Stäng fönster Karlskrona kn, TJURKÖ 1:21 TJURKÖ KYRKA
Anläggning - Värdering
| Tjurkö kyrka, TJURKÖ KYRKA | |
| 3/11/23 |
| Motivering |
|---|
|
Tjurkö är en av de så kallade storöarna som skapar det naturligt skyddade hamnläge där Karlskrona anlades under senare delen av 1600-talet. På ön har den så kallade Tjurköbrakteaten påträffats, ett forntida mynt daterat till tiden från 400 till 650 e.Kr med runinskrifter på urnordiska skrivna med den äldre futharken. Tjurkö beboddes länge av skärgårdsbönder men ön kom att förändras kraftigt när den tyske entreprenören F.H. Wolff 1862 köpte hemmanet Herrgården och startade ett av landets första industriella stenbrott. Med stenindustrin följde ett nytt samhälle och utbyggd infrastruktur med vägar, hamnar, bryggor och tåglinjer. Stenhuggeriet lades ner i samband med utbrottet av Andra världskriget men spåren efter verksamheten är ännu påtagliga på ön. Området kring Tjurkö stenhuggeri är utpekat som riksintresse för kulturmiljön, där kyrkan nämns som ett uttryck för riksintresset. Tjurkö kyrka bär på en säregen historia. Byggnaden uppfördes 1876 på stenhuggeriet av och för Kronoarbetskåren, en kår med straffångar som kunde hyras ut till företag under förutsättning att arbetsgivaren stod för logi och gudstjänstlokal. Öns övriga befolkning hade också tillträde till förrättningarna och när Kronoarbetskåren i mitten av 1890-talet lades ner fick Tjurkö församling, som bildats 1888 genom en utbrytning ur Augerums församling, hyra kapellet. Stenhuggeriets beroende av export mot Tyskland gjorde att verksamheten började skalas ner ett par decennier in på 1900-talet och 1929 fick församlingen överta kapellet mot att det flyttades från stenhuggeriområdet. Länsarkitekt Thure Bergentz, Växjö, engagerades för upprättande av ritningar för flytten och den reveterade kyrkobyggnaden i korsvirkeskonstruktion som tidigare varit sammanbyggd med matsal och förläggning monterades ner och återuppfördes på sin nuvarande plats där den invigdes till kyrka. Kring den lilla gräsbevuxna kyrkotomten, vars närmiljö idag domineras av villabebyggelse, lövskog och närheten till kursgården Stenbräcka, anlades en kallmur av kvaderhuggen granit. Såväl exteriört som interiört har relativt få synliga förändringar skett sedan invigningen 1930. Exteriört utgörs de påtagliga skillnaderna av att taken och takryttaren som var spåntäckta har avtäckts och klätts in med plåt i skivtäckning, västgavelns två fönster har satts igen och övriga fönster har bytts ut till kopplade bågar. Invändigt har sakristia tillkommit under läktaren och fast inredning delvis bytts ut. 2021–22 genomfördes en genomgripande restaurering till följd av långt gångna fuktskador i byggnadens stomme. I antikvarisk mening är arbetet till stora delar att betrakta som rekonstruktion snarare än restaurering. Betydande delar av stommen har bytts ut, liksom fasadputs, taktäckningsmaterial och interiöra ytskikt frånsett ekådringen på innerdörrar och läktarbarriär. Även om autenticitetsvärden av kulturhistorisk betydelse gått förlorade genomsyras arbetena av ett hantverksmässigt utförande med stor respekt för kyrkans ursprungliga karaktär. Exteriört har kyrkan alltjämt ett lågmält uttryck kopplat till en enkelhet och småskalighet som för tankarna till 1800-talets missionsbyggnader. Signifikant är även takryttaren med sin karaktäristiska höga och smala spira som signalerar den kyrkliga funktionen. Kyrkorummet har karaktären av salkyrka, om än i liten skala, och präglas till stor del av innertakets öppna takstol som återställts med panel mellan högbenen och ursprunglig färgsättning i blågrått. Trots de omfattande restaureringsarbetena är det främst det hårdvaxoljade furugolvet som framträder som en tydligt ny årsring. Den fasta inredningen har en brokig karaktär där renässanspredikstol samspelar med enklare inredning från 1800-talet liksom lösa stolar och elorgel från 2000-talet. Störst kulturhistoriskt intresse tilldrar sig predikstolen och altartavlan. Den förstnämnda tillverkades 1664 av bildhuggaren Lauritz Nilsson för Hällaryds kyrka och inköptes till stenhuggeriets kapell 1878. Predikstolen har med sin rikt skurna och snidade dekor betydande konsthistoriska och hantverksmässiga värden, men får ändå anses vara ett arbete av provinsiell karaktär i jämförelse med de många samtida verk av yppersta hantverksmässiga kvalitet som finns bevarade i kyrkor i de tidigare danska landskapen. Altartavlan symboliserar kyrkans tillkomst och äldsta historia då den är målad av en fånge i Kronoarbetskåren, Abel Andersson från Gävle. Av betydelse för upplevelsen av kyrkorummet är även två äldre psalmnummertavlor samt en rad äldre belysningsarmaturer i form av tre ljuskronor i bronserat trä, en ljuskrona i mässing, en ljuskrona i brons samt vägg- och taklyktor i plåt med färgat glas. |
