Stäng fönster Vimmerby kn, DJURSDALA 20:1 DJURSDALA KYRKA
Anlaggning - Historik
| Historik |
|---|
| Sockenbeskrivning Djursdala omnämns första gången i skrift år 1319 som Jurssdal. Socknen hade under medeltiden och 1500-talet samma omfattning som den nuvarande socknen med undantag av Flaka som överfördes till Södra Vi socken 1883. I norr gränsar socknen till Östergötlands län och i övriga väderstreck mot Locknevi, Frödinge och Södra Vi socknar i Kalmar län. Sjön Jutterns dalsänka med omgivande kullar och branter ger landskapet dess karaktäristiska utseende. De flesta kända fornlämningarna består av gravar från äldre och yngre järnåldern i form av ensamliggande eller i små grupper belägna rösen, stensättningar eller gravfält. Många finns kring Juttersviken och söderut. Man har även funnit spår efter stenåldersboplatser. Rester finns efter två högmedeltida borganläggningar, Ivarsudde och Krönsborg. I socknen finns mycket skogsmark, men också en hel del välhävdade betesmarker. Trägärdesgårdarna är ännu ett utmärkande drag när man färdas längs socknens vägar. Skogsbruk och boskapsskötsel har varit de viktigaste näringarna långt fram i tiden och det har funnits flera sågverk. I socknen finns inga tätorter. Djursdala by ligger kvar på den ursprungliga bytomten omgiven av ett ålderdomligt kulturlandskap. Vägen genom byn kantas av ladugårdar som ligger med gavlarna intill vägkanten. Innanför ladugårdsplanen ligger mangårdsbyggnaden omgiven av en trädgårdstomt och med långsidan mot vägen. Djurdala by och kyrkby ingår tillsammans med ett större område i ett av kulturmiljövårdens Riksintressen (Djursdala –88407082). Kyrkan Efter att den medeltida kyrkan brunnit ned 1691 uppfördes året därpå den nuvarande kyrkan på samma plats. Djursdala kyrka är byggd av trä, har en rektangulär grundplan och är tillbyggd med sakristia i norr och vapenhus i väster. Fasader och sadeltak är klädda med tjärade träspån. Invändigt är kyrkan rikt dekorerad med bilder ur Gamla och Nya testamentet utförda i början av 1700-talet av två mästare från Eksjö, Petter Wadsten och Zacharias Hake. Kyrkogårdens historik På den plats där Djursdala kyrkogård ligger har funnits en kyrkogård sedan medeltiden. Omfattningen av den och utseendet på den är idag inte känt. En lantmäterikarta från 1781 visar att kyrkogården då hade en kvadratisk form med störst yta söder om kyrkobyggnaden. Den yta som ingick motsvara ungefär dagens kvarter A, B, G och H. Kyrkogården var omgärdad av staket eller mur. På kartan står klockstapeln i kyrkogårdens sydöstra hörn, precis som idag. Klockstapeln ska ha uppförts 1730 av byggmästare Carl Näbb som ersättning för en äldre klockstapel. På kartan är en ingång till kyrkogården markerad i söder. Trots att kyrkogården har en så lång historia finns på dagens kyrkogård få spår av en verksamhet som sträcker sig längre tillbaka än till 1800-talets slut. De enstaka bevarade gravvårdarna från 1800-talet visar dock att det fanns en variationsrikedom i valet av gravvårdar med kraftiga vårdar av marmor, kalksten, granit eller smäckra vårdar av smide eller gjutjärn. Familjegravplatser fanns både öster och söder om kyrkan. Det finns inget som tyder på att den lilla ytan norr om kyrkan använts som jordningsområde. Från 1900-talets början finns relativt många vårdar bevarade. Många av dem är av svart, polerad granit och högresta. Vid denna tid fanns familjegravplatser i nuvarande kvarter A, både öster om kyrkan och intill klockstapeln i söder. Vid kyrkogårdens huvudentré finns några få bevarade påkostade gravvårdar av svart granit som följer längs med gången mot kyrkans ingång. Även längs med mittgången, från kyrkan entré och västerut finns ännu några vårdar som står vända mot gången. Det var vid tiden vanligt att placera vårdar så. De bevarade gravvårdarna från 1800-talets slut och 1900-talets början ger egentligen en missvisande bild av hur kyrkogården då gestaltade sig. De äldsta fotografierna visar att träkors var den absolut vanligaste typen av gravvård. Fram till 1911 var utsträckningen på kyrkogården densamma. År 1911 utfördes dock en kyrkogårdsutvidgning mot väster. I samband med detta ska det gamla sockenmagasinet, som stod nordväst om kyrkan, ha rivits. Den tidigare västra kyrkogårdsmuren revs också. Som en västra avgränsning av kyrkogården byggdes nu en vallmur. I den södra delen av det utvidgade området fanns troligen redan ett linjegravsområde som man nu fortsatte att bruka. Här var gravplatserna gratis eller hade en mycket låg kostnad och de döda begravdes ”på linje” vartefter de avled. Ett fotografi från 1900-talets första decennier (se sid 20) ger oss information om hur denna del av kyrkogården då gestaltade sig. Gravvårdarna var tätt placerade i jord eller högt gräs. En stor andel av vårdarna var i form av kors, av trä och troligen även av gjutjärn. En del höga gravstenar förekommer också på bilden. På samma bild kan man se att det även fanns träkors väster om kyrkan och nordväst om klockstapeln. På den senare platsen hade ett barngravsområde anlagts, som än idag rymmer ett femtontal gravstenar, de äldsta från 1920-talet. Andra bilder från tidigt 1900-tal visar upp en liknande bild med bl a mycket tätt placerade vårdar, varav många träkors, på kyrkogårdens södra del. År 1932 skedde en stor omläggning av kyrkogården efter handlingar framtagna av Erik Petersson, Västervik. Arbetena slutfördes i maj 1932 då det i en tidningsartikel beskrevs att gångarna hade rätats, nya gångar upptagits och att gräsmattor planterats och nybesåtts. Tujor, ädelgranar, pyramidalmar, jasminer, björkar och rosor hade enligt tidningsartikeln planterats. Reportern konkluderar med att säga att hela kyrkogården nu ser ”…vårdad och vacker ut. Arbetena hade utförts av entreprenören F. Arell, Klocketorp. Vid samma tid upprättade kyrkorådet griftegårdsstadgar ”…för att förebygga risken av vanvård”. Stadgarna berättar en hel del om synen på kyrkogården och hur den sedan bör ha gestaltat sig. I stadgarna angavs priset för enkelgrav till 10 kr och för dubbelgrav till 20 kr. För köpegravarna uppläts platsen för 50 år och gravrätten skulle därefter kunna förnyas. Häckar kring gravplatserna fick inte överstiga 50 cm för liguster och 1 meter för tuja. I stadgarna uppmanas ägarna att omsorgsfullt sköta sin plan (alltså gravplatsens yta, vilken troligen var grusad och omgärdad) – ”så stor stilenlighet som möjligt bör iakttagas”. När det gällde allmänna linjen fick inga jordkullar läggas upp utan gräsmatta skulle utgöra enhetlig prydnad för hela linjen. Kors och stenar var tillåtna och måste uppställas i rak linje. En gravplan fick inköpas även på allmänna linjen för enkelgrav, men även för dubbelgrav om båda gravarna blivit belagda samtidigt. Kring dessa gravplaner fick dock inte planteras häck. Omgrävning av tidigare belagt linjegravsområde fick ske först efter 40 år efter sista gravläggningen. Ett flygfoto taget 1935 illustrerar hur omläggningen 1932 och de nya stadgarna förändrade kyrkogården. Kyrkogården uppvisar här sin nya strikta ordning med raka gångar och ordnade områden. Längs med gången från kyrkogårdens huvudentré verkar det som om tujor är planterade. Häckomgärdade grusgravar syns på bilden framförallt i nuvarande kvarter E, F, G, A och B, där köpegravarna finns medan kvarter C består av ett par rader tätt placerade gravvårdar i gräsmatta eller jord. På kyrkogården finns på bilden stora ytor med lediga platser. Troligen hade många äldre gravvårdar plockats bort, och ytor frigjorts vid den stora omläggningen. År 1948 uppfördes ett bårhus i den västra delen av kyrkogården. I samband med detta justerades kyrkogårdens gräns i väster något och delar av vallmuren från 1911 revs. Bårhuset ritades av Erik Persson vid Johannes Dahls arkitektfirma, Tranås. Bilden ovan från 1950 visar hur hela norra delen av kyrkogården bestod av grusgravar som omgärdades av häckar och/eller stenram. Även barngravsområdet i kvarter A utgjordes av en grusad yta. Stora delar av kvarter B är på bilden ännu ledigt. Linjegravsområdet kvarter C verkar i det närmaste fullbelagt och stora ytor ligger i grus eller jord. År 1969 började man planera för ytterligare en utvidgning av kyrkogården, även denna gång mot väster. Ritningarna utfördes av trädgårdsarkitekt Harry Kolsby, Kalmar. Den nya kyrkogården invigdes i oktober 1972. Året innan hade en förrådsbyggnad uppförts söder om kyrkogården av byggmästare Gunnar Karlsson, Hallersrum. Ambitionen med den nya kyrkogården var att tillvarata mycket av den naturliga vegetationen. Området bestod av ängs- och åkermark och där fanns redan hassel, ek, björk och en samt ett förhöjt parti där berget gick i dagen. I samband med utvidgningen utfördes nya gravkartor över hela kyrkogården av K-konsult, Vimmerby. Så som många andra kyrkogårdar har Djursdala kyrkogård under de senaste decennierna genomgått en utveckling där många häckar och annan vegetation tagits bor, grusgravar såtts igen och många vårdar flyttats från sina ursprungliga platser. År 1987 förlades en minneslund till den nya kyrkogårdens sydöstra del, där bergsknallen och gamla träd fick fungera som inramning. Landskapsarkitekterna Gröna Rummet AB i Kalmar utförde ritningarna. Några år senare, 1991 breddades kyrkogårdens huvudentré för att räddningstjänstens fordon lätt ska kunna komma fram till kyrkan. De gamla putsade grindstolparna revs och ersattes av nya i stål. De gamla grindarna från 1813 återmonterades med tillägg av kompletterande sidopartier. År 1996 ansökte församlingen p g a platsbrist om att få förändra kvarter C för att där kunna inrymma nya kistgravplatser. Förslaget hade upprättats av landskapsarkitekterna Gröna Rummet AB, Bo Tallhage, Kalmar och innebar viss omplacering av äldre gravplatser. Tillstånd gavs av länsstyrelsen till de föreslagna förändringarna med villkor att en del av linjegravsområdet i kvarteret skulle lämnas kvar orört och att omplacering kunde ske på lämpligt sätt. Sedan tillståndet gavs har det dock funnits litet intresse av att utnyttja området för nya gravplatser och bara två gravplatser har tagits i bruk. År 1998 förändrades minneslunden något. Delar av jordningsområdet gjordes om till urngravar medan jordningsområdet för minneslund flyttades något. |
