Stäng fönster Eslöv kn, BILLINGE 42:1 BILLINGE KYRKA
Anläggning - Värdering
| Billinge kyrka, BILLINGE KYRKA | |
| 12/5/16 |
| Motivering |
|---|
|
Billinge kyrka ligger effektfullt placerad på en höjd där den parkliknande kyrkogården breder ut sig över de omgivande sluttningarna. Norr om kyrkan tar villasamhället vid, medan ett delvis skogbevuxet odlingslandskap med utskiftade gårdar omger både kyrkan och kyrkbyn. Platsen har en 900 år lång och kontinuerlig kyrklig tradition och har på så vis socialhistoriska och miljöskapande värden av betydelse för byn Billinge och närområdet. 1863 revs den romanska kyrkan från 1100-talet och två år senare invigdes en ny kyrka uppförd i nygotisk stil. För ritningarna stod domkyrkoarkitekten och sedermera överintendenten Helgo Zettervall, som också kom att bli fanbärare för den nygotiska kyrkoarkitekturen i Sverige. Åren 1840–1910 var den mest intensiva kyrkobyggnadsperioden i Skåne sedan 1100-talet. Under denna tid var initialt den nyklassicistiska salkyrkan med vitputsade stenmurar och lägre robusta torn det vanligaste stilvalet. Samtidigt pågick bland vissa arkitekter en vurm för den medeltida byggnadskonsten. Ett experimenterande och sökande som efter flera decennier mynnade ut i en nygotik tydligt inspirerad av 1200-talets franska höggotik, med påtaglig vertikal strävan. Under 1800-talets sista decennier var detta stilval, som i nedlåtande ordalag kom att kallas eslövsgotik, helt dominerande för nyuppförda kyrkor. Som den svenska nygotikens flaggskepp brukar Zettervalls Allhelgonakyrka i Lund nämnas, vilken stod färdig ett kvarts sekel efter uppförandet av Billinge kyrka. Vid tiden för byggandet av Billinge kyrka hade emellertid inte dessa höggotiska ideal slagit igenom. Billinge kyrka är istället ett välbevarat exempel på den tidiga typ av nygotik där arkitekturstilen ännu var under utveckling. Uttryck för detta, som särskiljer den från den större mängd nygotiska kyrkor som uppfördes senare, är bland annat den mer satta byggnadsvolymen och långhusets bredd som ger en känsla av salkyrka, där inte minst det relativt flacka och brädade tredingstaket är en detalj som ett tiotal år senare var utfasad till förmån för valvslagningar. Samtidigt användes nymodigheter som ett upphöjt kor med tydlig egen rumsverkan, avskiljt från långhuset av en svagt spetsbågig triumfbåge. Ett grepp som kom att bli normativt för nygotikens senare kyrkobyggnader. I den senare nygotiken var en av de ideologiska grundpelarna att utföra en historiserande arkitektur med de för dagen modernaste byggmaterialen, som maskinslaget fasadtegel och gjuten ornamentik i cement. Billinge kyrka uppfördes endast några år innan dessa material fick sitt stora genomslag, och därför ser vi här mer traditionella materialval som handslaget tegel och murade masverk. Billinge kyrka har som en representant för den svenska nygotikens och Helgo Zettervalls utveckling viktiga arkitekturhistoriska värden. Dessa värden är inte minst kopplade till interiörens intakta helhetsmiljö, där den enda påtagliga förändringen sedan uppförandet är den senare tillkomna, mörkare färgsättningen. Den är också, liksom övriga nybyggda och tillbyggda kyrkor vid denna tid, en symbol för den massiva befolkningsutveckling som skedde i Sverige under 1800-talet. Bland kyrkans inventarier som inte nytillverkades till kyrkan bör den medeltida dopfunten med dopfat från 1500-talet lyftas fram som särskilt kulturhistoriskt värdefulla. Korets glasmålerier av Hugo Gehlin från 1930 har konstnärliga och upplevelsemässiga värden. Det bevarade tärningskapitälet från Billinges romanska kyrka är av byggnadshistoriskt intresse. Det samma gäller även återanvänt material i byggnadsstommen. Billinge kyrkogård, med sin asymmetriska plan anpassad efter den kuperade terrängen och sin mångfald av monumentala gravvårdar, har en karaktäristisk 1800-talsutformning som tidsmässigt står i samklang med kyrkan. Kyrkogårdens uttryck är ovanlig för landsortskyrkor och är av avgörande betydelse för upplevelsen av helhetsmiljön. 1960-talets utvidgning i väster har en tydligt avvikande karaktär, där modernistiskt och klassicistiskt formspråk möts. |
