Stäng fönster Ekerö kn, MENHAMMAR 1:2 KERSÖ SÄTERI
Anlaggning - Historik
| Historik |
|---|
| Kersö gård ligger på en udde vid Långtarmen. Från landsvägen som passerar strax intill löper en allé fram till huvudbyggnaden. Herrgårdens ägor omfattar Kärsön, som fram till medeltiden var en egen ö, skild av smala sund från Munsö och Ekerö. Strax norr om huvudbyggnaden, invid ladugården, ligger tre gravhögar som möjligen kan tas som belägg för att gården etablerades i slutet av järnåldern. När Kersö nämns för första gången 1287, omtalas biskop Bengt Birgersson som ägare. Året därpå lät denne donera egendomen till Klara kloster i Stockholm, vars ägo den förblev fram till reformationen då Kersö drogs in till kronan. Det finns flera tecken på att Kersö kan ha varit en befäst gård vid tiden för biskop Bengts donation, med ett fast hus på platsen för den nuvarande huvudbyggnaden. Delar av murverket i källarvåningen kan vara av medeltida ursprung. Gårdens läge var också strategiskt betydelsefullt invid de dåtida segellederna via Kärnösund och Långtarmen. 1627 kom den då fem hemman stora byn Kärsö i adlig ägo genom Johan Skytte. På 1670-talet bebyggdes egendomen till säteri av den dåvarande ägaren kammarrådet Joel Gripenstierna. Byn avhystes för att lämna plats åt den än idag bevarade herrgårdsbyggnaden som uppfördes under ledning av murmästaren Mårten Hack. Ett stick i Erik Dahlberghs Suecia Antiqua visar hur huset såg ut. 1694 drogs Kersö in till kronan för att fyra år senare arrenderas ut som kronosäteri. Närmare tiotalet arrendatorer avlöste varandra innan egendomen friköptes av ryttmästare Sylvander 1852. 1755 brann huvudbyggnaden, men återuppbyggdes redan två år senare. Fasaderna hade nästen helt klarat branden och den enda större förändringen av exteriören som gjordes vid restaureringen var att det avbrända säteritaket enligt tidens ideal ersattes med ett mansardtak. 1906 byggdes bottenvåningens sal ut åt sjösidan efter ritningar av Torben Grut. Trots detta har huvudbyggnaden i huvudsak sin 1600-talskaraktär i behåll. Huset är ett exempel på en mindre palatsbyggnad i Jean de Vallées typiska stil med fasaderna indelade i pilastrar och dekorerade med fruktgirlander. Interiören domineras av inredningar från 1800-talets senare hälft. Från 1600-talet kvarstår dock planlösningen och det välvda trapphuset. Av den ursprungliga barockanläggningen återstår idag för övrigt egentligen endast de två flygelbyggnaderna, av vilka den västra nyuppfördes 1958. Några påtagligare spår efter barockträdgården som låg sydväst om herrgårdsbyggnaderna finns inte heller. Här fanns senast en stor trädgårdsanläggning som lades ned på 1960-talet. Kvar ligger några lusthus och trädgårdsmästarbostaden, den s.k. Trädgårdsvillan som uppfördes omkring 1900. Mellan en vattenfylld dödisgrop norr om huvudbyggnaden och Långtarmen finns en park i engelsk stil med bl a lusthus, duvslag, badhus och paviljong från slutet av 1800-talet. KÄLLA: Beslut - Byggnadsminnesförklaring, Länsstyrelsen i Stockholms län, 1999-01-11, Dnr 2031-93-22677 |
