Stäng fönster Mörbylånga kn, MÖRBYLÅNGA KYRKA 1:2 MÖRBYLÅNGA KYRKA
Anlaggning - Historik
| Historik |
|---|
| Kyrkogårdens historik Mörbylånga kyrkogård anlades på medeltiden vid den tidigare kyrkobyggnaden som stod på samma plats som den nuvarande. Hur den dåvarande kyrkogården såg ut vet vi inte mycket om. Kyrkogårdar hade under medeltiden inte alls samma utseende som vi idag är vana vid. De medeltida begravningsplatserna bestod troligen av ängslika områden kring kyrkan där de välbärgades gravminnen i form av stenkors, tumbor och hällar stod oregelbundet uppställda. Enklare gravar kunde möjligen markeras av en liten kulle, ett träkors eller mindre sten, men var ofta omarkerade. Man vet inte hur förhållandena var specifikt för Öland. Det fanns under denna period oftast inga träd på kyrkogårdarna, än mindre någon indelning av kvarter med häckar och gångar. Gångar antas bara ha förekommit fram till kyrkans portar. Kyrkogårdens område delades först vanligen upp mellan byarna, med byvisa begravningar, senare i hemman. I samband med reformationen blev skötseln av många kyrkogårdar eftersatt och det talas om att kyrkogårdsmurar revs och djur strövade fritt över området. Källa ödekyrkogård norra Öland kan ge en bild av hur öns kyrkogårdar kan ha sett ut på 1600-1700-talet, i alla fall de mer välbärgades gravplatser. Här finns en stor mängd hällar och gravtumbor. De äldsta kända hällarna i Mörbylånga kyrka/kyrkogård har daterats till 1300-1400-talen. Hur det ”enklare” folket markerade sin gravplats är mer okänt, men det finns på Öland exempel på mindre stående kalkstensvårdar från 1700-talet med mycket enkel inskription. Fram till omkring 1800 var det vanligt att människor av högre stånd begravdes inne i kyrkan och att platsen markerades i kyrkans golv av en häll. I boken Mörbylånga – En öländsk socken i ord och bild utgiven 1983 berättar John Stenvall en dråplig historia om hur år 1731 befallningsmannen Carl Gustaf Berchman ville köpa de lediga gravplatserna i kyrkans kor. Man beslöt utreda gravrätten. Vid biskopsvisitationen 1735 framkom att en änka Torsson på grund av vissa gåvor till kyrkan fått tillstånd att begrava sin man Daniel Torsson i kyrkan dock utan någon rättighet till graven. Kyrkan kunde därför sälja graven till Berchman. Genom 1815 års förordning förbjöds begravningar inne i Sveriges kyrkobyggnader. Vid denna tid hade man i allmänhet börjat visa mer intresse för kyrkogårdarnas vård, utformning och anläggningsstil. Den äldsta kartan över Mörbylånga by är från 1641. Kyrkogårdens område markeras som en nästan kvadratisk form med större yta norr än söder om kyrkan. Enligt arkivuppgifter pågick under stora delar av 1700-talet uppförande av kyrkogårdsmur. Det var ett omfattande arbete som involverade hela socknen. I sockenprotokoll kan läsas att man 1746 beslutade att kyrkogårdsmuren skulle uppdelas och underhållas efter gårdarnas storlek och ”sedermera strax lagas”. Det verkar dock inte ha fungerat så bra. År 1767 kan man läsa att kyrkogårdsmuren på flera ställen var så förfallen att kreatur utan möda kunde komma in på kyrkogården och det beslutades att en helt ny mur skulle uppföras. Varje helt hemma skulle för detta ändamål leverera 30 lass sten. Byggande av kyrkogårdsmurar av sten var något som det utgått kunglig påbud om i landet. En av anledningarna till att bygga stadiga kyrkogårdsmurar var just att förhindra kreatur från att ta sig in. I sockenprotokoll från Mörbylånga finns uppgifter om att den som släppte in minsta ”kräk” på kyrkogården skulle böta 1 daler. Den som lämnade luckan till kyrkogården öppen så att kreatur kom in och oroade de dödas ben skulle plikta 16 skillingar smt. På 1700-talet blev det vanligt att plantera träd kring kyrkogårdarna. Så skedde även i Mörbylånga med beslut taget 1747 om att plantera träd ” till så wäl prydnad som skugga öfwer sommaren”. På en teckning av Frigelius från 1748 kan man se att kyrkogården omgärdas av en mur av kalksten (markeringar för platta rektangulära stenar) och att ingångar fanns via stigluckor av trä i sydost och norr. På 1750- talet ersattes stigluckorna av trä av murade sådana med portar, tillverkade av Christian Pilltz. På en avmätningskarta från lantmäteriet från 1735 är kyrkogården avbildad som en rektangel med större yta mot norr än på den tidigare nämnda kartan från 1641. Antingen hade kyrkogården sedan 1641 utvidgats norrut, eller är de nämnda kartorna inte så exakta. På samma karta syns en ingång till kyrkogården i söder. På storskifteskartan från 1786 verkar kyrkogården ha samma utsträckning som 1735 och med ingång markerad endast i söder. Samma utseende har kyrkogården på enskifteskartan från 1815. Vid denna tid finns också en byggnad invid kyrkogårdsmuren i söder. På en teckning av N I Löfgren från 1816 visas också boden i den södra kyrkogårdsmuren. Här syns även den södra stigluckan. På teckningen finns inga träd förutom norr om kyrkan. Kanske var träden gamla eller hade skadats då nya kyrkan byggdes eller valde Löfgren att inte avbilda dem då kyrkan skulle skymmas. Beslut togs 1819 åter om att plantera träd på kyrkogården. Alla ”bättre” trädslag, men inga aspar skulle få användas. Möjligen kan några av kyrkogårdens äldre träd ( exempelvis lönnarna utanför kyrkans tornentré?) vara från denna tid. Stigluckorna ersattes av grindar under 1800-talet. Då tillkom den nuvarande södra grinden som ska vara tillverkad av Jonas Peter Dahlgren i Bårby. Grindtypen med bl a vridna tener och mässingsknoppar var populär vid tiden och återfinns även i andra socknar på Öland samt framförallt i Södra Möre på fastlandet. I samband med den stora ombyggnaden av kyrkan bör kyrkogården också ha påverkats, inte minst av att området under ett par år fungerade som byggarbetsplats. Väldigt lite är dock känt om hur kyrkogården vid denna tid såg ut. Man vet dock att ett flertal hällar som tidigare legat i kyrkgolvet flyttades ut på kyrkogården. Flera av dem nyttjades som marktäckning utanför nya kyrkans sydingång. Idag (2006) finns fyra hällar på kyrkogården samt ytterligare ett mindre antal inne i kyrkan. År 1820 tog man på sockenstämman beslut om att ”den på grafvarna företagna planteringen med blommor hädanefter icke skall tillåtas, såsom fåfängligt och till ingen ting gagnande”, vilket berättar något om olika syner på kyrkogårdens utsmyckning vid den här tiden. Under 1800-talets gång förändrades synen på kyrkogårdarna i landet. Efter 1815, då begravningar inne i kyrkan förbjudits, blev det mer allmänt förekommande med genomgripande planläggning av kyrkogårdarna med gångsystem, kvartersindelning och planteringar. Trädkransar blev också allt vanligare. Även Mörbylånga kyrkogård genomgick säkerligen denna utveckling. Genom att möjligheten att begravas inne i kyrkan försvann fanns under 1800-talet på de flesta kyrkogårdar ett intresse av att dela upp kyrkogården mellan köpta platser och platser som var gratis eller uppläts till mycket liten kostnad. Dessa senare områden kallades vanligen allmänna linjen eller linjegravar. Här begravdes människor i den ordning de avled. Det innebar bl a att äkta makar inte blev begravda bredvid varandra. Uppdelningen mellan köpta och allmänna gravar är ibland mycket tydlig på en kyrkogård. På kyrkogården i Mörbylånga finns idag få spår bevarade från 1800-talet. Ett mindre antal gravvårdar som står norr, söder och öster om kyrkan kan dock ge en uppfattning om hur kyrkogården då kan ha gestaltat sig. Variationsrikedomen är relativt stor och de bevarade vårdarna består bl a av två gjutjärnskors, några riktigt höga vårdar av svart eller grå granit, ett par av kalksten samt en av kalksten och marmor. Dessutom finns en tumba av kalksten bakom koret i öster. Av gravvårdarnas placering att döma kan man sluta sig till att familjegravplatser fanns såväl söder som öster och norr om kyrkan. Var de enskilda eller allmänna gravplatserna för mindre bemedlade och barngravar fanns är oklart. Troligen var de dock belägna på den större norra sidan. Norrsidan har traditionellt ansetts ha en lägre status. Kanske var det så att uppdelningen mellan köpta och allmänna gravar inte riktigt slog igenom i Mörbylånga och att byindelningen under lång tid var viktigare. Tidigare nämndes att det på 1820-talet diskuterades huruvida det var lämpligt att ha blommor på gravarna och att man under en period förbjöd det. År 1924 finns uppgifter i sockenprotokoll att förslag fanns på att förbjuda nedläggning av sk pärlkransar på gravarna. Stämman ansåg dock att ett förbud skulle vara ”ett allt för hårt ingripande på den enskildes bestämmanderätt och smakriktning”. ”Perlekransar” eller pärlkransar var vanliga som utsmyckning på gravarna kring sekelskiftet 1900 och fram till andra världskriget. Pärlkransarna var gjorda av ståltråd med uppträdda glaspärlor och med ett mittmotiv som ofta föreställde den lidande Kristus eller en ängel bakom glas. År 1915 uppfördes ett bårhus på den norra delen av kyrkogården efter ritningar av byggmästaren C A Svantesson, Mörbylånga. Året därefter började man planera för en utvidgning av kyrkogården mot väster. Den tidigare nämnda boden i den södra kyrkogårdsmuren revs i samband med detta. Planläggandet för utvidgningen och utförandet verkar ha pågått under många år. Redan i slutet av 1910-talet ska man dock ha börjat använda en del av det nya området. Det finns mer på en situationskarta ritad av A Billow och A Flink 1918 som en omgärdad yta. Här kan man också se att den gamla kyrkogården omgärdas av en trädkrans. På teckningen finns också en gång markerad från kyrkogårdens södra ingång till kyrkans ingång i söder, samt en ytterligare, bågformad, gång från samma kyrkogårdsingång till torningången. Under 1920-talet fortgick planläggningen för det nya området. Ny kyrkogårdsmur byggdes kring hela den nya kyrkogårdsdelen 1923-24. Troligen lades också den gamla muren om. Klivstättor byggdes på tre platser invid muren. Vid 1920-talet mitt och en bit in på 1930-talet genomfördes en omdaning av den gamla kyrkogården, vilket i tid sammanföll med anläggandet av den nya västra delen. Det låg i tiden att äldre områden skulle ”uppordnas” och få en striktare och kanske mer enhetlig struktur. Några få fotografier finns bevarade från tiden före omdaningen. Fotografierna visar att flera av gravplatserna söder och norr om kyrkan omgärdades av järnstaket, alternativt låga eller lite högre häckar. Häckarna ser ut som de möjligen bestod av tuja. Vid många gravplatser fanns gravkullar, troligen beväxta av murgröna. Från år 1924 finns en ritning över kyrkogården upprättad av Sigurd Olsson, Kalmar som ett förslag till ordnande av den gamla kyrkogården och plan till den nya nya. Ritningen visar i stort dagens struktur på kyrkogården. Det nya området i väster anlades med familjegravar längs med gångarna och ytterkanterna och med allmänna gravar eller sk linjegravar i mittområdena. Enligt en beskrivning från 1927 var familjegravplatserna i söder, norr och väster de dyraste med en avgift på 10 kr per sträckmeter. Här fick man bara köpa hela områden om 4 meters längd och samma bredd. Längs gången i öster fick man dock köpa valfritt antal sträckmeter till en kostnad av 8 kr per meter. Bland linjegravarna var kostnaden endast 3 kr per sträckmeter. ”Dessa senare skola icke få disponeras av andra än mindre bemedlade – givetvis skola personer med fattigunderstöd icke erlägga någon avgift” lyder texten i beskrivningen. Av texten framgår också att granar skulle planteras i området och att de inre linjegravsområdena omramades av häckar. Av allt att döma togs det nya området i bruk efter de nämnda planerna och fylldes på under framförallt 1930-60-talen. Längs gångarna finns än i dag många av de påkostade familjegravvårdarna bevarade. I ett par fall är gravplatserna ännu omgärdade och grusbelagda så som merparten troligen var från början. I en enkätundersökning från 1949 med frågor angående kyrkogården ställda av Växjö stift ger kyrkoherden Gillis Danielsson oss en beskrivning av kyrkogårdens utseende vid tiden. När det gäller vegetation berättar kyrkoherden att ask och lind är planterade kring kyrkogården och att nya kyrkogården har björkar längs gångarna. Häckarna är av tuja med buxbom kring gravplatserna. Gravkullar av murgröna förekommer men också sk utslätade gravplaner. Beläggning av grus är ovanligt – ”singel får numera icke förekomma”, inte heller gravvårdar högre än en meter. Danielsson anger också att den dödes namn samt födelse- och dödsår måste utsättas, helst även by eller gård. By-/gårdsnamn är än idag mycket vanliga i inskriptionerna på gravstenarna. Bruket av linjegravar på landets kyrkogårdar försvann allt mer med tiden och upphörde vanligen helt på 1950-60-talen. I enkätsvaret från 1949 skriver kyrkoherde Danielsson att grävning i sk allmänna linjen ytterst sällan sker, vilket innebär att bruket upphörde tidigt i Mörbylånga, eller kanske aldrig var riktigt utbrett. De två tidigare linjegravsområdena lades under 1950-talet om så att det södra blev till urngravsområde och det norra antog dagens struktur med mestadels familjegravar från 1950-talet och framåt. Idag finns troligen inga linjegravar kvar på kyrkogården. Vid grävning på kyrkogården påträffades 1964 en runsten som täcksten på en murad kista av kalkstenshällar. Hällen med runinskrift låg med ristningsytan nedåt och var på det viset skyddad. Hällen lagades, inskriptionen målades upp, stenen monterades mot en ram och togs in i kyrkan. Kistan fick en ny täckhäll och fick ligga kvar på kyrkogården. I kyrkans ägo finns flera mindre delar av runstenar som grävts upp på kyrkogården vid olika tillfällen. Från 1900-talets mitt, i och med att man i allt högre grad började använda sig av moderna maskiner, har skötseln av kyrkogårdarna delvis förändrats i landet. Tidigare grusgravsområden har såtts igen och staket och andra detaljer har tagits bort för att underlätta arbetet. Detta är en utveckling som även Mörbylånga kyrkogård genomgått. På 1970-talet anlades ytterligare en ny kyrkogårdsdel genom en utvidgning mot väster på mark som tidigare tillhört prästbostället. Ritningarna upprättades av trädgårdskonsulent Gösta Engstedt, Kalmar läns Södra Hushållningssällskap. Området som är rektangulärt planterades med häckar och träd. Gravplatserna planerades i strikta rader. I den norra delen av området anordanades en ceremoniplats med ett högt träkors. Området togs i bruk efterhand med början på 1970-talet, men har ännu en antal lediga platser. I den norra delen förändrades ceremoniplatsen år 1984 till minneslund. År 2005 utarbetades en trädvårdsplan för kyrkogården utförd av svensk TrädVård & Utbildning AB. Planen har antagits av kyrkorådet och man arbetar för att genomföra de olika åtgärderna. Samma år utförde Svante Nilsson, Prolithos Stenkonservering AB en besiktning av några av de äldsta vårdarna på kyrkogården samt på portalerna och runstenen inne i kyrkan. För kyrkogårdens del besiktigades kalkstenshällarna som finns söder om kyrkobyggnaden samt hällen i öster tillsammans med de två vårdarna av kalksten respektive kalksten och marmor. Ett åtgärdsförslag har tillsänts församlingen. ARKIV OCH LITTERATUR Kalmar läns museums topografiska arkiv Antikvarisk-topografiska arkivet, Riksantikvarieämbetet Lantmäteriet Boström. Ragnhild, Sveriges kyrkor. Öland. Mörbylånga kyrka, Stockholm 1997 Bucht, Eivor (red), Kyrkogårdens gröna kulturarv, Klippan 1992 Ekwall, Karl-Georg, Kyrkor inom Södra Ölands Kyrkliga Samfällighet. Öland, odaterad Hammarskjöld, Britt-Marie, Ett läns utveckling-Kulturminnesvårdsprogram för Kalmar län. Etapp 1, Översikt. Kalmar Hammaskiöld, Hans mfl, Minnets stigar – en resa bland svenska kyrkogårdar. Stockholm 2001 Hansson, Hans-Erik m fl, Vård av gravstenar, Riksantikvarieämbetet, Stockholm 2002 Håkansson, Gunnar, Öländska personminnen bevarade i äldre gravstenar, epitafier och andra kyrkliga föremål, Göteborg 1942 Johansson, Gustav AD, Mörbylånga socken, I: Erixon, Sigurd (red) Sveriges Bebyggelse Landsbydgen del IV, Uddevalla 1959 Larsson, Lars-Olof, Växjö stift under 800 år, Karlskrona 1972 Persson, Eva, Glittrande glasprakt i sorgen, I: Hemslöjden nr 2005/5 Stenvall, John, Kyrkan och folket, I: Mörbylånga – En öländsk socken i ord och bild, i helg och söcken, Utgiven av Mörbylånga Hembygdsförening, Mörbylånga 1983. Westin, Per-Erik (kyrkogårdschef i Västervik) Vård och underhåll av gravvårdar, opublicerad text Åberg, Göran, Sankt Sigfrids stift i historia och nutid, Växjö 1996 Svenska kyrkans hemsida: www.svenskakyrkan.se Muntliga uppgifter lämnade av: Ann-Charlotte Hagström, Gull Lewton och Sven-Inge Fredriksson |
