Till Riksantikvarieämbetets startsida

 

Bebyggelseregistret (BeBR)

Bebyggelseregistret (BeBR)

Stäng fönster Ljungby kn, DÖRARP 3:3 DÖRARPS KYRKA

 Anlaggning - Historik

Historik
Om Dörarps kyrkogård finns väldigt lite skrivet och dokumenterat i arkivhandlingar. Det troliga är att
kyrkogården har använts sedan medeltiden. Kyrkogården har tidigare varit mindre till ytan. En utvidgning
gjordes åt norr under 1929 och innan dess skedde en utvidgning 1876. Åt vilket håll den utvidgningen
gjordes och om det skett några tidigare finns det inga uppgifter om.
Under 1560-talet brändes kyrkan i Hallsjö ner och församlingsborna fick då gå i kyrkan i Dörarp.
Det var dock inte förrän år 1824 som Hallsjö kom att uppgå i Dörarps socken. Då detta skedde borde
många fler ha fått sin gravplats på kyrkogården i Dörarp.
De första medeltida kyrkorna uppfördes på initiativ av jordägande storbönder för att manifestera sin position.
Kyrkan uppfördes ofta på eller i nära anslutning till de hedniska gravfälten och i trakterna kring
Dörarp ligger många gravfält från bl.a. vikingatiden.
Domkapitlet sände 1949 ut ett frågeformulär till stiftets kyrkor, angående kyrkogårdarna. Sammanfattningen
på svaren från Dörarp var: Kyrkan hade tidigare använts som begravningsplats och den siste
begravdes i kyrkorummet 1796. Runt kyrkan fanns en mur av sten och kyrkogården hade utvidgats
1876 och 1929. Vid det senare tillfället åt norr. Vissa gravar omgavs av häckar och kyrkogården omgavs
av huvudsakligen ek. Det fanns såväl enskilda som allmänna gravar. Gravkullarna brukade vid denna
tidpunkt slätas ut och beläggas med sand eller singel. Storleken på vårdarna var varierande, men de som
uppfördes vid denna tid var vanligen 60-70 cm höga och av granit. Det var inte känt om det fanns någon
prästgrav på kyrkogården men ett par vårdar från 1700-talet fanns bevarade. Ödekyrkogården vid Hallsjö
ca fem kilometer från Dörarp användes inte som begravningsplats.
Av de allmänna, grusade och häckomgärdade gravarna finns idag inget kvar. Inte heller gravar med
stenramar och gravkullar förekommer.