Stäng fönster Stockholm kn, SUMPEN 16
Anlaggning - Historik
| Historik |
|---|
| I det som dag är kvarteret Sumpen 16 fanns i början av 1980-talet två, eller kanske snarare tre, byggnader. Mot Lästmakargatan fanns ett smalt tvåvåningshus från 1932, uppfört som café men senare fungerande som ungdomslokaler. Vid Lästmakargatan och vid Stureplan fanns ett fyravånings bostadshus från 1862, som efter ombyggnader 1902 respektive 1908 delades i två delar. Den västra delen vid Lästmakargatan bevarade sin gamla fasad men fick biografen Bostock i bottenvåningen och in under den överbyggda gården. Den östliga delen vid Lästmakargatan och Stureplan fick ny fasad och inrymde restaurang Brända Tomten i bottenvåningen. I ett stadsplaneförslag från 1979 gavs byggnaden q-bestämmelser till skydd för gatufasaderna, äldre planlösning och äldre fast inredning. Detta var bakgrunden till den segslitna strid som utbröt när rivingslov söktes, och som slutade med att tvåvåningshuset samt biografdelen mot Lästmakargatan revs 1986-87, och delen mot Stureplan genomgick en omfattande inre ombyggnad. Bengt Lindroos ritade det nya kontorshuset med lokaler för restaurang i bottenvåningen. Lindroos kommenterar byggnaden i tidskriften Arkitektur 1990 och säger att det efter det motstånd som nybyggnadsalternativet rönt var det viktigt att visa att en ny fasad kunde bli lika vacker, eller vackrare, än den rivna. Utgångspunkten var det spontana sätt som bebyggelsen vid Lästmakargatan hade vuxit fram under årens lopp. Det blev, säger Lindroos, naturligt att utforma ett nytt hus som en individ, utan försök till "ängslig anpassning". Fasadens sidoställda tornuppbyggnader tjänade syftet att förmedla övergången till grannhusen. Den kraftfulla taklisten skulle förmedla mötet fasad/tak, profileringen utgick från lättbetongstenarnas dimensioner. De uppdragna murpelarna på ömse sidor om burspråken skulle samspela med tornuppbyggnaderna och dessutom ge övergången till taket ett rytmiskt spel mellan vilande och stigande. Fasadens tredelade fönster skulle verka i samklang med grannhusets vertikala fönsterindelning, de indragna sidopartierna skulle dessutom betona och förstärka solljusets reflexer i fönsterglasen utmed den trånga gatan. Källa: City del II, Byggnadsinventering 1974-75, Stockholms Stadsmuseum. Arkitektur 1990:5 |
