Stäng fönster Karlskrona kn, RAMDALA 34:1 RAMDALA KYRKA
Anläggning - Värdering
| Ramdala kyrka, RAMDALA KYRKA | |
| 11/25/20 |
| Motivering |
|---|
|
Kyrkbyn Ramdala ligger en dryg mil öster om Karlskrona och strax söder om E22, vars sträckning i stort motsvarar Blekinges gamla kustväg med minst 2500 år gamla anor. Den långsmala socknen sträcker sig från den småländska gränsen i norr till skärgården med öarna Senoren och Västra Svänö i söder. Det omgivande odlingslandskapet Ramdalaslätten är efter Listerbylandet Blekinges största sammanhänga odlingsområde och ett av de bördigaste i landet. Den lättbrukade åkermarken har från bronsåldern och framåt varit avgörande för framväxten av den centralbygd med mycket gamla bebyggelsemönster som finns runt Ramdalaslätten. Kyrkan tycks alltid haft en något åtskild placering söder om byn, som idag utgörs av gatehus, egnahemsbebyggelse och enplansvillor på de utskiftade gårdarnas plats. Kvarliggande och utflyttade gårdar i närmiljön bidrar till den agrara karaktären. Läget på en ås ger kyrkan en framträdande roll i landskapsbilden och sätter även sin prägel på kyrkogården med terrasseringar och höga stödmurar. På andra sidan bygatan i öster ligger den gamla sockenstugan som sedermera använts som skola och församlingshem. I söder återfinns den före detta prästgården som i slutet av 1950-talet flyttades ett 50-tal meter söderut och vreds i 90 graders vinkel, med framsidan mot kyrkan i norr istället för mot bygatan. Ramdala kyrka är en av Blekinges endast sju bevarade medeltidskyrkor. De svagt svängda sockelstenar som återfinns i östtornet tyder på att den föregåtts av en traditionell absidkyrka med halvrund absid i öster, troligen uppförd under 1100-talet. Denna kyrka revs under sent 1100-tal eller tidigt 1200-tal, alternativt utgör den grunden för nuvarande kyrka och ombyggnationer skedde då endast i öster. Exteriört karaktäriseras den vitmenade kyrkobyggnaden idag av sitt säregna östtorn med karnissvängd huv. Ett annat särdrag jämfört med merparten av Lunds stifts romanska kyrkor är att koret är smalare men inte lägre än långhuset. Istället har de båda byggnadsdelarnas plåtavtäckta sadeltak samma nockhöjd. Båda dessa egenheter har i äldre forskning getts förklaringen att kyrkan efter ombyggnationen kring år 1200 varit en så kallad klövsadelkyrka efter inspiration från Öland och Kalmartrakten, med torn i både väster och öster och en övre våning helt avsedd för försvarssyften. Senare teorier menar istället att östtornet inte uppförts förrän på 1500- eller 1600-talet, vid en tidpunkt då västtornet redan var rivet. Alternativa funktioner som uppbördscentral och magasin diskuteras numera allmänt kring kyrkor som tidigare ansetts vara så kallade försvarskyrkor. Det med tunnvalv beslagna lilla tornrum, kallat munkhålan, munkkammaren eller vaktcellen, som är beläget i sydöstra hörnet över den inbyggda absiden har emellertid inte kunnat ges en säker förklaring och kyrkans märkliga byggnadshistoria gör den synnerligen intressant i arkitektur- och byggnadsteknikhistoriskt avseende. Exteriört utgör även 1800-talet en tydlig årsring i de stora rundbågiga fönsteröppningarna och den enkelt utformade västentrén. Enligt teorin om en försvarskyrka var långhuset slaget med två tunnvalv i bredd som vilade på mittpelare. Valven revs under 1500- eller tidigt 1600-tal när långhusmurarna sänktes och kyrkorummet fick platt innertak av trä. Valvslagning förekom under medeltiden, och särskilt inte innan 1300-talet, inte i någon större uträckning i Blekinge frånsett absidernas hjälmvalv. Att långhuset har haft valv är inte säkerställt, men koret bevarar ännu sitt medeltida ribblösa kryssvalv vilket står ut som det bäst bevarade 1200-talsvalvet i landskapet, en datering som emellertid till stor del bygger på en datering av östtornet till detta århundrade. Lösningen med invändig rundad absid (och rakt avslutad utvändigt) är också sällsynt och återfinns endast på ett tiotal medeltida kyrkor i Lunds stift. Långhuset har idag en påtaglig 1800-talsprägel frammanad av de höga rundbågiga fönstren, det 1877 tillkomna reveterade tunnvalvet samt den kring år 1800 förstorade rundbågiga triumfbågen. I koret med tidigare nämnda kryssvalv, murnischer och återupptagen portal i söder samt i den invändiga absiden är medeltiden däremot ännu mycket påtaglig. Utanför portalen ligger den romanska altarskivan som trampsten. Av avgörande betydelse för upplevelsen av kyrkorummet och av högt konsthistoriskt värde är den fasta 1600-talsinredning i trä, med altaruppsats samt predikstol och dopfunt med baldakiner från århundradets förra hälft och bänkinredning och läktare från dess senare. Altaruppsatsen från 1624 har stilmässiga likheter med uppsatsen i Kristianopel, båda representanter för renässanskonsten under Kristian IV:s tid med en tidstypisk stram arkitektonisk hållning och frånvaro av friskulptur. Predikstolen, som tros vara tillverkad 1637 av Peder Christensen i Kristianopel, förkroppsligar broskverksstilens genombrott under 1630-talet, en tradition som tidigare inletts i Skåne av bildhuggarna Statius Otto och Jacob Kremberg. Christensen tillskrivs även predikstolarna i Torhamn och Lösen samt Bräkne-Hobys gamla predikstol. Det är emellertid inte säkerställt att Christensen var bildhuggare och inte målare. Dopfuntens baldakin är en av endast två bevarade från dansk tid. Till tidsperioden hör även de två länstolar, troligen brudstolar, som är placerade i koret samt ett antal belysningsredskap. Bland kyrkans övriga inventarier av särskilt kulturhistoriskt intresse bör nämnas ljusredskap från 1700- och 1800-talen, två minnestavlor i svartmålat trä från tidigt 1700-tal över amiralitetssuperintendenten och kyrkoherden i Karlskrona stadsförsamling Johan Petersson och hustrun Sophia Engelholm samt en porträttmedaljong i gips föreställande landshövdingen Friherre Anders af Håkansson utförd av Johan Tobias Sergel. Kyrkan har även ett antal äldre oljemålningar liksom textilier och metallföremål. Ramdala kyrkogård har tre tydliga karaktärer, där gamla kyrkogården med medeltida anor söder och öster om kyrkan präglas av 1800-talets kyrkogårdsideal med grusade gångar och gravplatser, omgivna av lågt klippta infattningshäckar. Äldre gravvårdar dominerar men även lägre stenar från 1930-talet och framåt förekommer. Norr och väster om kyrkan finns också ett äldre gravvårdsbestånd, men här är marken gräsbevuxen och saknar den kvartersstruktur och rika växtlighet med bland annat äldre sorgeträd, buskar och perenner som återfinns i söder och väster. Nya kyrkogården som adderades i söder på 1960-talet har enhetligt lägre gravvårdar ordnade i nord–sydliga rader, men har sedan rygghäckarna tagits bort förlorat en del av sin tidstypiska gestaltning. Ett antal äldre solitära lövträd bryter av den annars rationella karaktären och minner om platsens historia som prästgårdsträdgård. Mer sentida gravskick representeras av minneslund och urngravplatser. |
