Stäng fönster Lund kn, NÖBBELÖV 22:1 NORRA NÖBBELÖVS KYRKA
Anläggning - Värdering
| Norra Nöbbelövs kyrka, NORRA NÖBBELÖVS KYRKA | |
| 7/2/15 |
| Motivering |
|---|
|
Trots att Norra Nöbbelöv införlivats som stadsdel i Lunds stad har närmiljön vid Norra Nöbbelövs kyrka ännu en påtagligt lantlig prägel med kringliggande gårdar och öppen odlingsmark. Kyrkans tidigare roll som sockenkyrka är på så vis fortfarande läsbar i landskapet, även om bystrukturen har förändrats kraftigt, inte minst under 1900-talets andra hälft. Även kyrkogården med dess gårdsgravar förmedlar denna historia. Åren 1840–1910 var den mest intensiva kyrkobyggnadsperioden i Skåne sedan 1100-talet. Under denna tid var initialt den nyklassicistiska kyrkan, med vitputsade stenmurar och lägre robusta torn, det vanligaste stilvalet. Runt 1880 skedde emellertid ett paradigmskifte till förmån för de nygotiska oputsade tegelkyrkorna. I bräschen för denna arkitektoniska riktning gick domkyrkoarkitekten och sedermera överintendenten Helgo Zettervall som bland annat ritade Allhelgonakyrkan i Lund, vilken uppfördes 1887–1891. Arkitekterna August Lindvall och Harald Boklund sägs ofta ha inspirerats av Zettervall och Allhelgonakyrkan i sin utformning av Norra Nöbbelövs kyrka, vissa källor gör till och med gällande att den sistnämnda ska betraktas som en kopia av förstnämnda. Att Zettervall i egenskap av överintendent hade stort inflytande över det samtida kyrkobyggandet råder det inga tvivel om, men istället för att sätta förhastade likamedstecken mellan de båda kyrkorna bör man notera dess åtskillnader, vilka i förlängning illustrerar den svenska nygotikens utveckling, eller snarare regress. Allhelgonakyrkan som uppfördes under stilperiodens absoluta glansperiod, 1800-talets sista decennier, betraktas allmänt som landets mest fulländade exempel på nygotiskt kyrkobyggande. Här, precis som för merparten av de skånska nygotiska kyrkorna, stod 1200-talets europeiska höggotik och dess framhävda vertikalsträvan med högresta tornspiror, branta takfall och interiöra materialprakt som tydlig förebild. Runt sekelskiftet hade dock nya stilideal börjat göra sig påminda. Zettervall var inte längre överintendent och ur hans skugga trädde yngre arkitekter med intryck från modestilarna nationalromantik och jugend, på höggotikens bekostnad. Närmast parallellt med uppförandet av Norra Nöbbelövs kyrka hade Lindvall och Boklund ytterligare ett kyrkobyggnadsprojekt löpande, nämligen Södra Åsums kyrka. Här syns med tydlighet en annan typ av nygotik än den som varit helt rådande endast ett decennium tidigare. Kyrkan har sidoställt torn som bryter symmetrin, inslag av puts och natursten i den tegelröda fasaden och ett långhus med påtagligt flackt takfall. I Norra Nöbbelövs kyrka har den nya tidsandan ännu inte hunnit få samma genomslag. Istället är kyrkan ett signifikativt exempel på övergångsperioden mellan det som ibland kallats normativ respektive avtagande nygotik. Den typiskt nygotiska helhetskompositionen finns kvar, precis som materialvalen med rött tegel och cement som främsta exponenter. Det samlade uttrycket är dock mer dämpat än i tidigare decenniers nygotiska kyrkobyggande, med en tyngre och massivare karaktär, mindre branta takfall samt lägre och kraftigare tornspira. Även vissa spetsbågar är mindre högresta, exempelvis i västportalen, där man ser en tydlig tillbakagång mot rundbågen. Interiört märks samma styrkeförhållanden. Där materialprakt och expressivitet tidigare stått i fokus vill Lindvall och Boklund istället skapa ett lugnt och harmoniskt kyrkorum. Till detta bidrar främst den sammanhållna färgsättningen, där detaljmålerierna ansluter till de tegelklädda väggarna, samt ett mindre dramatiskt ljusinsläpp, inte minst i koret, där långt mer högresta korfönster tidigare varit mode. Andra komponenter är flackare valvslagningar och det sparsmakade men effektiva användandet av nygotiska stilelement, exempelvis knoppkapitälen som går igen i såväl betonggjuten form i knippepelare och masverksfönstrens kolonnetter, som i snidat trä i orgelfasad och läktarpelare. Samtidigt har arkitekterna inte kategoriskt låst sig vid en historiserande arkitektur, utan även låtit den för tiden trendriktiga jugendstilen ta plats i kyrkorummet. Detta tillför ett visst mått av lekfullhet, vilket även dragen av nationalromantik i bänkgavlarna bidrar med, och utgör den kanske tydligaste tidsmarkören gentemot nygotiska kyrkor byggda decennierna före sekelskiftet. Alfred Hedlunds målningar bidrar förutom med ett konstnärligt värde till förståelse för kyrkans långa kontinuitet på platsen. Likt Nöbbelövsonen Hedlunds övriga målningar av trakterna kring Nöbbelöv och Vallkärra är de dessutom av lokalhistoriskt intresse. Den ursprungliga kyrkobyggnaden präglas genomgående av en arkitektonisk helhetstanke, såväl exteriört som interiört. Placeringen av tillbyggnaden för textilförvaring på korets norrsida följer en lång kyrkobyggnadstradition, och byggnadskroppen ansluter väl till den ursprungliga kyrkans planform. Samtidigt redovisar materialvalen med det något ljusare fasadteglet och takavtäckning i stålplåt tydligt att det rör sig om en sentida tillbyggnad. Det framskjutande annexet i nordväst med dess glasade förbindelsegång är däremot en okonventionell lösning, vars placering i planformen bryter kyrkans i övrigt nygotiska symmetri. Samtidigt är byggnadsdelen tydligt underordnad den övriga kyrkobyggnaden och är i sig utförd med höga ambitioner avseende material och utformning. För den aktiva församlingens verksamhet, med aktiviteter i kyrkan närmast dagligen, har annexet dessutom inneburit ett mycket positivt tillskott. Interiört utgör det sentida altaret och nummertavlan strängt taget de enda stilbrytande elementen, men tack vare deras enkla utformning och den från den ursprungliga inredningen lånade färgsättningen konkurrerar de inte med det övriga kyrkorummet. |
