Stäng fönster Ronneby kn, BACKARYD 1:70 BACKARYDS KYRKA
Anläggning - Värdering
| backaryds kyrka, BACKARYDS KYRKA | |
| 5/15/20 |
| Motivering |
|---|
|
Kyrkbyn Backaryd ligger knappt två mil nordväst om Ronneby i övergången mellan Blekinges mellanbygd där inlandsisen gett upphov till ett utpräglat mosaiklandskap och de stenbundna skogsbygderna på höglandet i norr. Byn är belägen utmed riksväg 27 som i äldre tider utgjort en viktig kommunikationsled mellan det folkrika Värend i Småland och Blekinges kuststäder. Värendsvägen passerar genom kyrkoanläggningen med den äldsta delen av kyrkogården och klockstapeln från 1600-talet till väster och kyrkan med den senare tillkomna kyrkogården till öster. Samhället har idag cirka 400 invånare och bebyggelsen i kyrkans närmiljö utgörs av villor och mindre flerbostadshus, främst uppförda under 1900-talet. Nordost om kyrkan ligger den före detta folkskolan som idag fungerar som församlingshem. Backaryd har historiskt tillhört Ronneby socken men var den första av de glest befolkade orterna i landskapets norra del som kom att bilda egen församling 1640 sedan ett kapell uppförts ett decennium tidigare och är i detta avseende en föregångare jämfört med övriga landskapet där dessa processer i regel tar sin början på 1700-talet med utbrytningar ur moderförsamlingar långt in på 1800-talet. Kyrkan i sig symboliserar på så vis trenden av skogsbygdernas frigörelse från de folkrika kustbygderna och en växande befolkning, men speglar också en församling med begränsad ekonomi. Redan 1776 hade en kunglig förordning förbjudit uppförande av kyrkobyggnader i trä. Undantag kunde göras för fattiga församlingar i skogsrika bygder, vilket norra Blekinges kapell och kyrkor i trä är tydliga exempel på. I det träkapell som 1630 uppfördes i Backaryd och fick namnet Heliga Trefaldighets kapell hölls gudstjänster elva gånger om året. Timmerbyggnaden utgjordes ursprungligen endast av ett rektangulärt långhus, vilket i omgångar fram till tidigt 1700-tal kom att utökas med vapenhus i söder, kor i öster ett stort vapenhus i norr samt sakristia norr om koret. Senare under 1700-talet kom kapellet allt mer att förfalla och ansågs varken värdigt eller stort nog att fungera som gudstjänstrum för den allt mer växande församlingen. Ritningar för ett nytt kyrkobygge upprättades 1787 av Erasmus Gabriel Henschen, son till församlingens kyrkoherde och fortifikationsofficer i Karlskrona. Ritningarna kom senare att justeras av Olof Tempelman vid Överintendentsämbetet i Stockholm. Under ledning av timmermästaren Trued Ekelund från Karlskrona påbörjades bygget 1795 och invigning kunde ske 29 september 1799. Den begränsade ekonomin till trots gavs kyrkan en sofistikerad gestaltning med korsformad plan och symmetrisk fasadarkitektur i utpräglad och strikt nyklassicism. Den stenbyggnadsimiterande arkitekturen kan sägas ha fulländats när timmerstommen 1833 reveterades och vitkalkades. Frånsett att en mindre sakristia i putsat tegel adderades på 1880-talet är kyrkans exteriör i allt väsentligt bevarad sedan dess, med gavelpartiernas karaktäristiska pilastrar och hörnlisener samt spåntäckt korstak och profilerad takfotsgesims. I sakristian är den tidigare östra ytterväggen frilagd och det rödslammade timret ger en förnimmelse av hur kyrkan kan ha tett sig innan reveteringen. Interiören domineras av de högresta toskanska kolonner som flankerar mittgången och bär upp mittskeppets spegelvalv. Den korsformade planen och de stora rakt avslutade fönstren bidrar till ett ljus och luftigt kyrkorum, helt i nyklassicismens anda. Stor prägel sätter dock restaureringen 1885–87, då de separata rumsenheterna för sakristia och vapenhus i korsarmarna revs och stora delar av den fasta inredningen i trä tillkom. Nästa påtagliga årsring utgörs av stadsarkitekt Sigge Ulléns restaurering 1938, då bland annat den slutna bänkinredningen fick sin nuvarande utformning, fyra tidigare borttagna kolonner återställdes och orgelläktarens underbyggnader tillkom. Dagens färgsättning är till stor del från Hanna Victorsons restaurering 1972–73, men delvis även från Ullén. Ett inslag med viss negativ inverkan på upplevelsen av kyrkorummet är heltäckningsmattorna, troligen tillkomna 1972–73. Den fasta inredningen har enkel karaktär och dess främsta kulturhistoriska värde utgörs av dess roll i det enhetligt nyklassicistiska kyrkorummet. Den romanska dopfunten från 1200-talet, som möjligen härrör från Heliga Kors kyrka i Ronneby, och kapellets altaruppsats i så kallad bondrokoko sticker i detta avseende ut och har utöver sina konsthistoriska värden särskilda kontinuitetsvärden genom dess koppling till församlingens äldsta historia. Samma värden kan tillskrivas de föremål som förvaras i museet i klockstapeln, inte minst mer funktionsbetingade föremål som fattigstock, kyrkstöt och likbårar som speglar äldre tiders seder, bruk och sociala strukturer. En viktig länk till församlingens historia utgör även klockstapeln, som sägs ha anor från 1600-talet men enligt ett brandförsäkringsprotokoll från 1858 till stora delar kan vara ombyggd eller rent av nybyggd 1748. Norr om klockstapeln återfinns den äldsta delen av kyrkogården där också kapellet var beläget. Utsträckningen är ännu tydligt avläsbar genom att delar av den äldsta bogårdsmuren bevarats. Denna del av kyrkogården präglas av kyrkogårdsidealen från senare delen av 1800-talet med grusade gravplatser omgärdade av infattningshäckar, stenramar eller järnstaket. Här finns också merparten av de äldre gravvårdarna, de flesta högresta men i varierande stil samt exempel på mer monumentalt utformade gravplatser, bland annat en större familjegrav inhägnad av kedjor i pollare. Liknande karaktär återfinns partiellt på östra kyrkogården söder om kyrkan. Norr om kyrkan finns ett mindre antal vårdar av utpräglat naturromantisk karaktär. I övrigt präglas kyrkogårdarna av kyrkogårdsidealen från mitten av 1900-talet och framåt, med lägre hållna gravstenar och tidigare grusade gravplatser som lagts igen med gräs och borttagna inramningar. Mer sentida gravskick representeras av minneslund och askgravplats. |
