Stäng fönster Vadstena kn, HAGEBYHÖGA 8:1 HAGEBYHÖGA KYRKA
Anlaggning - Historik
Historik |
---|
Kyrkogårdens historik Uppgifter om kyrkogårdens historik har i huvudsak hämtats från Östergötlands länsmuseums topografiska arkiv och bibliotek. Uppgifter om äldre lantmäterikartor är hämtade från Lantmäteriets websida. De äldsta kända begravningarna vid Hagebyhöga är av mycket gammalt datum. Redan 1877 genomfördes en arkeologisk undersökning av en hällkista från stenåldern på gravfältet RAÄ 8 som i övrigt innehåller järnåldershögar och stensättningar. Gravfältet är beläget strax nordväst om kyrkogården. Här påträffades ett 30-tal mer eller mindre kompletta skelett. De flesta i sittande ställning. Till fynden hörde också djurben, en skafthålsyxa av flinta, ett bryne och några mindre föremål av flinta och ben. Om gravfältet, RAÄ 8, ursprungligen varit så stort som det kan antas av Broocmans tes att hela socknen skulle fått sitt namn efter dess högar, är dock osäkert. Jan Eriksson menar att den medeltida kyrkogården i stort sett har haft samma utsträckning som den har idag, med undantag av en begränsad utvidgning mot öster som företogs 1890. På de geometriska avmätningar som företogs 1635 och 1690 finns hela kyrkojordens utbredning karterad. Om den medeltida kyrkogården och dess gravvårdar är mycket litet känt eller bevarat. Inga gravstenar från denna period är heller kända. Sune Ljungstedt inventerade och ritade av kyrkogårdens äldre gravstenar 1982. Materialet har renritats av Maj-Britta Andersson och sammanställts till en rapport (se bilaga). Rapporten upptar sammanlagt 16 gravstenar, huvudsakligen av grå kalksten från 1600-tal och tidigt 1700-tal. De flesta står undanställda i nordvästra hörnet men 6 kalkstensvårdar finns inne i kyrkan liksom en trävård över ”Skattemanen K P Jonsson” i Appelby Norrgård död 1831. Gravvårdarna omfattar exempel på de för Östergötland karaktäristiska kölbågestenarna och de höga smala gravgårdarna försedda med änglar, timglas och dödskallar avsedda att stå ute på kyrkogården. Ytterligare ett par av vårdarna är barockepitafier i relief avsedda att ligga i kyrkans golv. Ytterligare stenar av de här typerna har funnits. Efter en anmälan om att sönderslagna 1600-talsvårdar låg på skräphögen togs några fragment in till länsmuseets stenmuseum av Bengt Cnattingius 1965. Från 1800-talet står åtta gravvårdar kvar på ursprunglig plats, den äldsta från grav D112 från 1858. De flesta är dock från 1890-talet. I nordöstra hörnet bland de undanställda vårdarna finns ytterligare fem vårdar från 1800-talet. Bengt Cnattingius fotodokumenterade kyrkan 1930 och en rad plåtar från detta tillfälle förvaras i länsmuseets arkiv. Flera bilder visar också delar av kyrkogården. Främst de inre delarna av kvarter C och D syns på bilderna. Båda kvarteren förefaller vara helt öppna med gräsmattor och grusgångar utan häcksystem. Inga gravstenar syns på bilderna. Däremot ligger stackar av skördat gräs på två ställen. 1970 genomfördes en så kallad uppsnyggning av kyrkogården. Arbetena beskrevs av samtiden som relativt försiktiga och bestod huvudsakligen i att nya gräsmattor planterades och i att gamla kullfallna eller lutande gravstenar återupprestes. Arbetena innebar dock att den gamla linjen och en stor del av de mindre bemärkta gravvårdarna i de inre delarna av kyrkogården försvann. I samband med detta togs också de gamla grundstolparna till huvudgrinden fram och restaurerades och återuppsattes. De uppgavs i en tidningsartikel (Östgötabladet den 24.8.1970) kunna daterats till 1600-talet. Det riktiga datumet tycks vara 1807, då de tillverkades i Borghamn. Samtliga kyrkogårdar i pastoratet fick minneslundar i slutet av 1980-talet. Minneslunden i Hagebyhöga invigdes på allhelgonadagen 1989. |