Stäng fönster Kävlinge kn, KARABY 44:1 VÄSTRA KARABY KYRKA
Anläggning - Värdering
| Västra Karaby kyrka, VÄSTRA KARABY KYRKA | |
| 5/29/15 |
| Motivering |
|---|
|
Kulturhistorisk karaktärisering för Västra Karaby kyrkoanläggning Västra Karaby kyrka ligger omgiven av i söder ett vidsträckt slättlandskap och i norr Karaby backar, en kultplats som har förhistorisk boendekontinuitet. Den nuvarande bebyggelsen och vägnätet är i huvudsak oförändrade sedan 1900-talets första hälft. Något riktigt bycentrum finns inte kvar sedan bebyggelsen spritts åt nordost, men kyrkan och den intilliggande f.d. skolmiljön med två skolbyggnader och lärarbostad finns bevarade från det gamla sockencentrat. Även den gamla prästgården, som ligger avskilt från kyrkan och idag används som privatbostad, utgör en värdefull kulturmiljö. Kyrkogården karakteriseras av en rik och varierad växtlighet, där framför allt trädkransen och häckarna, liksom de kvarvarande lindarna kring huvudgångarna, besitter viktiga miljöskapande värden. Den strikta kvartersindelningen med singeltäckta gravplatser omgärdade av buxbom är ännu avläsbar, även om flera ytor planterats med gräs, och är typisk för hur skånska lantkyrkogårdar gestaltades från mitten av 1800- talet. På utvidgningen från 1934 är gravplatsstrukturerna tidstypiskt betonade genom rygghäckar av liguster. Både minnes-, urnlund och askgravplats är enkelt utformade. Västra Karaby kyrka ersatte en annan kyrka på samma plats. Om kyrkoanläggningens kontinuitet vittnar en bevarad gravvård från 1814. I långhusets- och sakristians murverk har hittats spår efter medeltida material. Dessa spår har ett byggnadshistoriskt värde, inte minst då kunskapen om den tidigare kyrkan är förhållandevis begränsad. Mellan 1760-1840 nybyggdes 35 kyrkor i Skåne, runt 8% av landskapets kyrkor. Västra Karaby kyrka är en av endast sex kyrkor, och tillsammans med Västra Karups kyrka den enda från 1800-talet, som fick en fullt ut genomförd klassicistisk stil. Kyrkan är således sällsynt i det skånska beståndet, men desto mer representativ för de nyklassicistiska sockenkyrkor, som uppfördes i stort antal i hela landet, framför allt i Småland, Väster- och Östergötland. Västra Karaby kyrka är en typisk representant ur Överintendentsämbetets standardproduktion från denna tid. Samspelet mellan ämbetet, församlingen och monarken, som sedan 1776 skulle godkänna alla ritningar, märks bl.a. genom kyrkans minnesskyltar i långhuset och över tornporten. Kyrkans exteriör är, frånsett bytet av takmaterial, intakt sedan uppförandet. Fasaderna är funktionellt gestaltade med vitputsade fasadytor med ytterst enkla rusticeringar och enkla fönsterbågar av gjutjärn. Den symmetriska planen, en enskeppig långhuskyrka med kor och torn vid vardera kortändan, ansluter till den helt dominerande nyklassicistiska grundtypen. Salskyrkoformen med ett rakt avslutat fullbrett kor blev vanlig vid 1800-talets början, framför allt i norra Sverige, liksom placeringen av en sakristia i öster i symmetriaxelns förlängning. Även det resliga tornet är typiskt nyklassicistiskt. Det avslutas av en lanternin med serliana, ett motiv som använts i klassisk arkitektur sedan 1500-talet. Lanternintornet blev helt dominerande i Överindentämbetets verksamhet efter år 1800. De olika kulörerna på långhustakets kopparplåt delar visuellt upp kyrkan i två delar. Koppartaket från 2000 har ännu inte börjat ärga, kanske p.g.a tidens förändringar i luftsammansättningen, vilket gör att detta riskerar ta lång tid. Kyrkorummet är sakligt, ljust, stort och osmyckat, med dekorerna tydligt samlade till de fasta inventarierna. Altaret är upphöjt på ett podium, medan predikstolen och dopfunten är placerade på varsin utskjutande del i koret, vilket visar på ordets och sakramentens betydelse för kyrkoutövningen. Det höga tunnvalvet med stor spännvidd rekommenderades under 1800-talets början av Överintendentsämbetet och bidrar till kyrkorummets goda akustik. Den enhetliga, ljusa färgsättningen ger en sammanhållen interiör, även om orgelläktaren liksom bänkarna ursprungligen var ekådrade. Långhusets nålfiltsmattor är främmande i den nyklassicistiska miljön. Långhusets listverk sitter förmodligen inte i mötet mellan vägg och valv, i den s.k. sprickzonen, utan längre ner på muren, vilket gör att väggputsen ser ut att fortsätta upp över innertaket. Putsen är påtagligt flammig, vilket förtar helhetsintrycket av kyrkorummet något. Långhusets bakre del domineras av orgeln, som utgör ett praktfullt blickfång på väg ut från kyrkan. Orgelfasaden, kyrkans enda utpräglat nyklassicistiska inventarium, är ritad av Överintendentsämbetets arkitekter, då ledda av den erkände Helgo Zettervall, och tidstypiskt uppbyggd och dekorerad. Fasaden har ett konstnärligt värde, medan själva instrumentet från 1897 förefaller tekniskt välbevarat med en oförändrad stämdisposition. Läktarens underbyggnad av Torsten Leon- Nilsson är elegant utförd. Eftersom många nybyggda kyrkor från 1800-talet hade kvar inventarier från den gamla kyrkan, nådde nyklassicismens stilideal ut långsammare inom inredningen än inom arkitekturen. I Västra Karaby kyrka finns en typisk renässanspredikstol med snidade evangelistfigurer och rundbågiga bildfält innanför pilastar, och ett additionsaltare i samma stil med tidigt utförda 1700-talsaltartavlor. Tyvärr har vi begränsad kunskap om föremålens proveniens. Ett konsthistoriskt värde finns också i altarbrunet bevarat från 1600-talet, något som i sig är mycket ovanligt. Bänkinredningen och altaret är typiska för den nationalromantiskt inspirerade stil som användes av Theodor Wåhlin i ett stort antal skånska kyrkor, med liknande exempel t.ex. i Konga kyrka. 1900- talets tillägg, däribland dopaltaret och dopfunten av Eiler Graebe, är fint inpassade i kyrkorummet och har ett modernistiskt anslag. Bland övriga lösa inventarier kan nämnas fem altarljusstakar, skänkta av fem systrar från byn, vilket visar på deras kärlek till sin hemkyrka. |
