speglar Kulltorp som gammal moderförsamling. Titlar på vårdar förmedlar person- och lokalhistoria. Många hemmansägare ger bilden av en självmedveten bondeklass. Ett par vårdar refererar till väckelsens sångböcker och vittnar därmed om en viktig aspekt av socknens historia. Kvarter 4 – 7 Gamla kyrkogårdens södra del har idag en typisk efterkrigstida karaktär med övervägande låga vårdar längs rygghäckar inom gräskvarter. Omvandlingen från grus- till gräsgravar är en vanlig utveckling på svenska kyrkogårdar och har i allmänhet försvagat de gestaltningsmässiga kvaliteterna. Till följd av detta ligger det främsta kulturhistoriska värdet i enskilda vårdar av hög ålder, med konstnärlig kvalitet eller titel. Titlarna på vårdarna berättar om socknens utveckling sedan 1800-talet med uppväxten av ett omfattande småföretagande knutet till de olika hemmanen. Ett mycket högt värde har de musealt uppställda sandstensvårdarna från 1700- och 1800-talen, vilka är uttryck för det lokala gravkonsthantverket före industrialismen. Kvarter 8 Kvarter 8 har en stram efterkrigstida karaktär från anläggandet 1953. Kännetecknande är raderna av låga vårdar längs rygghäckar inom gräskvarter. Detta är en vanlig företeelse på svenska kyrkogårdar. Kvarteret besitter dock gestaltningsmässiga kvaliteter värda att bevara, såsom terrasseringar, trappor och häckar. Vårdarnas låga profi l kan ses som ett uttryck för folkhemmets kollektivistiska anda. Enskilda vårdar har genom titel ett person- och lokalhistoriskt värde. Tre 1700-talsvårdar lutade mot muren är av stort intresse som exempel på lokala gravtyper före industrialismen. Kvarter 9 – 13, urn- och minneslund Östra utvidgningen har en typisk efterkrigstida karaktär med låga vårdar i gräskvarter och rumsskapande häckar. Detta är en vanlig företeelse på svenska kyrkogårdar. Urn- och minneslund vittnar om gravseden under det sena 1900-talet. Jutakullen är klassad som en fast fornlämning. kyrkogården som helhet Kulltorps kyrkogård har medeltida ursprung. Kyrkogården består av tre delar, den ursprungliga rektangulära, en utvidgning från 1953 vid dess södra sida och en från 1974 vid dess östra. De olika delarna är klart avgränsade genom nivåskillnader, murar och trädrader. Den äldsta delen med kyrkan utgör en platå med stödmurar, välväxt trädkrans och ett gjutjärnsstaket från ca 1900. Detta ger tillsammans med smidda 1800-talsgrindar och rätvinkliga grusgångar intrycket av en traditionell landsbygdskyrkogård. Till denna inramning ansluter sig södra utvidgningen och i viss mån även den östra. Kyrkan är belägen på en terrassering i gamla kyrkogårdens norra hälft. Genom igenläggning av grusbäddar och borttagning av häckinramningar från gravplatserna på gamla kyrkogården så har dennas tidiga 1900- talskaraktär kraftigt ändrats och fått en efterkrigstida prägel med sammanhängande gräsytor och rygghäckar. Detta har varit en vanlig utveckling på svenska kyrkogårdar och har i många fall försvagat de befi ntliga gestaltningsmässiga kvaliteterna. Gravvårdsbeståndet domineras idag av låga vårdar från 1930-talet till idag. Ett antal äldre, mer högresta vårdar från decennierna kring förra sekelskiftet fi nns dock kvar, främst norr om kyrkan. Dessa ger kyrkogården ett historiskt djup och mer dynamiskt intryck. I anslutning till sakristian fi nns påkostade 1800-talsvårdar över kyrkoherdar och ägare till socknens enda gods, Aggarp. Vid kyrkans norra långsida och längs västra kyrkogårdsmuren har samlats ett antal vårdar från 1700- och 1800-talen. Det rör sig om hantverksmässigt framställda vårdar av sandsten och granit, vilka representerar den lokala gravkonsten före industrialismen. Men det är även en handfull gjutjärnsvårdar som kan knytas till bygdens järnbruk och vittnar om den första industriella gravvårdsproduktionen. Ett par gjutjärnskors i kvarter 3 står kvar på ursprunglig plats. Någon tydlig struktur med allmänna och enskilda gravar kan idag inte utläsas. Den södra utvidgningen från 1953, kvarter 8, utgör en sammanhållen liten enhet med tidstypisk karaktär och vissa gestaltningsmässiga värden. Upphovsman var länsarkitekt Malte Erichs. Vårdarna har sin karaktäristiska låga profil och står i rygghäckskantade rader på den terrasserade marken. Nivåerna förbinds genom grusgångar och kalkstenstrappor. Åt väster är ett stilrent entréparti med smidesgrind i den omgivande fogade granitmuren. Östra utvidgningen från 1974 är mer utbredd och har mindre tydlig struktur. Den efterkrigstida karaktären med låga vårdar i gräsmattor med rumsskapande häckar är en vanlig företeelse på svenska kyrkogårdar. I kvarter 8 utgörs det kulturhistoriska värdet främst av de övergripande strukturerna. Vårdarnas enkla former kan ses som ett uttryck för folkhemmets kollektiva anda. I det sydöstra hörnet av östra utvidgningen är en urnlund och i nordöstra reser sig Jutakullen, vid vilken en minneslund ordnats. Den sägenomspunna naturliga kullen är klassad som fast fornlämning. Urn- och minneslunden är uttryck för gravseden under 1900-talets senare del. Många vårdar, såväl äldre som yngre, får ett kulturhistoriskt värde genom titel. Vanligaste titeln är hemmansägare följt av industriidkare och fabrikör, vilket speglar småindustrins kraftiga framväxt i socknen under 1900-talet, som regel från att ha börjat som små gårdsverksamheter. Andra titlar berättar om olika hantverk, yrkesroller och statusfyllda poster i en gången tid. På en kyrkogård är det naturligt att gravvårdar och gravrätter ändras. Det är dock viktigt att man i den långsiktiga förvaltningen är uppmärksam på att bevara de olika delarnas karaktär och att gravvårdar från olika tider finns representerade. Att tänka på i förvaltning av kyrkogården: - Kyrkogårdens olika årsringar bildar klart avgränsade enheter genom murar, trädkransar och nivåskillnader. - Murar, gjutjärnsstaket, grindstolpar, smidesgrindar, trädkransar, häckar och grusgångar är viktiga delar av kyrkogårdens formgivning. - Vårdar äldre än 1940 eller med titel bör bevaras på plats. Vårdar äldre än 1850 och gjutjärnsvårdar skall fi nnas med på kyrkans inventarieförteckning. - Kvarter 8 har en karaktäristiskt stram, efterkrigstida utformning med gestaltningsmässiga värden. |
