Stäng fönster Klippan kn, SILVÅKRA 3:18 KÄLLNA KYRKA
Anläggning - Värdering
| Källna kyrka, KÄLLNA KYRKA | |
| 11/21/16 |
| Motivering |
|---|
|
Kulturhistorisk karaktärisering Källna kyrka ligger pittoreskt längs landsvägen, som slingrar sig genom det småskaliga jordbrukslandskapet. Kyrkoanläggningen har bara dryga 150 år av kontinuitet, sedan man vid uppförandet av den nya kyrkan valt att överge den medeltida kyrkplatsen. Den är sedan 2009 inte längre i församlingens ägo. Den nya kyrkogården visar istället på bruket, hur man genom att flytta kyrkor försköt socknens centrum från det medeltida läget vid ån till en mer central plats i bygden. I kyrkans närmiljö finns en sockenstuga och Silvåkra gård, som båda likt kyrkan härstammar från 1800-talssamhället. Källna kyrkogård har kvar sin utsträckning sedan kyrkan byggdes. Karaktären är varm och anspråkslös, med mestadels enkla gravanordningar och en informell växtlighet. Kyrkogårdsmuren, gjutjärnsgrindarna och trädraden mot vägen omgärdar kyrkotomten på ett fint sätt. Skillnaden i gravplatsernas uppbyggnad är påtaglig mellan kyrkogårdens sidor; mot söder står ett fåtal gravar fritt i gräset, mot norr är gravplatserna grusade, omgärdade av buxbom och avskilda av blommor. De äldsta gravminnena är spridda runt kyrkogården, ibland fritt stående och ibland omgärdade av järnstaket. I gravmaterialet finns bl.a. några bevarandevärda gravar, som överförts från den forna kyrkogården. Källna kyrka är en av många representanter för nygotiken, som blev populär under 1800-talets slut. Till skillnad från i t.ex. närbelägna Vedby kyrka, som kombinerar gotiska element med medeltidsdrag, har exteriören i Källna ett genomgående gotiskt anslag. Dit hör den vid tiden omtyckta uppåtsträvande spiran omgiven av fyra gavlar utan trapptinnar, de spetsbågiga fönstren, strävpelarna, sockelns cementkrans och det oputsade tegelmurverket. Teglet är levande och rikt schatterat i både gula, röda och svarta nyanser. Värdefulla är ytterdörren med drakgångjärn och de smäckra gjutjärnsbågarna. Yttertaket var ursprungligen täckt med skiffer, men har nu belagts med koppar. Tegel, betong, järn och skiffer är typiska material från förra sekelskiftet, då de spreds genom industrialismen och järnvägens framväxt. En annan exteriör förändring är insättandet av en ny och tyvärr omålad huvudytterdörr. Det utsatta teglet har krävt ständigt underhåll. De senaste lagningarna har förtjänstfullt gjorts med åsfogar lika befintliga, men de avviker precis som fogningarna vid fönstrens kopparplåt tyvärr påtagligt i färg från de äldre. Färgskillnaden kommer dock jämna ut sig över tid. Interiört kombineras gotiska element främst med 1900-talsinslag. Kyrkorummet är ljust, luftigt och långt. Jämfört med i höggotikens katedraler, liksom i de mer ståtliga landsbygdskyrkorna, är interiören sparsmakad, troligen p.g.a. att församlingens ekonomiska medel varit begränsade. Här saknas dyra golv och förnäm inredning, liksom höggotikens murade valv, färgade glas, mönstermurningar och väggdekorer. Från början fanns ingen orgelläktare, och betongsulan täcktes av ett tidstypiskt cementgolv, som idag belagts med tegelplattor. Det främsta uttrycket för sparsamhet märks i innertaket, som aldrig fick det synliga och välbearbetade sparrverk som var tänkt. Istället har listverket målats med grå oljefärg, vilket förtjänstfullt kunnat återställas vid renoveringen 2009, och putsfälten har sedan 1967 olyckligt varit klädda med linneväv. Tredingtak var populära runt 1800-talets mitt och ett vanligt alternativ då murade valv ansågs för dyra. Kyrkorummet har även förändrats påtagligt vid renoveringen på 1930-talet, då bl.a. orgelläktaren tillkom och absiden disponerades om. Under läktaren tillkom en vägg, som upplevs väl stum med enkla fanerade dörrar in mot passagen. Vidare revs korskranket (när på alla skånska kyrkor från 1870-talet byggdes med någon slags avgränsning mot en östsakristia), sakristian flyttades till ett rum under orgelläktaren, altarkorset togs bort och absidens väggar blåmålades. Även de slutna bänkarna tillkom istället för de tidsenligt öppna, men ofta dåligt ansedda, gjutjärnssofforna. Sedan 2009 står den ursprungliga altarprydnaden åter på altaret. Uppsättningen på predellan är välbalanserad med ett kors som gömmer förvaringen bakom altarbordet och den gamla prästingången. De himmelsblåa, fint dagsljusbelysta väggarna blir en välgörande accent i det annars ganska kala kyrkorummet. Blåmålade absidväggar finns även bl.a. i Löddeköpinges- och Södervidinges kyrkor. Bland inventarierna är altarringen och predikstolen, som dock avkortats och målats om bl.a. med motiv av Pär Siegård, kvar sedan kyrkan byggdes. Dessa, läktaren och bänkinredningen har fått en gemensam färgskala som bidrar till ett visuellt ganska sammanhållet kyrkorum. Ytan framför koret är stor - bänkinredningen från 1939 sträcker sig inte lika långt österut som den ursprungliga - vilket ger goda möjligheter att variera verksamheten på olika sätt, samtidigt som antalet föremål på ytan bör hållas nere till de allra viktigaste. Två av dessa är den medeltida dopfunten och 1700-talsskåpet, som båda kommer från den forna kyrkan. Från denna är även två av kyrkklockorna, den från 1480 och 1637, hämtade. |
