Till Riksantikvarieämbetets startsida

 

Bebyggelseregistret (BeBR)

Bebyggelseregistret (BeBR)

Stäng fönster Sollefteå kn, ÅDALS-LIDENS KYRKOJORD 17:1 ÅDALS-LIDENS KYRKA

 Anlaggning - Historik

Historik
FÖRSAMLING 1995 - ÅDALS-LIDEN

BEFOLKNINGSTAL - år 1805: 450, år 1900: 2161, år 1995: 1495

FÖRSAMLINGSHISTORIK - Medeltida socken, omnämnd 1314 (DS 1946).

LÄGE OCH OMGIVNING - Socknen ligger i övre Ådalen. Kyrkan ligger i tätorten ett stycke in i land ovanför en brant sluttning ner mot Nämforsen i Ångermanälven med sina bekanta hällristningar, huvudsakligen från bronsåldern. I närheten av kyrkan ligger en äldre skola och ca 350 m norr om kyrkan ruinen av en äldre kyrka. Den ligger något högre i terrängen och på en platå som avgränsats av ett vattendrag i norr.

RASERAD KYRKA / RUIN – I: Medeltida stenkyrka med salformad plan, 14,5 x 10 m i yttre mått. Utgrävd 1955. Sannolikt har varken sakristia eller vapenhus funnits. Rester av låga jordvallar med starkt förmultnade trärester på norra sidan tolkades som rester av en sakristia av trä, vilken troligen relaterat till den därpå följande träkyrkan. Tegelrester påträffades, dock inga valvtegel. Vid utgrävningen undersöktes några djupt liggande gravar, som möjligen var äldre än stenkyrkans tillkomst. Följande medeltida skulpturer förvaras i den nuvarande kyrkan: en Mariabild av norsk-engelsk typ från 1200-talet, en sittande biskop, ett senmedeltida processionskrucifix och ett kvinnligt helgon från samma period, nu omgjord till dopängel.

II: Träkyrka på samma plats 1646, målad 1660 av Roland Kubb. Ny klockstapel 1784 av Pehr Andersson Löfling. Kyrkan revs 1820 och såldes, varvid ny kyrka uppfördes på annan plats.

DEN BEFINTLIGA KYRKANS PLANUTVECKLING – III: Träkyrka, något söder om den gamla kyrkan, uppförd 1817-20 av byggmästare Erik Ersson (från Gafsele i Åsele socken) efter ritningar av Simon Geting, reviderade av P V Palmroth. Kyrkan är rektangulär med kor i öster. Sakristia och skrudkammare (ursprungligen sockenstuga) ligger bakom koret under samma tak som kyrkan i övrigt. Koret utvidgades 1963-64.

EXTERIÖR OCH INTERIÖR - Klockorna hänger över sakristian i en kraftig takryttare i form av en lanternin och kyrkan täcks av ett sadeltak. Lanterninen försågs med tornur 1951 och sakristians inre förändrades 1954 av arkitekt Waldemar Granlund. De 1,5 m tjocka väggarna är uppförda i fackverkskonstruktion och fasaderna livas av pilastrar. Exteriören har vitmålad panel, men ursprungligen var fasaderna gulmålade med vita pilastrar. Huvudingång i väster samt en ingång mitt på sydsidan. Det harmoniska kyrkorummet domineras av korväggens målade skenperspektiv och täcks av ett högt vitmålat trätunnvalv på kraftiga, blåmålade taklister tillkomna 1914. Korväggens arkitekturfond med skenperspektiv och draperimålning utfördes 1826 av Per Sundin och hans brorson Göran. Mitt framför målningen är ett krucifix fästat, det ursprungliga altarkorset togs bort redan före 1914. Predikstolen, som är vitmålad med förgylld dekor, snidades 1844 av Zackris Persson från Lidgatu under medverkan av Nils Olof Nilsson-Nyhlén. Kyrkan ommålades in- och utvändigt 1850, då också predikstolen målades och förgylldes. Läktaren, liksom troligen också den slutna bänkinredningen, är samtida med kyrkan och orgelfasaden härrör från 1912. Vid en renovering 1914, under ledning av arkitekt Carl Alfred Danielsson-Bååk, ommålades kyrkan åter och takryttaren byggdes om. Taklisterna sattes upp och nya läktartrappor installerades bakom en läktarunderbyggnad. Kyrkan ommålades åter vid arkitekt David Frykholms renovering 1939-40. Åren 1963-64, efter förslag av arkitekt Stig Elmqvist, lades läktartrapporna i väggarna och utrymmena under läktaren nyinreddes. Läktaren fick ny bänkinredning och interiören fick sin nuvarande färgsättning; svagt rosa väggarna med vita lisener och fönsteromfattningar, ursprungligen gick den i pärlgrått. Exteriören ommålades 1984 och sakristietaket sänktes 1993. Dopängeln är en medeltida träskulptur, omgjord 1844.

Uppgifterna är sammanställda av Riksantikvarieämbetet, Forskningsprojektet Sockenkyrkorna. Kulturarv och bebyggelsehistoria 1999.